Jag borde väl vara beredd, det här händer mig en gång i månaden, ofta efter en vecka med en massa konstiga funderingar jag inte har en aning om varifrån de kommer utöver så klart min egna hormonella skalle. Dag 2 brukar vara värst, då blöder det mest och jag blir trött och yr av det, ibland kan det sätta sig på humöret också, men det brukar ge sig efter ett tag.
Idag har jag alltså mest sovit för att skallen sagt åt mig att det är det enda vettiga när det blir såhär. Jag kan inte tänka mig att det här blir bättre till i morgon så jag är ganska glad över att det inte blir någon kursgård om jag ska vara ärlig. Jag är oerhört tacksam över att kunna plugga hemma i stället om jag skulle behöva det. Nästa vecka kan jag säkert åka in någon förmiddag.
Att få konstiga funderingar när kvinnoveckan är i farten är väl inget direkt ovanligt. En del blir mer tillgivna än vanligt, andra får ångest och en tredje grupp kanske rent av får psykoser. Jag tror att jag tillhör gruppen som får ångest och ibland blir kelsjuk av mig, men så har vi de där funderingarna som jagar mig nästan hela tiden och så klart kan förstärkas av ångest.
Jag brukar dra mig för att berätta saker jag känt av, då det dels är svårt att bevisa sånt och dels kan väcka misstankar om att något inte står rätt till när man lyfter sånthär. Dock utgår jag från att ni vet vem jag är, dessutom har jag säkert redan berättat om det mer än en gång. År 2017 åkte vi tåg till Trondheim med familjen för första gången på jättemånga år och när vi går runt i staden känner jag av någons eller någras sorg eller ångest. Jag funderar länge på vad det där kan vara, kanske är det något jag känt till som kommit tillbaka från minnesbanken nu? En fråga jag ställde tyst för mig själv var nog "kära stad, vad har du varit med om egentligen?" Svaret är väl ganska självklart då en stad med Trondheims historia knappast hymlar med sånt, men svaret kom till mig som en mening: "Ett krig, kanske två, minst." Nu kan det vara så att jag redan då kände till en del historia om både Jämtland och Tröndelag och mycket av den historia vi har tillsammans kantas nog av både ångest, rädsla och sorg, det tror jag nog. Kanske är det så enkelt att jag visste det innerst inne men på något vis blev påmind? Eller var det någon som ville att jag skulle ta reda på mer om det här? Jag vet en sak och det är att jag gjort research och nu tror att jag vet varifrån den där känslan kom, den kom från staden själv. En stad på över 1000 år har nog sett mycket, vackert som hemskt.
Trots att jag vet allt det här dyker den här tanken upp ofta i mitt huvud, kanske är det mitt historiska intresse eller min strävan efter att ständigt veta mera som gör att jag hela tiden tänker på det, människors öden och frågetecken kring dem. Kanske är det ingenting jag ska dra mig för att lyfta, det är nog mindre osunt än jag trott.
Och i morgon klyver vi veckan med lite mer matematik, så att jag äntligen får ordning på det där förhatliga bråkkapitlet! Jag vill ju börja med procent snart, det tycker jag är roligare att nöta än att bara sitta och jonglera med siffror som man gör när man "bråkar". Nåja, hellre matematiska bråk än den andra sorten, det fanns en tid då matematik alltid innebar bråk som inte hade med matte att göra, men den tiden är sedan länge över. Något jag är jättetacksam över. Nu ska jag i alla fall ta en skön dusch och krypa till kojs. Det är en dag i morgon också! Sköt om er!
Love is the answer 💖
Bevara ditt inre lugn och låt aldrig någon släcka din inre sol!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar