En relativt lugn skärtorsdag.

Långfredagen brukar vara på en fredag i vanliga fall, men idag kändes skärtorsdagen ändå rätt lång. Eftersom det var den första riktigt lediga dagen på påskveckan hade de flesta i huset somnat, så jag fick stöka lite själv mitt på dagen.

Eftermiddagen bjöd på en liten blöt vårpromenad och jag måste ändå säga att det glädjer mig att solen äntligen börjat värma en aning och man faktiskt kan känna livet i sig lite. Visst kommer ingen post på skärtorsdagen, men min vana trogen gick jag ändå dit för att få det konstaterat.

Plugget idag har bestått i renskrivning av arkitekturen och jag måste säga att det känns som att det gått väldigt trögt även om jag tycker att allt går relativt bra i övrigt. Dels jagar de där förbannade traumana från förr mig och sår tvivel i min själ som jag sedan måste rensa bort som envisa ogräs. Jag vet att jag är precis lika klok som någon annan, varken mer eller mindre, men jag tror att det är svårt att faktiskt se det som normalt när det normala under dryga 20 år av livet varit att jag setts som sämre på ett eller annat sätt. Självklart lär det fortfarande finnas folk som tänker att det är så, hur många bevis på motsatsen jag än lägger fram, men å andra sidan behöver jag kanske inte bevisa något för någon annan än mig själv. 

Vi har en koltrast som brukar komma och hälsa på oss ibland, jag kom att tänka på honom idag och på den här vackra sången som kan placeras i så många sammanhang, kanske också i mitt eget. Det bor en liten koltrast i oss alla.

Kanske behöver vi som har brustna vingar lära oss flyga igen och vet ni vad? Med rätt vägledning kan nog alla fåglar flyga och sjunga. Sköt om er nu!