Kort resumé av dagens terapisession

The Jenny Aftermath 13/10

Idag kommer jag att göra fler än ett inlägg då jag tänker använda det här inlägget enbart till att sammanfatta morgonens terapisession.

Ja fy tusan! Idag var det så dags att dra i traumana igen och allra mest var det så klart det här som togs upp! Vad säger man om det då? Ja, förutom att jag nu ska klösa i såren och se vad jag kan göra åt dem (igen) känner jag inte att jag fick ut speciellt mycket och kanske kan man inte göra så mycket mer heller förrän alla papper ligger på bordet. Något jag gissar kommer att ta sin lilla tid, men förhoppningsvis kommer att lösa sig. Lite som de där smyckena jag hittade längst ner i en skrivbordslåda igår, det var som ett nystan som man måste pilla med för att reda ut. Så kanske det här också är, vad vet jag?

Exponeringsterapi är dock bland det jobbigaste jag vet. Det kryper i hela kroppen när jag går runt naken i huset på nätterna utan persiennerna fördragna. Detta trots att jag bor i skogen med djuren och träden som grannar. Det här vet jag vad det beror på, vill du veta hänvisar jag mer än gärna till länken till inlägget där jag reder ut vad som hände mig i grundskolan. I ett senare inlägg kommer jag att reda ut ett annat trauma, men den dagen, den sorgen. Just nu reder vi alltså ut saker som handlar om lögnaktiga skolkuratorer, mobbare som går långt över gränsen och så klart skolpersonal som inte är ett spår bättre än vad mobbarna var. 

Vad säger vi i efterhand?

Ja, vad säger vi i efterhand? Att skolpersonalen tog sig sådana friheter som de gjorde och i samma stund skrodera om vilken bra anti-mobbningsgrupp skolan har är väldigt skenheligt om man ska uttala det milt. Dessutom såg vi som blev utsatta för mobbningen aldrig till medlemmarna i den här gruppen, de var upptagna med att sitta i lärarrummet och orera över en hink kaffe eller två. Trots att det här kritiserats upprepade gånger har det här inte förbättrats, det har snarare varit precis likadant i så många år som jag kan minnas. Hur man ska känna det gällande en sådan sak hör väl inte till god ton att uttala sig om, så det skippar vi. 
En sak jag däremot har svårt att förlåta var att delar av skolpersonalen faktiskt deltog i mobbningen och till och med kom hem till oss efter att vi polisanmält en händelse och övertalade oss att dra tillbaka anmälan. Just den biten och skolkuratorns grava övertramp med lögner, tummande på tystnadsplikten och vad mer vet väl faderulingen är faktiskt att beskriva som oförlåtligt. Tack vare dessa ursäkter till människor har jag än idag problem med att hitta ett jobb eftersom jag inte har rätt utbildning för nästan något. Vad säger vi då i efterhand om en sådan sak? Kanske att det bara är att beklaga att den här skolan har en så usel personal som den har, eller så är det helt enkelt så att personalen slickar på någon annans bakdel. Det är kanske något framtiden får avgöra.

Nu har jag bestämt mig för att inte älta grundskolan mera. Det som hände efter den är desto viktigare att få bukt med, även om jag har allvarliga men av båda delarna. Nästa gång jag tar upp terapisnacket kommer jag att ta itu med en desto jävligare bit, så se fram emot det om ni gillar arga eller besvikna inlägg om dumt folk. Nu ska jag ge er ett lite mer upplyftande inlägg att se fram emot!