Nämen hallå livet, det var inte igår!

Egentligen är det här inlägget för 20-09-09, men jag har haft lite mycket på schemat och därmed inte hunnit med så värst mycket. I enighet med att jag snart kan ansöka om CSN (Japp, det är sant!) måste jag nämligen uppdatera en del av mina bankuppgifter. Det här kan innebära lite mer strul än vanligt med Cirkus Corona och allt det här, men det är väl värt ett försök. Jag kan inte åka till Östersund innan det här är ordnat och således kanske jag inte heller kan söka CSN än... KANSKE sa jag, alltså inte definitivt, men det kan ju ändå hända och det är väl beklämmande. 

Vad som också är beklämmande, men ändå förväntat, är att Norrmännen tycks ha tagit ut segern lite i förskott gällande Jämtland. Idag stängdes som väntat gränsen igen och karantänskraven återinfördes. Jag vet vad Trond skulle sagt: 

  

Visst, han saknar sin Gunhild, det gör han! Och visst kastade han sig över henne direkt gränsen öppnade    -Som väntat.

Samtidigt vet han hur dåliga folk är på att hålla avståndet och det här är baserat på faktiska uttalanden i diverse tidningar: -Han tycker att de ska skärpa sig och retar sig enormt på dem. Inte utan att jag också känner så. Any sane person would! Det är delvis för att folk "gör som de vill" med det här med COVID19 som smittan sprids mer än den borde, vilket försvårar för den som måste ta sig till civilisationen ett par gånger årligen. I mitt fall kommer det inte på frågan att jag sätter mig i en buss som riskerar att bli fullknökad. Inte nu, jag bryr mig för mycket om min mamma och pappa, sedan vill jag väl inte ha skiten själv heller. 

Något jag däremot inte kan få nog av i dessa tider är böcker! Idag hittade jag en bok när jag var ute och åkte bil. En bok jag faktiskt funderar på att ta och läsa!

"Mr Tourette och jag" som skrevs 2013 eller någonstans där, av Pelle Sandstrak!

Jag har kanske inte nämnt det här tidigare, men Pelle Sandstrak är en människa som gjort ett stort intryck på mig och som jag faktiskt hade äran att träffa 2006 eller 07. Jag minns hans föreläsning som karismatisk och underhållande samtidigt som han verkligen fick en att förstå vad Tourettes syndrom var. Jag tror det var här mitt intresse för psykologi började ta fart också.

Jag hade ju äran att gå på K2 under de här åren och det var med dem jag gick och såg den här människans föreläsning. Mannen har verkligen gjort något av sitt "handikapp" och det är det som gör killen så speciell. Kolla bara vilken härligt tokig varelse:

Efter föreläsningen hade jag också äran att träffa den Pelle och det var faktiskt också lite kul. Det första han lägger märke till är gruppens sammanhållning. "Ni är en familj va?" Säger han. Vi var väl inte en familj per se, men ibland kändes vi lika sammansvetsade som en, så det var faktiskt en intressant fråga. Vi sa det också att "näe, men vi är bra kompisar, märks det?" Det märktes. 
Sedan träffade jag också min gamla barnpsykolog Urban den dagen. Han såg att jag bar en pin där det stod "jag är inte utvecklingsstörd, det är du som är utvecklingsstörande" och såg väldigt road ut varpå han sa. "Du, den ska jag bära med mig!" -Jag är säker på att han gjorde det. Den mannen var en fantastisk människa som tyvärr lämnade oss alltför tidigt. Pelle Sandstrak sa en gång att han också haft kontakt med Urban och att han varit fantastisk också med honom. Varför kan inte alla människor vara fantastiska? Vi har alla potential, men många av oss tenderar att visa endast våra dåliga sidor, och det tror jag inte någon tackar för.

Jag tror att han satte fingret på något när han sa att vi var som en familj på K2, för det var vi och än idag är vi bra vänner och känner varandra lite som en familj. Lite rätt var det nog. 
Men Mr Tourette och jag! Den boken kommer jag att läsa, men inte än, jag har en hög med olästa böcker att plöja igenom, den får ligga där och samla lort ett tag innan jag tar tag i den. 

Är det fler än jag som har en såndär "att läsa-hög" som bara blir större? 😆 Hoppas fan det!

Sist men inte minst! -Studierna!

Japp, das deutsche kurs ist  IGÅNG! Och med det kan jag köra lite på halvspeed vilket känns skönt efter försommarens tokslit med Svenska 2. I veckan som var började jag lite lätt med en "Ord och bild-övning" där man skulle gissa vilken mening som hörde ihop med vilken bild. Det var så roligt att jag gick in och terroriserade resten av familjen med den efteråt. 

Sedan blev tisdag och onsdag lite latdagar eftersom jag inte hade så mycket att göra ändå, uppgifterna är än så länge ganska enkla så jag kan ju slappa en liten, men torsdagshögen lär bli lite större då. Två sidor vad jag kan se, egentligen inget att gnälla på! Provet kör vi på lördag då jag kan sitta uppe vid skrivbordet och tänka lite. 

Jag får dock inte vänja mig för mycket vid det här eftersom tyska är känt för sin grammatik. Det är samma grammatik som strulat till den Svenska så in i norden! Well, bland annat! 

Sömn är också bra, så att man skriver mer begripligt nästkommande dag. Mein gott. Ses något, nu ska jag sova, livet har visst börjat igen.