I väntan på garn...

Igår kom besked om att mer garn till koftan är på väg, så medan jag väntar på det plockar jag upp ett projekt som legat vilande hela vintern: virkandet av Märtakuddar. De har ju nämnts tidigare – första gången idén dök upp var här. Det var alltså i maj förra året och det här blir nummer fem av sex. Det har faktiskt varit ett kul projekt och snart kommer växthuset att få sina kuddar!

Nytt den här gången är att jag gjort de smalare ränderna i teddygarn för att få en mjukare, fluffigare känsla. Egentligen var tanken mest att känna mig fram och se om det ens skulle fungera. Det visade sig vara betydligt enklare än väntat, och som bilden visar blev resultatet förbannat läckert.

Pingstliljorna har också börjat titta upp tillsammans med andra vårblommor, vilket känns väldigt glädjande. Några varma dagar har vi dessutom fått, så nu går det att ha dörren öppen medan man städar – en välsignelse i sig.

Ryggskottet är nästan helt bra nu också, så det kan väl egentligen bara bli bättre? Well, om Gud vill, så kan det väl det. Om Gud vill.

Men du, hur skönt är det inte att ha dörren öppen igen?

-Och gå ut lite när man känner för det! Det lutar åt rätt håll helt enkelt!

Efter en stressig förmiddag med diverse jobbiga inslag finns det ändå något tröstande i att veta hur fint man bor. Det kan knappast sägas för många gånger – den här delen av världen är okrossbart vacker. Att dessutom ha en egen badplats där man ibland får sitta helt ensam är i sig en gudagåva. Badar gör jag däremot inte före midsommar.

Djurlivet är också en välsignelse i stressiga tider. Katten är tacksam att luta sig mot när hon kommer med all sin klokhet och kärlek de gånger man känner sig nere. Kanske borde man anställa Tigris som psykolog? Hade hon brytt sig om pengar hade hon säkert gjort succé, men nu är hon lyckligtvis bara vår.

Djur är fina på det sättet. De lyssnar, tröstar och finns där utan baktankar. Det är skönt med sånt.

Det blir bara fler och fler buffiga blommor ute i naturen nu. Harsyran har tagit över slänterna, och för ett otränat öga kanske den ser ut som glesa vitsippor. Men de här är faktiskt ätbara och smakar lite åt lingonhållet. Oxalsyran ska man däremot se upp med om man har känsliga njurar.

Och mitt i all harsyra hissar mamma och jag segel!
– Nej då, vi hänger bara upp presenningar på tork.

Det här är faktiskt fullt rimligt, och säkert något fler gör om de bara har plats för det. Två linor där de blöta presenningarna hissas upp med taljor, medan vinden ligger på precis lagom mycket för att göra sitt jobb.

Tack för hjälpen där, Moder Natur.

Ojoj, förlåt mig! Jag råkade väcka en filur idag.

Det här är en purpurlöpare som förvirrat rusade runt bland löven när jag sparkade omkring dem. Fy på mig – inte så!

Det är en av våra största skalbaggar i landet och egentligen nattaktiv. Den lever på maskar, sniglar och annat smått, så det är faktiskt ett riktigt rovdjur. Men “purpur” då – varför heter den så? Linjen längs skölden och halsen är ju snarare blå eller grön.

Hur som helst gick det inte att låta bli att tycka att den var lite söt, om än nyvaken och något yrvaken efter uppståndelsen.

Annars då? Annars har huset städats och vet ni? På måndag kan vi äntligen starta upp samhällskunskapen och få den inlämnad! Hur bra är det inte att få saker ur händerna? 

Och om det vill sig kommer studierna igång igen nästa vecka och det betyder att det går att söka CSN och leva en liten smula friare än jag gjort nu i april och maj. Det har varit lite väl mycket strul med det där men nu hoppas jag att det löst sig! Vi får väl se vad som händer helt enkelt. I morgon (fredag) blir det till att städa och laga kalops, då hinner vi inte med att tänka på det där!

Sköt om er nu, det tänker jag göra! 

 

Sommarens första andetag

 

Maj börjar närma sig sitt slut och idag har det faktiskt känts som att sommaren är på väg på riktigt. Värmen har legat kvar sådär lagom mjukt i luften, precis så att det känns självklart att gå ut och rensa lite, påta i jorden och få saker gjorda som fått vänta alldeles för länge.

Och så förstås – växthusfika. Det hör liksom till den här tiden på året. Alla fem har varit ute idag, och det är något särskilt med att kunna sitta där i värmen och känna hur vintern faktiskt till slut släpper taget. Hur lång och seg den än känns när man är mitt i den så kommer den där dagen alltid tillbaka, när ljuset och värmen tar över igen.

Det enda som inte riktigt samarbetat idag var en klassisk låsning från helvetet mellan skulderbladen. Inte direkt den mest glamourösa påminnelsen om att åren går – särskilt när fyrtio känns betydligt rimligare än åttio 😅 Men en tjocktröja och lite stillsamt tempo har fått duga. Att ha enbart tjocktröja på sig utan något annat förresten, hur skönt? 

Och ändå. Värme är värme, vår är vår, och vissa dagar räcker det ganska långt. 

Det är kanske inte alltid så klart och fint att berget visar upp den där fina illusionen av en flaska mot älven, men de dagar det är så ser man till att ta vara på! -Det kan komma sånadär avslappnande regndagar också. I maj just behöver vi mer regn, så det är ändå rätt välkommet.

Och naturen vaknar till liv den med! Vinbären, harsyran och ranunkeln har börjat redan, snart kanske vi kan åka och kolla efter vitsippor! Idag blev det hemmasysslor i alla fall, vilket i sig är vackert.

Och eftersom det är fortsatt kärringstopp i studierna (OM jag sysslar med trams som hat är det nog i sammanhang som dessa) har den där virkdemonen kommit lufsande igen! Eftersom det inte verkar komma något nytt garn än på ett tag lär det bli att rota fram UFO-kassen och se vad man kan hitta på. Kanske kan man skapa en till Märta-Kudde? Det är ju trots allt bara två kvar nu! 

I morgon sparkas rensningen igång på allvar! Det blir kul! Sköt om er tills vidare!

Halva maj avklarad och här är vad som hänt!

 

Maj har bjudit på en hel del. När månaden summeras känns det faktiskt mest positivt, även om mycket gått ungefär lika snabbt som en lus på en tjärsticka.

Våren drog bland annat igång ett nyväckt samlarintresse – animefigurer har återigen börjat hitta hem hit. Och när samlandet tas på allvar dyker förstås de klassiska problemen upp, inte minst kring frakt och leveranser.

Självklart skulle det också bli just Aqua Hoshino som blev problembarnet i sammanhanget. Den som sett Oshi no Ko – eller ännu hellre läst mangan  – vet precis varför det där är ett internt skämt. Annars gäller väl den gamla regeln: den som vet, vet 😏.  Den nya karaktären är Aqua som karaktären Tôki i föreställningen Tokyo Blade som är en påhittad serie inom själva serien. Återigen, den som vet vet.

Och hur går det med mitt virkprojekt? -Sakta men säkert framåt måste jag ändå säga:

Under vintern har det virkats en hel del farmorsrutor (ja, här görs faktiskt skillnad på farmorsrutor och mormorsrutor – mer om det längre fram). Nu har rutorna monterats ihop till både framstycke, bakstycke, fickor och ärmar. Kvar återstår muddar och några inramande detaljer här och där.

Tanken är att just de detaljerna ska få paljetter och lite bjärtare färger för att bryta av mot det annars ganska jordnära färgvalet och ge alltihop lite extra liv.

Och gissa vad? Garnet tog slut. Typiskt nog har Hobbii dessutom fasat ut Sterk-garnet, så det blev till att leta vidare på annat håll. I väntan på påfyllning får projektet alltså vila en stund.

Bakstycket hann däremot få ett viktigt användningsområde under tiden: som filt åt katten. Och ja, det får väl ändå ses som ett gott betyg. Hon har uppenbarligen utmärkt smak och vet precis vilka kvaliteter som är varmast och skönast. 🐈✨ Och nu då, skillnaden mellan farmorsrutan och mormorsrutan i min bok är alltså att farmorsrutan är platt med som ett X av hålrum där hörnen blivit. Mormorsrutan har fler hål eftersom man gör fler mellanrum mellan stolparna. Enkelt som så, inget mer eller mindre.

Och under Valborg var det tänkt att det här skulle publiceras men det blev aldrig av, så det får helt enkelt gå ihop med det här inlägget:

Valborg kommer med sina traditioner, och i den här familjen betyder det road trip och klassisk majbrasesafari.

Genom åren har det blivit lite svårare att hitta brasor, i takt med att reglerna kring utomhuseldning förändrats, men den här gången hanns faktiskt två stycken med. Inte illa ändå.

Längs vägen blev det förstås obligatoriska färdkostinköp i form av glass, mintgrodor och något gott att dricka innan färden gick vidare.

Och ja – självklart finns det ett internskämt i att placera grodan på just den boken. Visserligen är det inte exakt rätt volym, men sådana petitesser var kanske inte högsta prioritet i fotostunden. Det hela blev mest en påminnelse om att nästa del nog behöver införskaffas snart också 📚🐸.

Vi åkte hem medan solen gick ner och fullmånen tog sig upp över bergskedjorna. Det är bra att påminna sin hemmablinda skalle om hur vackert man bor då och då, så att man inte glömmer bort det och tror att gräset är grönare någon annanstans. Älven låg stilla som ett silverband över hela kommunen och det kändes som en lika stor välsignelse som alltid att bara stå där och fotografera vyerna. Smärtsamt vackert.

Och dessa (a)sociala medier va! Nu har det ju kommit en fluga som heter "rosa mjölk" som alla ska köpa för att kunna flasha på sociala medier om att de minsann druckit det. själv testade jag den redan 2024 och ärligt talat känns det mest som vanlig jordgubbsmjölk med extra socker. Man ska dock ha ganska mycket socker när man gör jordgubbsmjölk. I tillbringaren där är det hallonmjölk som gjorts med hallonsylt blandat med mjölk och körts i mixer. Godare kall än ljummen och föredrar du hallon framför jordgubb är det här ett ganska bra alternativ till den hypeade rosa mjölken.

Och vad vore livet utan små utmaningar?

Det här mahjongspelet har funnits här hemma i decennier, men ändå har det av någon anledning aldrig blivit av att faktiskt testa det – förrän nu.

Solitärmahjong är lite som memory eller hästminne, fast med ett extra lager strategi. Brickorna staplas i olika formationer – just den här liknar en pyramid, men spelplanen kan varieras beroende på hur mycket man känner för att gnugga geniknölarna.

Varje bricka har en symbol som ska paras ihop med en annan av samma sort. Det finns dock ett litet aber: en bricka måste vara fri på minst ena långsidan, alltså till vänster eller höger. Det räcker inte att kortsidan är fri, och det får förstås inte ligga någon annan bricka ovanpå den heller.

Det är där strategin kommer in.

Till skillnad från memory och hästminne, där det mest handlar om att minnas kortens positioner, ligger allt synligt i mahjong. Utmaningen blir istället att planera vilka par som ska tas först för att undvika att låsa fast sig längre fram.

Och ja, om sanningen ska fram är det kanske inte en helt dum övning. Att tänka igenom vad som görs nu för att undvika senare konsekvenser är trots allt en färdighet som kan behöva tränas även utanför spelbordet!

-Så att man slipper göra om saker hela tiden och få dålig karma av det! 
Matte! 

Det är svårt att inte känna viss frustration när ett helt år passerat och det plötsligt går upp för en att tiden lagts på fel mattekurs.

För den som siktar på arkitektur eller programmering – eller som här, arkitektur som plan A och programmering som plan B – är det B-kurserna som gäller. Ändå har hela året ägnats åt Matematik 1A, utan att det egentligen reflekterats över förrän nu.

Men det går förstås att se det från den ljusa sidan också. Grunderna sitter ordentligt nu, och det är knappast bortkastad kunskap. Samtidigt är det dags att växla upp lite för att inte tappa fart i planeringen framåt.

Första steget blev att välja rätt litteratur, och den här gången är det faktiskt rätt bok som ligger på bordet.

Det innebär också att vissa saker får prioriteras bort. Bispgården får stryka på foten – inte för att det är något fel på upplägget i sig, utan helt enkelt för att studiemiljön inte riktigt fungerar här. Ibland handlar bra planering trots allt lika mycket om att välja bort rätt saker som att välja rätt från början.

Under månaden har också en ganska tydlig insikt landat: det kommer att behövas ett jobb vid sidan av arkitektutbildningen.

Det är där programmeringen kommer in – plan B, men också ett spår som öppnar fler möjligheter än man kanske först tänker sig.

Så nu är tanken enkel: sätta sig med Python, nöta på ordentligt och se vart det leder. Steg för steg, rad för rad.

Och medan arbetet pågår kanske fler dörrar hinner öppnas längs vägen. Det är ju trots allt ofta så det fungerar – man börjar någonstans, fortsätter framåt, och plötsligt finns möjligheter där som inte ens syntes från början ✨.

Summa summarum går saker framåt, men inte utan vissa hinder. Hinder eller kanske "pauser" beroende på hur man vill se det. Jag väljer att säga att det går framåt, långsamt som en lus på en tjärsticka, men det fina är väl att det ändå inte står stilla, att det ändå blir något av saker även om man inte alltid kan tro det. Det finns en scen i Advent Children (final Fantasy VII) där Cloud Strife kastas upp mot sitt mål av sina vänner och den sista som tar hans hand är en vän som inte längre lever. En av hans vänner säger ett enda ord när han slänger honom vidare. -Flyg!

Med det sagt: Sköt om er, flyg vidare och kommer någon och säger "människor kan inte flyga" får du låta bli att lyssna. allt handlar om hur man ser på saker. Det är trots allt det som är karma, det andra är brus.

Helgen i ett nötskal

Som ni har längtat va? -Helgen i ett nötskal igen och den här helgen har mest bestått i läkning efter PTSD-triggern från helvetet.För den som själv lever med PTSD – eller står nära någon som gör det – är upplevelsen bekant: en tung känsla av hopplöshet som kan vara svår att skaka av sig.

Samtidigt finns något märkligt i hur kroppen och sinnet försöker läka. Sprickor kan faktiskt slutas, om än långsamt, och ibland dyker symboler upp där de minst väntas – som former i naturen som påminner om ett brustet hjärta, eller fåglar som rör sig i nästan mönsterlika formationer. Det går att tolka som små tecken på riktning, snarare än lösningar.

Här har vi innanmätet på ett getingbo som bildar formen av ett brustet hjärta och så ett gäng kajor som bildar runan Isa. En runa som säger att tålamodet är din bästa vän när du vill ha något gjort..

Och kanske är det just där någonstans man får landa: när livet ger citroner, får man göra det bästa av dem. Ibland genom att balansera det sura med något sötare – bokstavligt eller bildligt. Ni kan ju alltid testa att äta något sött innan ni biter i en citron någon gång, det är lite speciellt.

 

Och lördag har för mig blivit lår-dag! Japp, ett tydligt tema: träning med fokus på ben. Ett enkelt sätt att skapa rutin och samtidigt arbeta mot målet om en starkare kropp inför sommaren.

Utöver det har helgen också rymt kreativa inslag i form av tunisisk virkning. Projektet har ännu ingen bestämd slutform – kanske blir det en grytlapp, kanske något helt annat. Ibland får processen styra snarare än resultatet, och det finns ett värde i det också. Det här var i ärlighetens namn bara en liten övning för att känna in tekniken.

Koftan fortsätter att vara huvudprojektet. Just nu återstår en ärm och sedan själva muddarna. I slutskedet finns utrymme för lite kreativ variation – tanken är att använda ett rosatonat garn tillsammans med detaljer i bling för en mer lekfull finish. Blinget kommer i form av “Party Deluxe” i ljusblått, som får sätta sista accenten.

Det finns även en fundering kring att låta det rosatonade garnet få en större roll, kanske som en mellanfärg med ytterligare blinginslag. Alternativet är att låta den delen ta en annan riktning helt. Det får helt enkelt avgöras längs vägen.

Det återstår 14 farmorsrutor innan allt är klart. Därefter väntar montering – och först då blir hela arbetet komplett och redo att visas i sin helhet.

Utöver handarbetet rymmer veckan också tid för programmering och matematik. Matematiken fungerar både som ett intresse i sig och som ett stöd för programmeringen, som i sin tur förbereder inför kommande kurs i Programmering 2. -Skam den som ger sig heter det!

Och med det rundar vi av och säger som vi brukar -Sköt om er! 

Det går framåt, onödigt sakta men oväntat säkert.

Men se där! Den första programmeringskursen är nu avslutad sedan typ en månad tillbaka, och ett vägskifte börjar sakta men säkert närma sig. Efter många års studier finns det äntligen en känsla av att arbetslivet inte längre ligger så långt bort som det en gång gjorde. Än är det inte riktigt där, men riktningen är tydlig. -Mer programmering lär dock behövas.

I tisdags blev det en sväng in till min lilla stad för ett möte som mycket väl kan leda till något positivt framöver. Samtidigt finns den där välbekanta och lite förhatliga väntan – och med den studieångest så klart. Mötet kändes i alla fall glädjande!

Trots allt detta finns en tydlig känsla av att livet rör sig framåt. Förr eller senare lär en positiv förändring komma, något som gör tillvaron lite lättare. Åtminstone om man ska tro på attraktionslagen.

Och kanske är det just den förhoppningen som gör att det ändå känns möjligt.

Och eftersom det fanns gott om tid både före och efter mötet passades det på att vara “turist i den egna staden”. Ett underskattat fenomen, som förmodligen fick sitt uppsving under pandemin när resandet begränsades och fokus i stället riktades mot det som finns nära.

Och med en stad som denna finns det verkligen inget att be om ursäkt för – ibland räcker det gott att bara stanna upp och uppskatta omgivningen.

Dagen började med ett besök på ett av stadens asiatiska hak, där det blev buffé tillsammans med syrran. Sushi fungerar utmärkt både som förrätt och efterrätt – särskilt när möjligheten att ta två tallrikar från början inte riktigt togs i beaktning. Det blev en blandning av gryta, sushi och en avslutning med morotskaka och jasminte, precis som det ska vara.

Övermätt, nöjd och med blicken riktad mot mötet – kan det bli bättre?

Faktiskt.

Bland annat följde det här med hem: hudvård, en ny penna (för att det faktiskt underlättar att kunna färgkoda kod och matematiska uträkningar), ett pennskrin – och så klart Ramune. Det köps ofta när något ska firas lite extra, och den här veckan känns definitivt värd det.

Dessutom slank det ner lite annat smått “pjuller” också – ett uttryck lånat från farmors brorsdotter för diverse småkrafs. Värt det? Den frågan är redan besvarad.

Ett stopp på Normal hanns också med, både för inköpen och för att konstatera att ryktet om prishöjningar faktiskt stämmer. Därefter blev det en promenad för att skaka av sig paltkoman från lunchen. Turen gick via Törnstensgränd, som utan tvekan är en av stadens vackraste platser, med sina färgranna hus och lugna atmosfär.

Som arkitekturnörd – med en stilla ambition om att en dag arbeta som stadsarkitekt – är det svårt att låta bli att fastna i tankar om epoker, stilideal och deras för- och nackdelar. Nördigt? Absolut. Något att be om ursäkt för? Knappast.

Under promenaden dök dessutom syrrans kollega upp, vilket resulterade i några trevliga minuter av spontan småprat innan det var dags att röra sig vidare mot mötet.

Efter mötet fortsatte dagen med en promenad ner till Badhusparken. Där blev det en stunds stillhet med en dricka i handen – en asiatisk Fanta med melonsmak, märkbart sötare än andra melonläsker som testats.

Det var precis vad som behövdes: en paus för att landa i allt som sagts under mötet och låta intrycken sjunka in. Ibland är det just den där eftertänksamma stunden som gör att vardagen känns lite mer hanterbar. Lite “namaste” mitt i allt det hektiska.

Måsarna bidrog för övrigt med sitt eget lilla skådespel, särskilt riktat mot förbipasserande med mat i händerna. Extra intensiva nu när häckningen dragit igång lite i förväg också. Ett tydligt tecken på att det var klokt att avstå från att äta i parken just den här gången.

Återigen, det som behövdes var att stanna upp i stunden och bara förstå att livet faktiskt pågår i nuet, kanske titta på fåglarnas små vårlekar ute på den ruttnande sjöisen och lägga märke till de där små små detaljerna... Som exempelvis att det faktiskt vandrade runt en strandskata där bland alla sjöfåglar. Jag har ju plåtat djur av och till och funderat på att plåta en liten sådan i många år, men nu så. Nu har det äntligen hänt! Vad anden som sitter lite udda på den tredje bilden gör vettefåglarna, den letar troligen mat i en grop den gjort med näbben.

Den här dagen behövdes, det är faktiskt så enkelt det är, och kanske är det en början till något nytt, något bättre än det som varit nu ett tag. Det hoppas jag verkligen!

Idag blev det en sväng ner på byn. En plats som ibland väcker ett visst motstånd, trots att det egentligen inte finns något konkret att oroa sig för – mer än det som skapas i det egna huvudet.

Så det blev en stund kvar i bilen, där blicken fastnade på en reflektion i grannbilens motorhuv. Ett hustak och ett träd som speglades och överlappade varandra, där trädkronan formade ett nästan korgliknande mönster.

Just nu befinner jag mig i en återhämtningsfas efter en svår tid, men min förhoppning är att allt löser sig när tiden är inne, magkänslan säger samma sak och den mina vänner, den ska man lita på. Sköt om er tills vi hörs igen!