Idag har jag varit enormt trött och nu på kvällskvisten kom den där prestationsångesten över mig igen. Det enda som känts gått väldigt bra just nu är matlagningen. Igår lekte jag ihop lite cheddarburgare med hemlagad sås och lite stekt potatis som sidorätt. Jag känner en viss glädje i att intresset för att laga mat kommit tillbaka till mig efter en tids frånvaro i alla fall.
Kanske är det så att jag, trots mina pomodorosessioner har lite fel studieteknik, jag har i alla fall lagt om mina kursgårdssessioner till Måndag och Torsdag. På måndagar åker jag in på förmiddagen och på torsdagar kan jag välja lite som jag vill. Anledningen till det här har jag beskrivit tidigare. Det blir helt enkelt för ångestladdat om jag inte får plugga utan oönskad hjälp. Kanske förstorar min redan traumatiserade hjärna upp saker, men jag tänker att det är bättre att ta andra dagar om jag behöver hjälp så känns det inte lika jobbigt.
Annars har jag pluggat arkitektur och druckit te idag och ärligt talat känns det så bra att byta kängorna mot mystofflor i ett par dagar. Nu fick ni en helbild på både muggen och tofflorna jag köpte på Gregoriemarknaden i veckan som var också. Jag blev kär i tofflorna mycket för att stjärnorna såg ut som små skräckhjälmar. Nu ser jag skräckhjälmar överallt, kanske för att någon vill säga mig något. Enligt asatron är skräckhjälmen ett tecken på beskydd mot fienden. Kanske är det så att mitt undermedvetna känt till det här med Nato så pass länge att det vetat om att det skulle gå i lås, eller så är det något annat mitt undermedvetna vill säga mig. Kanske att jag har ett skydd mot mina egna mentala "fiender" men vilka skulle det i så fall vara, mina egna trauman från förr kanske?
Om min teori om skräckhjälmarna stämmer kanske jag inte behöver vara så rädd, eftersom någon eller några vill försöka säga "we've got your back" när det gäller det här. Är det så, vilket jag i alla fall vill tro, då kan jag simma lugnt! För trots att folk i många år försökt påstå motsatsen, är jag precis lika god som någon annan och det i sig känner jag som en trygghet.
Utöver pluggandet blev jag kock i kväll igen och eftersom det finns massor av parmesan i kylen har jag haft möjlighet att bli lite galen i köket, vilket jag uppskattar högt så klart:
Dagens rätt, som inte blev sådär jättevackert arrangerat på tallriken, blev alltså fläskschnitzlar (köpta, jag var för lat för att göra dem från början en vanlig sketen torsdag) med parmesanbea, lite potatismos, svampröra och lite rostad lök. Till efterrätt, som jag alltid vill att folk ska få, blev det helt enkelt en liten clementin. Clementiner är nämligen en av mina favoritfrukter.
Svampen fick lite för lite tid i stekpannan, men det finns så mycket min inre perfektionist kan klaga på så jag låter hellre bli att klaga! Till kvällen blev det lite saft och snacks så vi var ganska nöjda oavsett.
Och vad ska jag göra nu då?
Jag tänkte faktiskt köra lite repetition inför provet nu på kvällskvisten, dels för att jag känner att jag blir lugn när jag pluggar matematik, dels för att jag somnar så gott efteråt 😉 Nu ska jag inte sticka under stol med att viss ångest råder, inte bara över pluggdelen ska jag säga, på sistone har det känts som att en sorts odefinierbar oro dykt upp inom mig blandat med en stark vilja att undersöka varifrån detta kommer och hur jag blir av med det. Det har säkert med min PTSD att göra, jag är lite oroad över att inte vara tillräckligt duktig och ses som dummare än jag är och det är så klart jobbigt, folk har så mycket fördomar om människor som inte tänker som dem.
Nåja, ingen idé att oroa sig över det här, det kommer säkert att gå jättebra med allt det här, det är trots allt inte så mycket tung matte än, men ändå. Dessutom har jag en vän på min axel som brukar trösta mig och säga "oroa dig inte, du vet att det är många som står bakom dig och peppar! -Fler än du faktiskt tror!" Kanske är det så och kanske är det en fråga om inställning. Det här är nödvändigt och det är roligt!
Jag tänkte också att om ni hade saknat mina små citat från "herregud & Co" behöver ni absolut inte göra det, vem glömmer dem egentligen? Jag tänker i alla fall varje dag på citatet "idag bestämde jag mig för att vara glad!" Och gör sedan mitt bästa för att i alla fall försöka vara så glad som möjligt, även om ångesten gnager i mig av olika outgrundliga skäl.
Kanske är det så att jag ska börja med det som är nödvändigt för att göra det möjligt och senare kanske definitivt bevisa för den eller de som trott annat att det sista det var var omöjligt.
Lindsay Dracass sjöng år 2001 låten "no dream impossible" som ibland är något många ser som utopiskt tänkande, men det är bara utopiskt om man tänker att det är så det är. Hopp föds först när man tror på det, så tro på hoppet och se själv att så länge du inte ger dig utan kämpar varje dag så att du får blodsmak i munnen, då kommer du se att "no dream impossible" inte alls är så utopiskt tänkt som du först trodde. Sköt nu om dig och gör inte som jag gjort nu under ett par dagar utan försök att bestämma dig för att åtminstone vara glad, för ditt leende kan ingen ta ifrån dig oavsett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar