tisdag 17 november 2026

Tisdagssysslor och tankar kring den "bekväma vardagen"

För ett par dagar sedan blev den andra Signehalsduken färdig. Egentligen heter de infinity scarf, men det är så drygt att säga. Dessutom tror jag faktiskt att den här blev den skönare av de två, mycket tack vare Pelzgarnet som verkligen är oerhört fluffigt!

Idag påbörjades lite städning här hemma, även om det lär fortsätta en bit in på morgondagen. Putin bor ju trots allt inte här, även om det ibland kan se ut som om kriget dragit fram. Det är egentligen inte oredan som är värst, det är att vi alla behöver lite mer struktur i vardagen och det är väl det vi ska försöka fixa och bibehålla nu.



Utöver städningen har det inte hänt så mycket idag. Kulramssamlingen har däremot fått ett nytt tillskott i form av en mindre variant av suanpan som jag har tittat på ett bra tag. Den är tillverkad i mässing och sitter monterad på en liten marmorplatta.

Suanpan är lite mer intressant än en vanlig skolkulram, även om även den sistnämnda faktiskt kan användas till betydligt mer än vad man kanske först tror. En traditionell kinesisk suanpan har två kulor ovanför mittbalken och fem nedanför på varje stång. De övre kulorna är värda fem och de undre ett. Genom att flytta kulorna mot mittbalken representerar man olika värden, och varje stång motsvarar en position i talsystemet.

Mina suanpan har 13 respektive 9 stänger. Det innebär att de har gott om plats för att representera stora tal, eftersom varje stång kan användas för en ny position i talet. Med rätt teknik går det dessutom att utföra såväl addition och subtraktion som multiplikation och division. Det finns faktiskt en hel del matematik att upptäcka bakom de där små kulorna!

Hela det där abacusprojektet som var på gång för en massa år sedan ligger inte direkt färskt i minnet längre, men med en lite mer lätthanterlig variant kanske det blir enklare att plocka upp tråden igen.

Det finns förstås de som menar att kulramar är föråldrade i en tid då nästan allt går att göra digitalt. Där håller jag inte riktigt med. Digitala hjälpmedel har absolut sina fördelar, men de ger inte alltid samma lugn och koncentration som ett fysiskt redskap kan göra. För min del handlar det om att komma in i rätt känsla och kunna hamna i den där särskilda mattezonen.

En gammal mattelärare berättade en gång att han hade svårt att lära sig saker om de inte först hade passerat genom en vanlig penna. Det ligger faktiskt något i den tanken. Ibland behöver kunskapen få ta vägen genom händerna också. Tänkandet sker trots allt inte bara i huvudet, utan involverar hela kroppen. Det är en del av lärandet som jag tycker är värd att bevara.

Så till alla som påpekar att mobilen finns, att OpenAI finns och att det numera finns digital hjälp för nästan allt: visst gör det det, och det är naturligtvis både praktiskt och välkommet. Men det finns också ett värde i att använda sin egen hjärna och utmana den lite då och då. Det är trots allt genom att själv försöka, tänka och lösa problem som man utvecklar förmågan att tänka självständigt.

Det betyder förstås inte att bekväma hjälpmedel är något dåligt. Tvärtom! Men ibland kan bekvämligheten bli lite väl bekväm. Det är ungefär som att sova i en alltför mjuk säng – konsekvenserna kanske inte märks förrän senare.

Imorgon väntar förhoppningsvis ytterligare lite städning. Tills dess får ni sköta om er och gärna tänka lite extra på varandra, även på dem ni kanske inte tycker särskilt mycket om. De har kanske också en del som snurrar i huvudet och saker de går och funderar på.





Liten summering sedan sist vi sågs


Nämen! Har hon återupplivat traditionen med att dricka fin-te? Så trevligt!

Det är något särskilt med att plocka fram finporslinet en helt vanlig torsdagskväll, bara för att man känner för det. Att sätta lite guldkant på vardagen behöver trots allt inte kräva någon särskild anledning eller högtid. Ibland räcker det med en kopp gott te och lite extra omsorg om stunden.

Mindre TV, sociala medier och annat brus har dessutom lämnat mer utrymme för egna tankar och funderingar. Det är faktiskt ganska skönt när hjärnan får arbeta lite ostört. Mindre sorl, mer eftertanke och utrymme för produktivitet på flera plan.

Det som kan vara jobbigt är att komma tillbaka efter att ha varit totalt slutkörd mentalt, men eftersom jag lever med filosofin att ingenting är omöjligt -Är ingenting heller omöjligt.
 



Den här veckan återupptogs även studierna i Zen, stoicism och karma. Allt i hopp om ett bättre mående och åtminstone en föreställning om förhöjd livskvalitet.

För att den skandinaviska kroppen ska överleva mörkret utan att stänga ned hela verksamheten behövs uppenbarligen lite koffein. Eftersom kaffe inte direkt hör till vardagsrutinerna fick koffeintabletter bli lösningen, tillsammans med en liten kraschkurs i hur de bör användas.

En viktig detalj i sammanhanget är att socker och tein också kan bidra till den uppiggande effekten. Att missa den lilla detaljen i sin egen kraschkurs var kanske inte veckans främsta prestation. Koffein är uppiggande, socker är uppiggande, tein är uppiggande – och när allt sammanfaller blir resultatet ungefär vad man kan förvänta sig.

Gissa vem som sprang omkring med Lola Bunny-energi en hel eftermiddag efter den lilla felbedömningen! Mmm... Den här bofinken så klart!

Tur ändå att man kan lära av sina misstag och helst undvika att upprepa dem. Sådana lärdomar kan trots allt kosta mer än bara lite förlorat lugn och ro. Nu finns åtminstone en bättre förståelse för hur koffeinet ska hanteras, och det är ju alltid något.


Och när den här fågeln mår bra lagar hon gärna mat till folk! Det bästa med det är att se att det faktiskt tar slut och uppskattas av dem man bjuder på det:


Igår blev det pinsa för andra gången. Visserligen en liten fuskvariant med färdigköpt bröd och pinsasås, men det hindrade inte rätten från att bli uppskattad. Däremot fick den se sig slagen av en annan favorit: skinka med sparris som serverades tidigare i veckan! Jag blir alltid anlitad att göra det här, för att jag tycker att det är kul att leka med maten när det ger resultat! 

Det här är en så oförskämt enkel rätt att laga, och ändå blir resultatet precis lika oförskämt gott. Sparris inrullad i skinka, varvat med ost och toppat med ingefära, umamikrydda och oregano. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Hela skålen tömdes i ett rasande tempo, vilket inte är så konstigt med tanke på att det här är tredje eller fjärde gången rätten lagas. Det finns uppenbarligen en anledning till att den återkommer på menyn!

Det är något särskilt med matlagning som uppskattas så pass mycket att inte en smula blir kvar. Alltid lika roligt när det man ställer fram på bordet går hem!

Och det allra enklaste är väl att piffa upp vanlig sockerdricka med lite granatäppelkärnor? 

Så vad kommer vara målet för i morgon? Städa ordentligt och stressa ner lite är en bra början! Jag kan ju avslöja att jag i alla fall börjat med städningen!











lördag 7 november 2026

Hejdå Penicillinkur!

Två veckors förkylning verkar ha nått sin kulmen. Slemmig hals och lock för öronen dröjer sig visserligen kvar, men att slippa biverkningarna av antibiotikakuren är ändå en rejäl vinst!

Den som följt bloggen vet hur Kåvepeninkuren har betett sig. För den som missat eländet kommer en liten sammanfattning:

  • Blåsor och märkliga små finnar lite överallt. De ser ut som vanliga finnar tills de spricker och förvandlas till små svidande sår.

  • Diverse magbesvär.

  • Tröttheten från helvetet.

  • Klådan från helvetet.

I övrigt har sjukperioden ändå varit någorlunda hanterbar. Att slippa åka iväg och riskera att smitta ner andra har åtminstone varit ett stort plus.

Programmeringskurserna är nu avklarade, båda två. Fortsättningskursen verkar dessutom ha gått bättre än den första, vilket kanske inte är så märkligt. Erfarenheterna från den ena kursen ger trots allt en bättre grund inför nästa.

Blir det fler studier? Jajjemen! I väntan på att Matematik 1B ska komma igång blir det faktiskt AI-studier. I ett alltmer digitaliserat samhälle känns det klokt att lära känna både sin vän och potentiella fiende. AI är knappast något som kommer att försvinna i första taget, och det finns mycket att upptäcka.

Två månaders ledighet väntar innan nästa kursstart, men det betyder inte att allt behöver stå stilla. Vuxenlivet har ju en tendens att fortsätta även när schemat är tomt. Det finns med andra ord en del annat att arbeta med i det tysta.

Men självklart finns det också utrymme för hobbyverksamhet!



Den här kanske ni minns?

Den randiga skapelsen har fortfarande några varv med färg kvar innan den är färdig, men det börjar arta sig. Dessutom är det ganska roligt att konstatera att stickningen verkar fungera minst lika bra som virkningen. Precis som planerat!

Det finns nämligen en märklig förkärlek för att dela in både människor och intressen i olika fack:

Kaffe eller te?
Katt eller hund?
Sticka eller virka?

Varför måste det ena utesluta det andra? Kaffe dricks visserligen sällan här, så tedrickandet har vunnit den kampen, men både katter och hundar, stickning och virkning får gärna samsas under samma tak.

Det gäller egentligen ganska mycket annat också. Att rätta in sig i ledet när det behövs är en sak. Att göra det bara för att någon annan föredrar att alla fungerar likadant är en helt annan.

Och på tal om att välja vad som faktiskt får ta plats i vardagen:

                                                         

Det här igen.

Sorl har aldrig varit särskilt lockande. Det där ständiga sociala bruset som nästan verkar betraktas som ett krav för att räknas som normal är faktiskt ganska lätt att klara sig utan. Socialt umgänge är trevligt när det finns ett behov och när sammanhanget känns rätt, men det behöver inte pågå dygnet runt.

Samma sak gäller sociala medier. På senare tid har de mest blivit en källa till irritation, och därför får de numera bara ta plats i den mån de faktiskt fyller en funktion.

Facebook fick ett besök under de senaste åtta dagarna. Ett enda. Det tog mindre än fem minuter att inse att saknaden var ungefär obefintlig.

Snarare kändes det som att kliva in i ett rum där alla kastar papper på varandra, skriker, pratar om miljontals ämnen samtidigt och mobbar varandra i ett kör. Lite som ett klassrum i småskolan, med den skillnaden att det numera är vuxna människor som håller på. Människor som dessutom har matats med en algoritm så länge att det som egentligen borde uppfattas som kaos börjar kännas normalt. Welle:Erdball hade rätt. "Vi programmeras till att tänka minimalt" och det sa de på 90-talet.

Kanske är det just därför lugnet utanför skärmen blir så påtagligt?

Att få bo med den här utsikten är trots allt en ynnest.

Det behövs inte särskilt mycket för att känna sig rik på livet. Några människor som betyder något, vänner som faktiskt finns där och sådana som kramar en så fort de får syn på en. Det är en ganska fin tillvaro, och ibland är det fullt tillräckligt.

Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Har jag kvar Faceobook? Det är kvar, men ingen förstahandsprioritering längre. Livet har mer att komma med än ständigt tävlande mot andra, att ständigt matas med andras åsikter, tankar, hat, kärlek, det blir överväldigande till slut. Därför länner jag ingen anledning att sitta med det där längre. -Jag har ju en telefon om än den dör ibland. Det är helt okej att ringa mig om det är så.

Tills vidare får ni ta hand om er, själv ska jag fortsätta ha kvalitetstid med katten och kanske hitta någon film att somna ifrån. -En bra lördag.










söndag 1 november 2026

Allhelgona, Samhain och ett väldigt långt lov


Den här helgen har varit givande. Programmeringskursen är inlämnad och lutar mot bra betyg, relativt långledig ett tag nu, vilket betyder att det finns tid för planering av annat på flera plan. Framför allt för min del kanske det är på tiden att ta det lite lugnt och ta en sak i taget i lugn och ro, som folk sagt i alla tider. -Vi får se vad som händer, men helt stilla kommer det inte att stå. Vi börjar med att fira samhein ordentligt. Samhein började i lördags och pågick hela helgen, som ett farväl till hösten och ett sätt att göra sig redo för vinterns intåg. 

Programmering 2 kan också snart läggas till på meritlistan, vad det verkar med ganska mycket högre poäng än programmering 1. Fast det kanske är förväntat, i programmering 1 var allt totalt nytt, nu var det mesta inklöst och förvirringsmomenten färre. Dock inte obefintliga.

-Men betyget såg ut att bli bra, de har redan berättat var det landat även om kursen inte passerat sitt slutdatum. Kursen är alltså klar, men den har blivit klar i förtid, vilket egentligen bara är bra.

Och den där C-studenten verkar vara tillbaka igen, det känns fantastiskt! Blir det mer liknande kurser? Förmodligen, tanken är att i väntan på att få göra en prövning i matematik B som pluggats på egen hand plugga några kurser som hanterar AI för att boosta just datadelen i betygen. Leder det här till något? Japp, det kommer leda till något, men vad är det de säger? Til it's done -tell none. Så mer information blir det inte förrän allt är klart.
Just nu är det i alla fall återhämtning som står på schemat. Både fysisk och psykisk sådan! Den här veckan har varit hektisk, för programmeringen blev det en helvetesvecka, men det gav resultat så varför klaga? Sedan fanns en anledning till att göra klart allt lite snabbare än tänkt -för att få tid att bli helt frisk från årets influensapaket! Om någon är sugen på att veta vad det innehåller är det här vad ni kan få om ni bara kommer och kramas lite:
  • Rinnsnuvan från fuckistan -förvänta dig rena vattenfallet från näsan och ögonen.
  • Bihåleinflammation -Snuva som ser ut som kiss och droppar okontrollerat när du böjer dig framåt
  • Öroninflammation -Igensvullna öron och feber.
  • Hörselgångsinflammation -Ännu mer igensvullna öron och feber
  • Och innan allt detta, ont i halsen och slem överallt.
  • Och med lite otur får du även hosta, men det slapp jag HURRA!
Men jag slapp inte medicinering!
Momentasonspray i näsan, Terracortril med Polymyxin B i öronen och så har vi en favorit i repris så klart - Fenoximetylpenicillin. -Kåvepenin alltså.

Det som är jobbigast är väl i min mening antibiotikan, eftersom den gör att man inte kan vara ute i solen för mycket eftersom man kan få brännblåsor. Fast dem får man ju om man blir för varm också... Tur att det bara är fyra dar kvar på kuren

Vänta, åt jag inte kåvepenin i somras också? Jodå, exakt samma sort dessutom, men den här influensan är av det lindrigare slaget, så det här kriget torde väl vara slut snart, skönt nog, även om de flesta vet att antibiotikakurer är jobbiga. Är ju så med krig, att det även dödar oskyldiga, så då rubbas ju bakteriefloran i magen, huden och allt sånt. Får helt enkelt hålla efter sånt så att det inte blir så jobbigt att ha att göra med.


Och helgen vigdes åt att minnas de som inte längre är med oss. Detta med traditionsenlig ljuständning på gravar och ett extra viktigt besök i såväl minneslunden som kyrkan. Varm dryck och musikkväll hemma efteråt samtidigt som ett extra ljus stod tänt på bordet. 

                                       

I år har det varit extra viktigt att tänka lite på de som inte längre finns med oss. Inte minst de som nyligen gått ifrån oss. För snart en månad sedan dog kusinen i cancer, 56 år gammal. Ett tungt, men ändå väntat besked. -Glad att jag hann träffa henne ett par gånger till innan det var för sent i alla fall. En annan släkting dog i somras, knall och fall bara. Utöver släkten har det blivit ett par andra dödsfall, det ena mer tragiskt än det andra och det är klart att sådant får de flesta att reflektera lite och fundera över livets vikt och vad man kan göra för att förbättra sitt och andras liv lite. Karmas lag #1, den mest välkända. Det du sår kommer du skörda. Goda handlingar ger goda resultat, dåliga handlingar ger dåliga resultat. Det här gäller också när du önskar någon annan onåd, det kommer att straffa dig själv lika mycket som den du vill straffa.

Karma är nämligen inget straff -det är en planta som i sin tur är din egen själ. Som du underhåller din planta, så växer den. Så vad kan man göra för att förbättra sitt och andras liv? Försöka vara en så bra människa man kan trots sina och andras tillkortakommanden. Det du inte kan kontrollera kan du inte ta ansvar för, så egentligen, varför bry sig om det mer än man måste?

De här besöken på kyrkogården, i minneslunden och den lilla stunden där man tänder ljus i kyrkan, är också en chans till återhämtning och reflektion, även om man inte är hårt bunden till en enda religion.


                                                   

Medan lördagen ägnats åt de själar som vandrat ägnas söndagen åt de själar som fortfarande är med oss. Denna dagen, också den, ett liv! Idag har dagen vigts åt vila, lite tid för gården och slöande framför TV:n med lite sockerdricka toppad med granatäppelkärnor. En sötsur drink som rekommenderas varmt året om. -Alkoholfri om man inte vill ha i något sött eller surt i det. 

En annan sak i alla fall jag gjort enda sedan måndagens fullmåne, har varit att reflektera över föregående månad och fundera över saker att vara tacksam över och saker att helt enkelt ge ordet "Shôganai" och gå vidare. Som sagt, saker man inte kan kontrollera ska man heller inte försöka kontrollera. Och eftersom denna månads fullmåne ägnats åt att ta farväl av oktober och hälsa november välkommen har naturligtvis även fullmåneritualen ägnats åt att tillägna de som inte längre finns med oss en extra tanke. Denna månad en extra tanke till kusinen eftersom hon lämnade oss under oktober. 

Utöver det finns inte mycket att tillägga, kanske en liten lista över saker jag personligen är tacksam över just idag:

  • Att veta att jag har en fungerande hjärna.
  • Att veta att jag har ett värde hos många fler än jag ibland trott
  • Att veta att hut alltid går hem, och att den hittar hem utan min hjälp.
  • Att veta att jag på det hela taget är en frisk människa.
  • slutligen är jag tacksam över de människor som faktiskt bryr sig om mig, varandra och sig själva. Sådana som låter hjärtat och hjärnan prata lika mycket. 
Slutligen: Även om det är svårt vill jag att du gör ett tappert försök att ta väl hand om dig och de människor som finns runtomkring dig. Låt dig inte ätas upp av negativ energi, det är du alldeles för bra för. Värdesätt det liv du lever, för även om det kan finnas de som har det bättre än du, finns det även folk som har det likadant som du eller sämre.-Ingen strider ensam, inte ens du. 

Vackra du. Tills vi möts igen.






måndag 19 oktober 2026

Håller jag på att mjukna för hösten månne?


Jag och min avoga inställning till hösten, alltså. För mig har hösten ofta känts som en årstid då allt antingen dör eller går i dvala under ett täcke av mörker, frost och förkylningar. Samtidigt går det förstås att hitta något negativt med vilken årstid som helst, om man bara bestämmer sig för att göra det.

Flera av mina vänner har vid upprepade tillfällen påpekat att det faktiskt finns saker att uppskatta även med hösten. Och visst, ibland ser jag vad de menar. En vacker höstdag är trots allt ingenting man bör avfärda bara för att den råkar tillhöra samma årstid som alla de där grå, kalla och eländiga dagarna. Detsamma kan förstås sägas om årets övriga årstider.

Men om katten själv får välja föredrar jag ändå en mild höst och vinter. Och just nu tänker jag unna mig den åsikten.

Virkdemonen har som vanligt jagat mig till tjottaheiti! För tillfället har jag ett antal UFO på gång – alltså oavslutade virkprojekt – och fullt upp med dem. Men vad hjälper väl det när man får syn på ett nystan, hittar en virknål och börjar fundera på vad nästa vansinniga projekt ska bli? -En SÅNDÄR jäkel!


Den här gången fick det bli ett litet experiment med snäckstygn och ett paket våtservetter.

Ni vet sådana där virkade överdrag till toalettpappersrullar som var så populära förr? Jag har alltid tyckt att de var förbannat fula. Eller fina. Fast ändå ganska fula. Eller kanske faktiskt rätt fina? mm... Svårbedömda de där, men ett bra göralösprojekt kan det väl vara ändå. 

Ni förstår säkert precis hur jag menar. Det är något med sådant där som är så fult att det nästan blir fint – och sedan börjar man plötsligt överväga att tillverka något liknande själv. -Därför blir det nu ett överdrag till Doris Flodhäst och hennes våtservetter här, i snäckstygn med lite knäppa detaljer, allt för att bofinken var uttråkad!

Bra med hösten är väl att man kan göra soppor och grytor igen och som garderobskock tycker jag att det är roligt, gott och något som går ganska fort att göra:


Det här är till exempel en grönsakssoppa med lite purjolök, oliver och annat trevligt i. Det enda missnöjet var att det blev för många buljongtärningar i, men det gick ju att späda ut till dagen därpå. Berätta gärna i kommentarerna om dina garderobskocksäventyr. Kanske är du en riktig kock och inte bara är det i smyg som en annan? Det vet man ju aldrig förrän man försökt.

Och så det där gamla vanliga då! -Sociala medier! -Varför har man ens kvar dem?

Man kan ju fundera på saken. Sociala medier är trots allt utformade för att hålla kvar oss som användare så länge som möjligt. Ju mer tid vi tillbringar där, desto mer data kan samlas in om oss – samtidigt som vi matas med en aldrig sinande ström av innehåll från algoritmerna.

Tänk dig att du har ett djur som du matar dag ut och dag in. Det enda du får tillbaka är djurets kiss och bajs. Ändå behåller du djuret, eftersom alla andra också har ett!

Det är väl ungefär där man behöver stanna upp och fundera lite:  Vad får jag egentligen ut av att sitta timme efter timme och matas med sådant som inte ens angår mig? Innehåll som dessutom ofta får mig att må sämre, med något enstaka guldkorn som undantag?

Om summan av kardemumman är att jag mest blir trött, irriterad eller nedstämd, då kanske det är dags att fundera över hur jag använder min tid. För visst måste det väl ändå finnas något mer givande att ägna den åt?

Sedan behöver man förstås inte dra allt över en kam. Kan man plocka russinen ur kakan och använda sociala medier till sådant som faktiskt tillför något – exempelvis för att hålla kontakten med människor, hitta inspiration eller få reda på vad som händer – så är det väl bara att gratulera. A la bonne heure! Då fyller de ju faktiskt en funktion.

Personligen känner jag däremot inte att jag får särskilt mycket ut av sociala medier. Och i dag kom jag på mig själv med att faktiskt tycka mindre om dem än jag tycker om hösten.

Hösten, som jag ju faktiskt börjar tycka om! 

Kanske handlar det egentligen inte ens om hösten, utan om att lära sig uppskatta livet lite mer, på alla plan.

Jag vet förstås inte hur ni andra känner, men själv märker jag att jag allt oftare tänker att jag faktiskt klarar mig alldeles utmärkt utan att invänta någons reaktion eller kommentar på sociala medier. Om jag ska vara helt ärlig, både mot mig själv och andra, så känns det inte längre särskilt viktigt.

Det som gör mig gladast är trots allt att träffa människor i verkligheten. Att få ett sms eller ett telefonsamtal, eller varför inte höra någon knacka på dörren och fråga hur det är? Sådant betyder betydligt mer för mig än ännu en notis på skärmen.

För i slutändan är det kanske just det som räknas: att känna sig sedd, att få prata med någon på riktigt och att veta att någon faktiskt bryr sig. Inte för att en algoritm har placerat oss i varandras flöden, utan för att vi själva väljer att finnas där för varandra. Jag inser alltmer värdet av det äkta, det verkliga och det analoga. Av sådant som går att ta på, uppleva och dela med andra människor, bortom ett alltmer digitaliserat samhälle.

Återigen, andra får naturligtvis tycka precis vad de vill. Jag tänker så här, helt enkelt, och det måste väl ändå få vara gott nog.

Jag har blivit bestulen på energi under hela mitt liv, och jag tänker inte låta någon sno åt sig en enda droppe till. Min själ är min egen, och ingen har rätt att ta sig friheter med den utan min tillåtelse.

I morgon är det tisdag! Utöver att läsa på lite i programmeringen ska jag faktiskt ta och städa! Förkylningen har ställt till med bakteriehärder både här och där och så kan vi inte ha det!

Sköt om er tills nästa gång vi ses! ❤️ 






söndag 11 oktober 2026

Äntligen börjar kroppen bli lite bättre!

 

Hormoner är inga leksaker. Det kanske bofinken skulle ta och lägga på minnet?

Kanske. Det tog trots allt bara en och en halv vecka innan kroppen var återställd. Aldrig mer!

Misstanken om en hormonell obalans har funnits länge, och det är mycket möjligt att det ligger något i den. Men det är troligen inte hela förklaringen till varför mensen plötsligt flippade ur. Så vad kan det då ha varit?

Ni som följer bloggen regelbundet eller känner mig sedan tidigare lär redan veta vad det här handlar om. För er andra kommer här en liten bekännelse: ett elakt miffo på fyra bokstäver som ignorerats i sisådär 27 år.

PTSD.

Fast riktigt så enkelt är det inte. Det handlar om komplex PTSD, något som vården länge tycks ha försökt få bofinken att förstå allvaret i. Ungefär: ”Men snälla bofinken, när ska du sluta vifta bort sådant här?”

Svaret har i vanlig ordning varit: ”Äsch, det går över.”

Och visst, det kan gå över. Men vägen dit kan vara både lång och förbaskat jobbig.

Tänk dig en kropp som ständigt går på högvarv, en beredskap som aldrig riktigt släpper och en oro som kan omfatta precis allt – även sådant som vanligtvis brukar lösa sig av sig självt. När något triggar ångesten kan reaktionerna bli betydligt kraftigare än situationen utåt sett verkar motivera. Både psykiskt och fysiskt.


Lite den sortens reaktion – när hjärnan får fullständigt frispel över att en räkning kanske har glömts bort och betalningen ligger två sekunder efter schemat. Katastrofen är nära. Tydligen.

Så det är alltså det här vi dras med: en kropp som inte alltid samarbetar, ett psyke med sina egna egenheter och en envis kvinna som helst inte vill acceptera att ångesten ibland tar över.

Att lägga stoltheten åt sidan och faktiskt be om hjälp är inte alltid så enkelt. Särskilt inte när tidigare försök har resulterat i hjälp som inte varit rätt för situationen. Då blir det desto viktigare att ha människor omkring sig som faktiskt bryr sig. En familj som ställer upp och hjälper till med det allra mesta när tillvaron känns som mest hopplös är värd mer än ord kan beskriva.

Problemet är att det går att ignorera mycket – åtminstone tills det inte längre går.

Efter att ha tryckt undan allt så länge som möjligt kom en trigger som utlöste en panikattack av sällan skådat slag. Därefter började menscykeln krångla. Om stressreaktionen bidrog till rubbningarna går inte att säga säkert, men tidssambandet fanns där. Det började i april, och först nu har kroppen börjat hitta tillbaka till sina vanliga rutiner, även om triggers fortfarande finns kvar.

Kanske är det dags att prova en annan strategi? Att dra ner på sådant som triggar, i stället för att gång på gång utsätta sig för samma sak och hoppas på ett annat resultat.

För inte blir väl någonting bättre av ständigt drama?

Nej, knappast. Och det är förmodligen en av anledningarna till att Facebook inte får lika mycket tid längre. Den mentala energin räcker helt enkelt inte till för att leva andras liv, hålla koll på allt som händer eller engagera sig i varenda liten storm på nätet.

Däremot blir glädjen desto större när någon faktiskt ringer på dörren, kliver in och berättar hur livet är på riktigt. Inga flöden, inga ändlösa diskussioner och inget krav på att hänga med i allt.

Bara människor, samtal och en kopp kaffe eller te eller vad man nu föredrar.

Det är faktiskt alldeles underbart. Och en fika på det gör ju inte saken sämre.

Men att en "blast from the past" kunde orsaka ett halvår av total katastrof i kroppen känns bara så overkligt... Det är väl ändå inte mer än just ett minne, så varför blir det såhär? Eftersom jag inte nischat in mig på att bli biolog har jag inte tagit reda på det ännu, men min nyfikna skalle lär väl inte kunna låta bli det heller.

Nog med det där nu, nu vet ni hur läget varit och framförallt hur det är. Nu, efter ett halvår, är båten på rätt köl igen och det känns faktiskt helt okej, för att säga det minsta. 


Men vad har tiden spenderats med utöver att vara trött på kroppens dumheter? Något betydligt roligare faktiskt! I september bestämde jag mig för att handarbeta mer, framförallt sticka och virka mer (tills det blir någon ordnig på my freaky Husqvarna då). Här nedan har ni lite saker som är på gång:


Färdigt, färgglatt och alldeles underbart! 🧶

Signehalsduken blev klar under veckan som gick och fick sällskap av en riktig garnarkeologisk skatt: ett nästan 20 år gammalt garn vars ursprung numera är höljt i dunkel. Det är det där burriga, gula garnet som står för det inslaget!

Utöver det har både mohair och bouclé fått komma till användning. De garnerna fyndades på loppis under en roadtrip i samband med 40-årsdagen. En riktigt mysig dag, för övrigt!

De två översta garnerna, det lila och det magentafärgade, misstänks vara akryl. Som avslutning fick halsduken en liten kant av rosa teddy för att knyta ihop allt på ett snyggt sätt. Tanken är att Signe ska vara mångsidig och kunna användas både som vanlig halsduk och som huva när vädret eller humöret kräver det.

Sedan har vi mitt lilla Pelzprojekt, som det bara blir svårare och svårare att inte förälska sig i! Så lätt att arbeta med och så fint resultat. Giftgrönt möter babyblått i en kombination som kanske inte passar alla, men som gör mig alldeles otroligt nöjd. 💚🩵

Den här gången blir det dock ingen lång halsduk. Tanken är i stället att skapa en liten fuskpolo – lagom stor, mysig och färgglad.

De nya rundstickorna förtjänar också ett omnämnande. Färgglada, tokiga och precis sådana som sticktillbehör ska vara! Varför nöja sig med tråkigt när både garn och redskap kan få spraka av personlighet?

Har jag helt glömt virknålarna? Nej, tror ni jag blivit HELT galen, det har jag inte, det kommer faktiskt alldeles strax en bild på nästa C2c-projekt så håll utkik efter det!

Och Maomao fortsätter vara min ständiga följeslagare. Denna underbart introverta och lite tokiga apotekerska som så många förälskat sig i, både som animeserie, som manga och som bokserie.

The Apothecary Diaries – mer än bara Jinmao 📚

Böckerna började nog läsas någon gång under 2025, och sedan dess har det hunnit bli tio stycken – ungefär de som hittills hunnit ges ut i tryckt format.

Det är känt att berättelsen finns tillgänglig på nätet också, men när det gäller läsning föredras fysiska böcker och väntan är inget större problem. Det finns något trevligt med att ha en riktig bok i handen och få ta berättelsen i sin egen takt.

Däremot gäller det att hålla sig undan från forum och andra platser där läsare diskuterar serien. Risken för spoilers är nämligen ganska stor.

För den som inte känner till begreppet och bara förknippar en spoiler med ett biltillbehör: det handlar om att avslöja händelser längre fram i berättelsen och därmed riskera att förstöra en del av nöjet för den som ännu inte kommit dit. Personligen är jag inte helt emot spoilers, förutsatt att någon faktiskt frågar först om det är okej att avslöja något. Men i sällskap där många följer just den här serien verkar det vara si och så med den hänsynen.

Minst lika frustrerande är tendensen att reducera hela berättelsen till Jinmao – fansens önskan om att Maomao och Jinshi en dag ska gifta sig. Det är en ganska grov förenkling av två karaktärer vars uppväxt och erfarenheter har format dem på djupet.

Deras relation är betydligt mer komplicerad än så. Båda bär på sådant som påverkat vilka de blivit, hur de förhåller sig till andra människor och hur de hanterar sina egna känslor. Att bara fokusera på frågan om de ska bli ett par är att missa en stor del av berättelsen.

Det blir särskilt tydligt när lättromanerna jämförs med animen. För även om animen gör ett bra jobb med att levandegöra berättelsen är det inte riktigt samma upplevelse att se den som att läsa den.

Lättromanerna ger betydligt mer utrymme åt Maomaos tankar, slutsatser och resonemang. Läsaren får följa hennes analyser av medicinska symptom, gifter, människors beteenden och de små detaljer som andra lätt missar. Även hovets politiska intriger och karaktärernas bakgrund får mer utrymme. I animen behöver mycket av detta kortas ner eller förmedlas genom bilder, dialog och ansiktsuttryck i stället.

Det innebär inte att animen är dålig eller att den förstör originalet. Tvärtom har den ett eget visuellt uttryck och gör berättelsen tillgänglig på ett annat sätt. Men när en berättelse ska anpassas till ett annat format förändras också vad som får mest uppmärksamhet. Vissa resonemang kortas ner, vissa nyanser blir mindre tydliga och en del av karaktärernas inre liv får helt enkelt mindre plats.

Sedan har vi det visuella. Animen använder starka färger, tydliga uttryck och en stil som gör karaktärerna lätta att känna igen. Maomao har exempelvis mörkgrönt hår och blå ögon i animen, medan lättromanernas illustrationer och beskrivningar har ett eget uttryck. Här är det värt att skilja mellan hur en karaktär beskrivs i text och hur illustratören väljer att gestalta personen visuellt.

Samma sak gäller Jinshi. Animen framhäver hans skönhet med ett tydligt stiliserat utseende och violettrosa ögon. I lättromanerna får läsaren i stället möta karaktären genom texten och de illustrationer som hör till utgåvan. Det är alltså inte alltid rättvisande att jämföra varje färgdetalj som om det fanns en enda identisk modell i alla versioner.

Det är också här som begreppet cutifiering passar in: karaktärerna får ett gulligare, färgstarkare och mer visuellt tilltalande uttryck. Det gör sig bra i animation, men kan samtidigt påverka hur de uppfattas. När en karaktär framställs med stora ögon, tydliga färger och överdrivna reaktioner är det lätt att fastna vid det yttre och missa sådant som ligger under ytan.

Och det är just det som är problemet när hela serien reduceras till romantik och gulliga ögonblick. The Apothecary Diaries handlar också om makt, klasskillnader, medicin, gift, överlevnad, familjehemligheter och människor som formats av omständigheter de själva inte valt.

Jinmao må vara en populär del av fandomkulturen, men berättelsen förtjänar faktiskt att tas på större allvar än så.

Det är en av anledningarna till att lättromanerna är värda att läsa även för den som redan sett animen. Inte för att den ena versionen nödvändigtvis är bättre än den andra, utan för att de erbjuder olika sätt att uppleva samma berättelse.

Och framför allt: låt folk läsa i sin egen takt. Alla vill inte veta vad som händer flera böcker framåt, och alla läser inte serien enbart för att få reda på om Maomao och Jinshi blir ett par.

Vissa av oss vill faktiskt få upptäcka hela berättelsen längs vägen.

-Just nu kan jag bara tycka att det som är mest irriterande, om man ignorerar "fandomen" är cutifieringen som animen håller på med. Visst, de är supersöta, det är de i böckerna med, men överdriv inte.


Snart är det också dags för Samhain, en högtid med rötter i den gaeliska traditionen som markerar övergången från sommar till vinter. Den firas traditionellt kring kvällen den 31 oktober och den 1 november och har historiska kopplingar till årstidernas växlingar, skördens slut och föreställningar om att gränsen mellan vår värld och den andra världen var särskilt tunn. I modern hednisk tradition är Samhain också en tid för att minnas och hedra de döda. 

För den som firar Samhain snarare än Halloween kan det också vara ett tillfälle att stanna upp och rikta lite extra omtanke inåt. Tända ljus, minnas dem som gått bort och reflektera över året som passerat. Vad har hänt? Vad har vi lärt oss? Och vad är det kanske dags att släppa taget om?

Att älta sådant som redan hänt gör sällan något bättre. Det vet vi nog egentligen allihop, och ändå fortsätter vi. Vi bär våra ryggsäckar fulla av gårdagens skräp, släpar dem vidare utan någon tydlig riktning och får mest ont i ryggen på köpet.

Kanske hade Elsa trots allt rätt: Let it go!

Allt behöver inte följa med in i framtiden. Vissa saker får faktiskt stanna där de hör hemma – i det förflutna.

Kanske är det värt en tanke, både för dig och för mig. 🕯️🍂


Tills vi ses igen får ni ändå ta väl hand om er, personligen ska jag kurera mig och ta hand om mina bestyr här hemma. Kanske höststäda lite och ta ett snack med skolan? Det är sånt man får tänka på. -sköt om er! 






onsdag 7 oktober 2026

I stället för att leva andras liv -lev ditt eget!


Den meningen har jag tänkt mycket på, särskilt under den senaste veckan. Hur mycket sociala medier och AI faktiskt kan påverka oss – och i vissa fall också bidra till negativa konsekvenser för vårt psykiska välbefinnande.

Vi är alla individer och påverkas förstås på olika sätt. Men vad händer med vår självbild och självkänsla när vi ständigt exponeras för andras liv, åsikter och tankar? Människor har en naturlig benägenhet att jämföra sig med andra och att påverkas av sin sociala omgivning. På sociala medier kan detta förstärkas av algoritmiskt styrda rekommendationssystem som analyserar vårt beteende och använder det för att avgöra vilket innehåll vi sannolikt kommer att exponeras för. Det kan i sin tur bidra till att vissa typer av innehåll återkommer och får en oproportionerligt stor plats i vårt flöde.

AI lägger ytterligare en dimension till detta. Vi vet ännu inte fullt ut vilka långsiktiga konsekvenser den ökade användningen kommer att få för exempelvis självkänsla, social interaktion och vår uppfattning om oss själva och andra. Men det är värt att fundera över hur tekniken påverkar våra beteenden och vårt sätt att förhålla oss till information – särskilt när den blir en allt större del av vår vardag.

Jag kan bara ta mig själv som exempel. Jag hamnar lätt i ett slags limbo när jag använder plattformar som är utformade för att hålla kvar användaren så länge som möjligt. Det är lätt att fastna i det som ofta kallas ”doomscrolling”, där man mer eller mindre slentrianmässigt scrollar sig igenom vad man skulle kunna beskriva som stora vattenfall av innehåll – mycket av det ganska meningslöst eller lågkvalitativt, med en och annan guldkant här och där.

Och så fortsätter det. År efter år. Man kan verkligen fråga sig vem som egentligen tjänar på att vi sitter och gör så.

Jag läser programmering just nu och håller bland annat på att sätta mig in i algoritmer, pseudokod och flödesscheman. Ju mer jag lär mig, desto tydligare blir det också att algoritmen i sig inte alls är någon sorts diktator som sitter och pekar ut vad du ska göra. Det är en ganska förenklad bild av vad en algoritm faktiskt är.

En algoritm är i grunden en stegvis beskrivning av hur ett problem ska lösas eller hur en viss uppgift ska utföras. Den anger vilka operationer som ska genomföras, under vilka förutsättningar och i vilken ordning. Ett enkelt sätt att förstå begreppet är att likna en algoritm vid ett recept. Receptet beskriver vilka ingredienser som ska användas, hur de ska hanteras och i vilken ordning olika steg ska genomföras för att nå ett önskat resultat.

Precis som ett recept är skapat av någon, är en algoritm också resultatet av mänsklig utformning. Algoritmer kan däremot vara betydligt mer komplexa än ett recept och kan exempelvis använda data, villkor och återkoppling för att fatta beslut eller prioritera mellan olika alternativ.

Det är därför kanske mer relevant att fråga sig hur algoritmer utformas, vilka mål de optimeras för och vilka konsekvenser det får när de används i system som påverkar vad människor ser och gör. En algoritm har ingen egen vilja eller agenda – men den kan vara konstruerad för att optimera något som i praktiken påverkar människors beteende. När du lämnar datorn efter timmar av att bara sitta i detta informationsflöde och exponeras av andras åsikter och pekpinnar -hur mår du då efteråt? Utgå från det och återkom sedan till att fråga dig själv om det är värt det.

Sedan har vi en annan sak som jag gått och funderat på: den ständiga konsumtionen av drama.

Världen är full av olika sorters människor och, som bekant, är det ofta de tomma tunnorna som skramlar mest. Det finns människor som tycks ha väldigt lite eget att komma med och därför istället ägnar mycket energi åt andra – genom att sprida rykten, skvallra, mobba, försöka frysa ut varandra eller på andra sätt bidra till konflikter och drama.

Samtidigt är det lätt att själv dras med. Drama har en märklig förmåga att fånga vår uppmärksamhet, och sociala medier har gjort det möjligt att konsumera andras konflikter nästan obegränsat. Någon annans bråk, rykten eller offentliga sammanbrott kan bli underhållning för tusentals människor, trots att man egentligen inte har någonting med situationen att göra.

Det är här jag tycker att begreppet karma blir intressant. Inte nödvändigtvis som någon övernaturlig kraft som automatiskt delar ut belöningar och straff, utan som en filosofisk princip: våra handlingar, intentioner och beteenden får konsekvenser, både för andra och för oss själva.

Om man ständigt söker konflikter, sprider negativitet och engagerar sig i andras drama är det kanske inte så konstigt om man själv till slut lever i en miljö präglad av just det.

Och kanske är det egentligen ganska enkelt hur drama ska hanteras. Man behöver inte alltid vinna diskussionen, avslöja sanningen, svara på varje provokation eller få det sista ordet.

Det enda som på riktigt kan döda drama är inre frid.

Vill du vinna låter du helt enkelt inte energitjuven ta din energi. Tänk bara: ”Not today, Satan” – och gå vidare.

Karma som filosofi

För att återgå till karma. Många tycks reducera begreppet till ”what goes around comes around”, men det är ungefär samma typ av förenkling som att säga att algoritmer är diktatorer som bestämmer vad du ska göra. Det är bara en liten del av en betydligt större helhet.

Den modell med tolv karmiska lagar som ofta cirkulerar i modern självhjälps- och populärkultur kan ses som ett sätt att översätta karmiska idéer till praktiska principer för hur man kan förhålla sig till sitt eget liv. Jag tycker att flera av dem är användbara just därför att de flyttar fokus från vad andra gör till vad man själv faktiskt kan påverka.

Och det är kanske också därför jag tycker att formuleringen ”du kommer att få karma för det där” blir lite missvisande. Karma behöver inte förstås som ett straff som någon annan delar ut. Snarare handlar det, i den här filosofiska tolkningen, om att våra handlingar och förhållningssätt formar de konsekvenser och den miljö vi själva blir en del av.

Här är de tolv principerna:

  1. Den stora lagen – det du sår får du skörda 🌱
    Dina handlingar, tankar och intentioner påverkar vad du bidrar med till världen och vilka konsekvenser dina handlingar får.

  2. Skapandets lag
    Du behöver själv vara aktiv i att skapa det liv du vill ha. Saker förändras sällan av sig själva.

  3. Ödmjukhetens lag
    För att kunna förändra något behöver du först acceptera att det faktiskt finns där. Att vägra se ett problem gör det betydligt svårare att lösa.

  4. Tillväxtens lag 🌿
    Den verkliga förändringen börjar med dig själv. Du kan inte kontrollera andra, men du kan utveckla ditt eget sätt att tänka och agera.

  5. Ansvarslagen
    Du ansvarar för dina handlingar och den riktning du väljer i livet. När något går fel kan en konstruktiv fråga vara: ”Vad kan jag själv göra åt detta?”

  6. Förbindelsens lag
    Våra handlingar hänger ihop. Det förflutna, nuet och framtiden påverkar varandra, och även små handlingar kan få konsekvenser längre fram.

  7. Fokuslagen 🎯
    Det vi väljer att rikta vår uppmärksamhet och energi mot får större utrymme i våra liv. Genom att fokusera på exempelvis utveckling, relationer eller mål minskar utrymmet för sådant som drar oss åt motsatt håll.

  8. Generositetslagen
    Det du säger att du tror på behöver också synas i dina handlingar. Om du exempelvis värdesätter vänlighet bör du också försöka behandla andra vänligt.

  9. Här-och-nu-lagen
    Att ständigt fastna i det gamla eller oroa sig för framtiden kan göra det svårare att vara närvarande i det som faktiskt händer nu.

  10. Förändringens lag 🔄
    Om du fortsätter göra samma saker får du ofta samma resultat. Förändring kräver att du är beredd att bryta gamla mönster.

  11. Tålamodets och belöningens lag
    Meningsfulla resultat tar ofta tid. Konsekvent arbete, tålamod och uthållighet ökar möjligheten att nå det man vill åstadkomma.

  12. Betydelsens och inspirationens lag ✨
    Det du bidrar med spelar roll. Ju mer energi, engagemang och goda intentioner du lägger i något, desto större betydelse kan ditt bidrag få.

Däremot brukar man ibland säga att ”fan hinner ikapp den som liknar honom”, och det bygger egentligen på en liknande idé. Det man ständigt matar sitt liv med tenderar också att bli en del av det.

Jag tror stenhårt på karma som filosofi. Inte för att jag tror att universum sitter och delar ut plus- och minuspoäng, utan för att jag tycker att grundtanken är användbar: det vi väljer att göra, tänka och bidra med formar både oss själva och vår omgivning.

Och kanske är det just därför jag inte känner något större behov av hämndbegär eller annat drama. Det förstör ändå betydligt mer än det bygger.

I slutändan är det kanske den bästa formen av karma: att vägra låta någon annans destruktiva beteende göra dig till en mer destruktiv människa.
Japanerna har ett bra uttryck: 

しょうがない

Shôganai betyder ungefär "det kan inte hjälpas" och  åsyftar för det mesta sånt man inte har kontroll över.
"Jaha, min gamla bekanta hälsade inte tillbaka när jag sa hej till hen -Shôganai."
"Nu sa någon politiker något dumt igen -Shôganai."
"Jaha, nu är nån provokationskåt influencer ute och sprider hat igen -Shôganai" 
Och så vidare. Det som är bortom min kontroll är bortom min kontroll.
-Därför ber jag ingen annan sluta med sitt destruktiva beteende, men jag tänker definitivt göra mitt bästa för att själv ha ett mindre destruktivt leverne. -Sköt om er så kanske vi hörs snabbare än du tror! 




Tisdagssysslor och tankar kring den "bekväma vardagen"

För ett par dagar sedan blev den andra Signehalsduken färdig. Egentligen heter de infinity scarf , men det är så drygt att säga. Dessutom tr...