-Inte till mig, men till Alex, som jag fortfarande har kvar trots att jag faktiskt inte gjort så många saker till honom på ett tag, tappade väl gnistan där ett tag.
Och för att vara ett bondförsök tycker jag ändå om den, speciellt i kombination med hörlurarna, som jag förmodligen kommer att göra om så att de ser lite bättre ut än sådär. Just nu är jag dock ganska nöjd med honom.
Alex är en av mina äldsta dockor. Jag fick honom 2012 efter en resa till Stockholm och kände direkt att det här är något jag vill jobba mer kreativt med. Där någonstans föddes idén med familjen Roberts också
Och i morgon är det fredag och jag tror att jag har en idé till veckans screenshotserie också, jag tror att ni kommer att kunna gissa er till vad det blir för något, men det är också allt jag säger. Ses imorrn!
Alex är en av mina äldsta dockor. Jag fick honom 2012 efter en resa till Stockholm och kände direkt att det här är något jag vill jobba mer kreativt med. Där någonstans föddes idén med familjen Roberts också
Den här bilden är en personlig favorit, mycket för att katten kom dit precis när kortet skulle tas. Åpolki hade en benägenhet att göra roliga saker, bland annat detta.
Men varför har jag inte hållit på med dockorna så mycket på sistone? Dels har jag inte haft tid, dels inte ork och dels hade jag en väninna som hade dockfobi som brukade läsa min blogg. Nu har jag tid och ork och väninnan i fråga har jag inte så mycket kontakt med längre.
Jag kan komma på mig själv med att sakna den här katten ibland. Han hette Åpolki och var Tigris förstfödda. Började sitt liv med att råka äta tvättmedel så han blev ju sjuk där ett tag, men repade sig och blev med tiden en mycket stilig herre, flerbarnsfar och allt. Han tog även hand om Tigris ungar ibland, vilket är ovanligt för okastrerade hankatter, och våra hankatter var aldrig kastrerade. I det vilda är det vanligt att hankatter biter ihjäl kattungar, men det hade ingen berättat för varesig Åpolki eller hans brorsa Eufrat (Fratte) som ibland kunde bli påkomna med tre kattungar var på bröstkorgen medan mamma katt satt någonstans i närheten och spann belåtet över att vara fri busungarna ett tag.
Åpolki var speciell på ett annat sätt också, han åt nämligen inte torrfoder, han grävde ner det. Förmodligen tyckte han att det luktade ärsle, sånt som luktar ärsle gräver man ner helt enkelt. Klokt där, om jag visste det när mina dagisfröknar försökte tvinga mig äta deras halvbrända gröt hade jag nog gått och spolat ner den på skithuset jag med 💪
Och nu är det ju vår i luften, då ska man njuta av tillvaron lite extra, precis som djuren gör. I morgon tar vi in min ryamatta från vädringen! Namaste!🙏
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar