Välkomna! Det är jag som är Wobleschka, eller bofinken som övervintrade.
I den här bloggen finns allt, om än mest små ord om hur jag bär mig åt för att tackla mina inre demoner. Man kan kalla det konsten att återta greppet om verkligheten och att inte älta sitt förflutna.
Så välkomna till mig -Wobleschka, Bofinken som överlevde den stränga vintern. -Din trivselfaktor mitt i kaoset.
Ja, eftersom Corona inte brutit nacken av sig riktigt än har jag fortsatt med mitt virkande och nu tror jag i alla fall att jag har koll på det här med att göra nätkassar... Storleken kan ibland ränna iväg, men den här ska bli mellanstor så jag klagar egentligen inte. Vi får se var vi landar. En vecka kvar på ledigheten, sedan börjar studierna igen. Coronaanpassat så klart, bussresor och annat socialt undviker jag fortfarande, för min egen och föräldrarnas skull.
Sedan hörde psykologen av sig och berättade att teamet kollat igenom mina journaler igen för att kolla vad... Andra psykologer och dylikt sagt om mig tidigare, vi säger så eftersom jag inte tror på det här med "diagnoser" och liknande, ni kanske vet hur behavorism fungerar och gör ni det kan jag säga att jag är en i alla fall utom extrema då folk faktiskt behöver hjälp med att åtgärda sina hjärnspöken. Jag tror hur som helst inte på samhällets massdiagnosticeringar och utskickande av psykofarmaka till kreti och pleti. Jag menar, alla kanske inte är så illa ute att de behöver så intensiv hjälp, kanske behöver en del bara hjälp med att hitta rätt i skogen? Det där är invecklat, så jag kan gott förstå att alla inte förstår det, men det där med att skriva in folk i fack med olika bokstäver och skumma efternamn tror jag inte på. Mycket för att jag förstått med åren att det varit mer av ondo än av godo rent generellt.
I mitt fall behöver jag nog bara lära mig begripa mig på folk och framför allt att lita på dem, för det är det jag har verkliga problem med. Jag har en förmåga att dra iväg och tappa samtalsämnet ibland och det är jag inte speciellt stolt över, så det ska jag faktiskt jobba bort, därefter återstår att lära sig lita på folk också och det lär bli ett visst projekt bara det, men det ska gå, det har jag bestämt!
Ryggen då? Ja, den är väl inte ond längre, även om det fortfarande känns som att ha grisplyfa i nacken så fort jag ska luta mig bakåt. Jag tror dock bara att det här är mjölksyra efter för mycket stillasittande, jag har verkligen inte varit så värst aktiv i sommar, ett under att jag inte är fetare än jag är! Därför tänker jag börja promenera igen, jag har med egna ögon sett utegymmet i grannbyn så jag kanske ska ta mig en promenad upp dit? I morgon ska vi i alla fall fira pappas 70-årsdag om än också det coronaanpassat med utomhusfika och lite mysig musik och sånt. Hörde något om att hans kompisar skulle titta förbi och säga ha den äran i alla fall. Gissar på att det blir lite folk trots pandemin så det är väl lika bra att vi förbereder oss på att det kommer komma hit ett par stycken... Det lär väl bli bagarstuga i morgon då! Nu ska jag värma nacken innan sängen, det är inte så värst najs att ha grisplyfa i nacken när man kan bygga skrivbord av den i stället. Skepp ohoj!
Dag 2 med Voltaren, värmefilt och te! Den här helgen har jag varit sängliggande för att jag inte tänkte mig för tillräckligt föregående vecka. Jag misstänker att allt började med att jag skulle flytta en soffa i höstkylan och eftersom jag sällan erkänner att det är något jag behöver hjälp med, har jag väl inte erkänt att jag har någon sorts reumatisk historia heller, bara konstaterat att mina leder ibland inte gör som jag vill, trots att jag inte ens fyllt 40 än. När jag skulle flytta soffan kände jag att det knakade till i axel/nackpartiet och tänkte att "jaha, är det den där jävla reumatismen som spökar igen? Låt det vara så då!" Och tänkte inte mer på det.
Sedan levde jag väl normalt resten av veckan och helgen, satt som en ostbåge när jag arbetade vilket en inte ska göra! Jag kan se mina hälsofreakvänner framför mig nu, med bistra miner, uppmanande mig att jag inte ska sitta som en hösäck, att jag ska gå ut och gå mer, att min mage är för otränad... De har rätt! Den här helgen vaknade jag med en känsla som påminde om hur jag föreställer mig att det känns om man slänger ett strykjärn i nacken på en. Stelare än stelt, ont och svårt att vara trevlig ärligt talat. Det var så illa att jag inte ens kunde gå upprätt utan att ryggen skrek i protest så jag gick lite som han ringaren i Notre dame. Du måste kunna skratta åt dig själv också! Det är viktigt.
Puckeln är inte lika ond som igår eftersom jag hållit mig varm och smort in mig med Voltaren varpå jag sovit stora delar av dagen. En sak är i alla fall helt säker, jag måste träna mer för att inte bli en grönsak. Övervig och potentiellt reumatisk som jag är kanske jag inte ska sitta på arslet och sitta hela dagarna heller. Speciellt inte när jag bor så till att jag kan röra mig utan att springa in i en massa onödiga människor. Nu blir det en Beckfilm och lite skrivande innan jag går och lägger mig och konstaterar att den här söndagen varit skapligt bortslängd.
Titta vad jag har gjort! En IRL-version av sköna Gunhildr av Jämtland! Idag har jag, trots min nackspärr, inventerat skåp och hittat mina gamla modeller med diverse tillbehör! Heidi är en modell jag tröttnat på så jag bestämde mig för att göra henne till en modell av min Gunhild. Kanske kommer det en Trond framöver också, men det blir i så fall inte än på ett bra tag.
Jag är inte jättenöjd med hennes klänning, jag kommer nog att ge henne en jämtlandsdräkt i framtiden, men tills dess får den där nattsärken duga. Sedan har jag använt en del skräp jag hade i diverse lådor också samt familjens jämtlandsflagga. Allt blev fantastiskt bra i slutändan.
Så nu har jag i alla fall en modell av Gunhildr sittande i min bokhylla tillsammans med draken Hilgoth! Fantastiskt bra grejer!
Nu ska jag ta hand om nacken, den börjar ta död på mig! Innan jag gör det vill jag bara säga en sak. Var snäll och involvera inte mina modeller i "BJD-hobbyn" eftersom jag inte stödjer folk som hänger i sådana forum. Mina modeller är som sagt inget annat än mina modeller. Jag vill att ni respekterar det.
Idag lyxar vi till det genom att ta fram lilla tårtan och fylla henne med Twinings Earl Grey.
Ärligt talat ska jag egentligen inte dricka så just det här märket av Earl Grey, eller för den delen lösviktste med samma smak. Koffein är inget min post-IBSmage bör få i sig, men vad fan, det är ju helg!
Så idag blev kapitel två i min historia om Kung Niðarós och sköna Gunhildr och nu ser det ändå ut som att det kommer att bli något av det här. Kanske behöver jag en anteckningsbok för varje genre, vad vet man? Struktur behöver alla ha nästan alltid, så den biten är väl de flesta på det klara med kan jag tänka mig.
Fredagen till ära lagas kalops och lite senare tänkte vi köra lite grönsaksdip som kvällsfika. Det blir enahanda med chips och vet ni en sak? Jag är kanske en av få som inte tycker att tacos passar som fredagsmys! Jag tycker snarare att det är en aning överskattat. Visst tycker jag om tacos, men inte som fredagskäk, det är inte tillräckligt avancerat för att ha som finmat känner jag. Fast förra fredagen köpte vi faktiskt pizza, så jag kanske inte ska slänga skit på alla som käkar tacos på fredagar, däremot kan jag tycka att om man ALLTID äter tacos eller annan skräpmat på fredagar så är man aningen bekväm av sig. Kanske beror det här på att min farmor som var kock alltid gjorde riktig mat när det var helg och då var det alltså stekar och sånt, inte riktigt tacos.
en annan sak jag gjort idag är att hänga med den här lilla tanten:
TIGRIIIIS!
Den här korgen brukar vi ha till det mesta, men det är om hon tillåter det, hon älskar nämligen korgar. Grannen kom på besök i början av sommaren och fick då en liten ilsken katt som vaktade hennes korg med armarna vevandes över huvudet så fort hon skulle ha något från korgen. Katter är fantastiska!
Nu ska jag ta det lugnt en stund innan jag tar itu med vardagsrummet, sedan blir det fredagsmys!💓
Jag vet, det är dumt att gnälla när man bor i ett I-land, men när det börjar bli för kallt för att sitta ute redan klockan 19, då blir till och med den här optimisten lite småpurken.
Idag har det i alla fall blivit lite mer med studieplaneringen. Eftersom jag faktiskt har de två komponenter som krävs för att bli klar med allt som ligger och skvalpar kommer jag också att göra det. Enkelt om det inte vore för matematiken. Eller är det verkligen så? Tänk om det är jag som tänker så för att Britt eller någon annan jävla tomte sagt att jag ska tänka så for god knows what reason?
Jamen allvarligt, tänk om jag egentligen är bra på matematik men har fått itutat i mig att jag inte klarar av det? Det där är kanske värt att kolla in, tänk om de där "fröknarna" hade fel om mig,
jag menar byn jag bodde i var fördomarnas paradis så jag kanske ska vänta mig lite vad som helst från dem?
Vi börjar med lite enkel psykologi för att undvika att döma folk på förhand! Om en person gör på ett visst vis gör den sällan så bara för att hen kan! Om du tänker efter, är inte människan känd som världens smartaste djur? Gör man då saker bara "För att man kan?" Nä, tänkte väl, det finns alltid en eller flera anledningar till att man gör saker! Enkel psykologi egentligen och det funkar för allt intelligent liv, så varför inte bara sluta vara så fördomsfull? Nu kommer du säkert att börja prata om IQ, EQ och allt det där, men jag köper det inte, för inte ens en med LÅG IQ ELLER EQ gör saker utan anledning! Du kommer inte ifrån det där hur du än vänder dig så sluta vara ett fördomsfullt ök!
Nu ska jag sluta låta som Jeremy Kyle eller Doctor Phil här och förklara lite hur det står till med min hjärna: Jag tror inte att jag är ensam om att ta tid på mig till att processa ny information, det kan ta ganska lång tid för mig att få saker att fastna, men när de gör det sitter de där. Varför skulle det då vara annorlunda med matematik tänker jag? Varför jag inte försökt på väldigt många år beror inte på att jag hatar ämnet i fråga, jag tycker att det är ett sjukt intressant ämne men tack vare den där sortens lärare jag hatar mer än något annat, har jag inte lärt mig matematikens grundregler och det förargar inte bara mig utan också många andra. Det har till och med gått så långt att folk tänkt att jag säkert varit dum i huvet för att jag inte har förstått matte. Jag kan tala om varför jag aldrig förstått matte: Jag hade oturen att ha en FRÖKEN i stället för en riktig lärare. Visst, mina föräldrar har hjälpt mig förstå en del men det har ändå varit de där fröknarna som stått där och bit för bit förstört min tillit till min egen hjärna när det gäller det här ämnet. Detta med en enda förbannad mening: "Du kan ju inte sitta och tänka!"
Men jag lär mig just genom att "sitta och tänka" så vems rövhål drog du det där ur undrar jag, det luktar i alla fall illa! ... Nä nu blev det lite väl... Jag menar att du som lärare har ett visst ansvar att inte förstöra elevers förväntningar på ämnet du lär ut. Tycker eleverna att ämnet du lär ut är tråkigt uppstår en utmaning som lärare älskar -att motbevisa fördomen! Om du inte älskar detta, då är du ingen lärare, då är du en jävla FRÖKEN och ska inte jobba med undervisning!
Jag blir ofta förargad, för att inte säga rent av förbannad, när jag tänker på hur många barn som fått sin skoltid förstörd av fröknar av olika slag. Påminn mig om att om mina barn någonsin får en "fröken" och inte en riktig lärare så ska den "fröken" avskedas utan appell och sker inte det ska högre instans inkopplas. Är du inte intresserad av problemlösning ska du inte jobba med barn och ungdomar och absolut inte undervisa i matematik som kräver att du ÄR intresserad av problemlösning. Hör jag någonsin "du kan inte sitta och tänka" igen, då kommer jag att se till att den som sa det får sina fiskar varma, kanske brända!
Men det här var många år sedan, så jag har faktiskt lyckats plåstra om Mattecentrat lite i skallen, men de där "fröknarna" kommer ibland, tillsammans med klasskamrater och sätter sig intill mitt öra för att berätta för mig hur tråkigt matematik är och hur ovärt det är att ta upp det. Jag har böckerna hemma, så jag får väl göra det jag just sa att jag skulle göra: Avskeda mina inre fröknar och slänga ut mina inre mobbare, jag hatade dem ändå alltid. Nu ska jag intala mig en sak - Matte kan vara stenkul om jag bara tar det på rätt sätt, och det ska jag fan i mig göra!
Sedan har jag planerat in betygsgrundande kurser nu till våren, än så länge är jag uppe i 3 sådana. Om nu COVID19 brutit nacken av sig tills dess lär jag göra klart allt till våren. Tills dess får jag nöta på med det jag kan nöta på med. I morgon ska jag till exempel ta tag i lite Tyskajobb jag ska lämna in i September. Jag börjar tro att det kommer att gå någon vart. Sedan ska jag avskeda de där jävla fröknarna, de stör bara! Ha det fint!
Med en begynnande förkylning och attackerad av virkdemonen har jag nu tagit mig för med att lära mig virka nätkassar. Tekniken förstår jag ganska snabbt efter att ha virkat ett gäng sådana fula ABBA-kalotter som, om länken inte skulle funka, såg ut som de här fast blå, som Agnetha Fältskogs mössa från 1974! Bild på ABBA-kalotterna här, ska även lägga till att det var mina som blev fula, de jag ser här ser faktiskt ganska bra ut!
Men nu är det i alla fall nätkassar jag ska virka och mitt största problem torde vara att få botten bred nog så jag får helt enkelt kolla hur de gjort på någon av mina gamla nätkassar efter tanterna. I slutändan blir det alldeles säkert bra, jag är optimist in i det sista!
- I annat fall tänker jag på halsbandet jag fick av grannen. Ett sorts plåtsmycke med texten "take no shit, tro på dig själv" ingraverat på. Det är värt att påminna sig själv om det, om inte för att inte bli en bitter gammal kärring den dagen man fyller 40. Inte än på ganska länge ska jag säga!
Men hur går det för sköna Gunhildr och kung Nidarós då? Ja, det går bra, i nästa kapitel blir det bröllop och med Bruno Myhr i närheten kan det bara bli kaotiskt. Man måste ha lite tokstollar med i sina historier också, och Bruno är en riktig liten flomp! Men jag ska inte göra er mer nyfikna om det nu innan jag skrivit rent något vettigt, det skulle Astrid Lindgren ha kallat "en fisig attityd" och visst, det är det ju, så jag avslöjar inte mycket mer.
Lite mindre än en månad kvar tills tyskakursen kör igång och jag vore dum om jag förnekade att jag ser fram emot den! Jag har velat ha en betygsgrundande kurs i tyska länge och nu har jag en god chans att fixa detta, utan någon som brölar mig i örat om att det "inte hör till planen om att jobba mot att få ett jobb" eller vad det är de brukar köra med. Låt mig bara säga som så att det gör det visst! För att kunna stå ut med de tristare kurserna måste man ha in några roliga! Därför väljer jag att lägga till lite skojiga kurser också! Min Matematiklärare sa att det var ett smart drag om jag ville ha CSN senare och självklart vill jag ha det, det vore smaskens med lite mer pengar att röra sig med. Om än med betoning på just "lite" där. Nu ska jag putsa lite mer på andra kapitlet och sedan kanske jag tar och kör hornen i böset för idag. Vi ses i ett annat inlägg, amen!
Äntligen! Klockan 05:30 i morse blev första kapitlet i min första serie småsagor klar. Den är baserad på när Jämtland 1184 blev en del av Norge efter ett krig. Det ska också vara i något av de här krigen som sprickan i stenen kom till så jag tog med det. Exakt årtal när stenen gick sönder tror jag inte att man vet, bara att det var under något av krigen.
Här kan ni se mig stå och luta mig mot nämnda runsten. Sprickan som jag pratar om är i höjd med mina knän.
Händelsen som tas upp i kapitel ett är i alla fall att Jämtland ska ha haft någon form av relation med Färöarna som förargade Trönderna någonting djävulskt. Det här resulterade i att Trönderna ville visa Jämtarna vem som bestämde och därmed förklarade krig mot Jämtarna. Det här kriget ska ha utspelats strax utanför Andersön, som för övrigt är en annan väldigt vacker ö i Storsjön.
Enligt utsaga ska Trönderna ha outsmartat Jämtarna i natten genom att göra reträtt mitt i striden så att Jämtarna i brist på syn slog ner sina egna. Ett ganska finurligt drag som i längden ledde till att Norge vann kriget och Jämtland föll under Norsk krona. Trönderna var dock ganska snälla och sa att det enda krav Jämtarna hade på sig var att betala Norsk skatt. Något som Jämtarna så klart inte ville, överheter har aldrig tagits emot väl i Jämtland, men man gick med på det, eller man gav i alla fall skäl av att man gick med på det. Således kunde giftemålet mellan Tröndelag och Jämtland bli verklighet, men den bit där Norrmännen genomförde en sorts "norskifieringsprocess" över Jämtland kommer förmodligen i nästa kapitel.
Idén med HetaNordics kommer självklart från animevärlden, men inte enbart därifrån. Som alla som skriver tar jag inspiration från många håll och mina nischer är väl mest fantasy, scifi och historia. När det gäller Hetanordics, mest fantasy och historia tecknat i japansk mangastil.
Nu tänker jag fortsätta med kapitel 2 och hoppas på att det inte tar lika hutlöst lång tid som det tagit med det första kapitlet. Vad som slagit mig på sistone är att jag blivit bättre på att skriva nu, dels för att jag läst Svenska 2 och lärt mig lite fler språkregler, dels kanske för att jag läser mer böcker nu och ser hur en bra text ska byggas upp. Historien kommer bli längre, men också långt bättre med färre plotholes vilket är att föredra. Nu åter till skrivarstugan! Fin tisdag ska ni ha!
Jag trodde att hon gett upp nu äntligen, den förbannade maran som ska rida mig närhelst hon vill. Hon måste ha någon särskild kärlek till mig sedan det där hände. Ni vet redan om att jag varit ute och rest och att helvetet ofta varit en av hållplatserna. Att jag inte fattat förrän nu att det här skapat hjärnspöken är ofattbart. Kanske ska jag förbanna mina små aspergerdrag för den biten, eller så är det inte ens det, utan snarare att jag inte fått reda på vad PTSD är förrän kanske ett år efter att jag genomgått den utredning som resulterade i att jag fick veta att det som hände där var en grav oförrätt.
Nu drömde jag en såndär mardröm igen, men den här gången var jag inte på den plats där skiten hände, men jag var med de personer som på den tiden kallade sig mina vänner. Jag har fått inse först för ett par år sedan att det där var vänner jag aldrig skulle ha stiftat bekantskap med. Jag kunde lika gärna ha blivit kompis med missbrukarna nere på GIII, det hade egentligen inte gjort speciellt stor skillnad, lika destruktivt tankesätt, lika bristande mentalhygien... Jag är glad att jag brutit med de flesta av de där "vännerna", få av dem var egentligen värda att kallas mina vänner från första början. De var snarare sällskap i brist på annat.
Mardrömmarna har alltid handlat om samma sak. Oförrätten som aldrig riktigt blev utredd. Infantila människor som jagar mig, tvingar sig på sig med sin dumhet och försöker att dra med mig på kockotåget!
Jag har förstått att jag behöver göra något åt det här problemet eftersom det förstör min vardag, men vad ska man göra när köerna till KBT är så långa? Nu har de i alla fall kommit fram till att jag behöver det. Bravo.
Tyvärr har jag också fått en ökad funkofobi med det här, det är väl vanligt med funkofobi, men jag undviker verkligen människor med funktionshinder för att de får mig att må så dåligt. Det här är ingens fel mer än en människa och henne nämner jag inte längre vid namn. En sak vet jag i alla fall, att tiderna knappast förändrats nämnvärt. Visst, vi låser inte längre in människor med mentala problem på speciella institutioner och drogar ner eller torterar dem på olika sätt, men mentaliteten är lika toxisk nu som då. Man utgår från att människor med olika funktionsnedsättningar skulle vara mentalt handikappade, eller kanske rent av galna... Ja, jag har alltid tyckt att de påminner lite om die woodies! De var nämligen inte heller tossiga på riktigt, det trodde bara folk så de spann vidare på det.
Jag känner många med mentala handikapp som faktiskt beter sig vettigt om man jämför med folk som predikar för andra om vad som är "normalt" och inte.De där "diagnoserna" är nog mer något folk hittat på för att få gå och skräpa ner hos folk. Eller åtminstone för att ha en chans att placera människor i olika fack. Det blir ju mycket enklare att döma ut folk om man har en anledning till det.
Eller så är det behavoristen inom mig som tänker att människor borde dömas efter hur man är som individ i stället för att hitta på ett ord under vilket man placerar en grupp människor bara för att kunna behandla dem på ett specifikt vis. Jag vet att vissa saker måste behandlas på ett visst sätt, men det är inte nödvändigt att dra allt till sin yttersta spets, det är det jag säger.
När jag 2014 började intressera mig för psykologi, började jag också forska om mentalvårdens historia, mycket för att jag levt med detta i min närhet sedan barnsben då jag hörde skräckinjagande historier om Frösö sjukhusområde "In kom man, men aldrig ut" hette det, kanske inte bara om det stället, det var säkert lika på alla sådana institutioner. En person som jag pratade med berättade att hen levererat något dit och hört hysteriska skrik inifrån en av byggnaderna. När Personalen kom ut frågade de om hen var rädd. "Det ska du inte vara, de är alla fastbundna!" Hade de sagt. Idag låter detta fruktansvärt!
Men det fanns andra ställen i min närhet också, ett var Bodaborg som idag är det stora äventyrshuset i Torpshammar. När du går in i byggnaden är det inte attraktionerna som är jobbigast, det är skriken som är fastetsade i betongväggarna. Boda hade en institution för hopplösa pojkar, men de hade också en skola som kallades "idiotskolan" idag är det här namnet moderniserat till "särskolan". Du som inte känner till modern svenska kanske inte vet att ordet "sär" idag är ett modernt ord för "psykfall eller idiot, störd person, infantilt pucko" och det vill man kalla en utbildningsform anno 2020? Det är helt otroligt. Lobotomi håller man väl inte på med, det ska vara mental lobotomi som att fixera folks mindset vid hopplöshet och katastroftänkande då. För det är lättare att forma en person som är dum, än en som är medveten om vad som händer. Ett fullständigt genomruttet och föråldrat sätt att se på människor som behöver hjälp. År 2020! Det har gått 100 år sedan dessa anstalter var i ropet, men mentaliteten mot folk som behöver hjälp är än idag lika genomrutten! Otroligt.
När jag läste psykologi kom jag också i kontakt med Hans Möllers böcker om Harry, som är minst sagt läsvärda, även om de är tunga. Favoriten är nog den första, men alla tre skildrar en verklighet som på vissa punkter liknar den verklighet många inom särskolan får leva med. Okej, ingen misshandel, men många frätande kommentarer, nedläggningar och liknande som inte ska förekomma där folk ska lära sig saker. Läs böckerna så förstår du hur jag tänker.
De här böckerna läste jag kanske 2015 (dags att ta dem igen antar jag) och jag måste säga att trots att Svenskan ibland får en att skratta till (Ett exempel är "jävil" i stället för "djävul") är handlingen i böckerna oerhört gripande och beskrivningarna är visst målande även om han inte är lika bra på att skriva som Aksel Lindström eller August Strindberg. Nedan följer lite kort om de tre böckernas handling:
Så ung och så fördärvad
Harry växer upp i en trasig familj i Sala på 20-30talet, någonstans där, och eftersom det är svårt att få livet att gå ihop med en alkoholiserad far som enda sällskap snor han den där tioöringen och blir tagen av polisen. I den första boken berättar han om hur 15-årige Harry (som troligen är en version av honom själv) som hamnat snett i livet och till slut hamnar på ett ambulerande tivoli. Innan han hamnar där berättar han om poliskonstaplar som alla som skriker "snutfittor" till höger och vänster skulle träffa, då kanske de skulle hålla käften? Samt diverse dispyter med samhället. Harrys lilla helvete kan man säga.
Mördarskolan
Efter den boken kom så "mördarskolan" en 195 sidor tjock bok som känns som om den vore tjockare än lagboken. Den är så mentalt tung att läsa! Nu bestämmer sig barnavårdsnämnden att placera Harry i ett skyddshem för pojkar, kallat "mördarskolan" eftersom två killar från Salaligan varit intagna där. Alla som känner till det gänget vet att de var riktiga vildbasare som samhället med rätta ville bli av med, sedan hur man gick tillväga var en annan femma, det var verkligen en annan femma.
Harry skulle botas från sin "vanartighet" hette det, den vanartigheten bestod alltså i att han snott några kronor för att ha råd att leva. Den oerhörda råhet och kärlekslöshet man möter i boken gör att man känner med Harry och jag tror att det är det som gör att 195 sidor lätt blir till 195 mentala tegelstenar med runskrift!
Bonagrabben Den sista boken "bonagrabben" handlar så om hur han hamnat på den fruktade Bona-anstalten där han för en tålmodig kamp mot den fascistoida personalens pennalism, förnedring och hårdhänthet. Han kommer till slut ur allt, men vägen är full av mentala potthål som är svåra att undvika. Tre steg mot helvetet kan man väl säga, men böckerna är läsvärda.
Nu återstår en sak och det är att lösa det här med traumatiseringen efter oförrätten, jag vägrar att ge upp, men jag orkar förmodligen inte dra hela lasset själv, det behövs flera kor för den här kärran, hänger du på? Jag hoppas det.
Puh! 16 A5 och inne på det 17:e nu när jag håller på och gör om en historia jag hade liggande i arkivet. Ni vet ju om att jag har ett projekt liknande animeserien Hetalia fast med olika landskap och städer i Norden som haft diverse relationer till varandra. Den här historien är tänkt att återspegla hur Jämtland blir Norskt och alla dispyter däremellan. Det blir en del researcharbete och ganska mycket att skriva rent, men det är det värt, jag tycker i alla fall att det är grymt kul!
Jag har säkert över 140 småsagor jag ska kolla igenom med tiden, men vi måste börja i rätt ände så jag tänker att jag börjar med den här som än så länge har tre kapitel. Ett där kriget börjar, ett där Jämtland "norskifieras" så att säga och så ett där jämtarna accepterar att så är fallet. Det lär bli fler med tiden men nu är det än så länge bara några utkast som än så länge ser riktigt bra ut.
Sedan måste jag söka om lite kurser nu till våren, men det hade jag nästan räknat med att göra. Coronapandemin ställer till det för en simpel pendlare som jag varit nu i snart öhm... Vet inte, 20 år kanske? Min rygg säger i alla fall att jag åkt en del buss då. 2020 har jag dock inte åkt buss en enda gång, på gott och ont då, mest på gott då jag egentligen inte tycker speciellt bra om att åka buss. Däremot kan jag sakna att åka tåg med familjen, det är en helt annan sak.
Nu ska jag göra klart det här innan kung Niðarós blir förbannad och dödar mig igen. Titta bara vad sur han är redan här. Nä, ha det nu till nästa gång!
Mina ansiktsuttryck när jag inser att min planering ställt sig på huvudet IGEN. Och ja, de är i turordning!
Jamen visst är det väl lysande när planeringen spricker och man måste hitta på kreativa lösningar på saker? Den här gången fick jag annullera två kurser, mycket, eller nej, helt, på grund av COVID19. Vad jag är glad att jag just nu bor hos snälla människor som står ut med mig, jag hade slängt ut mig om jag bodde med mig alltså.
Nå, men jag har tak över huvudet och mat på bordet vilket känns bra, men jag tror att jag skulle behöva bli klar med det där gymnasiet någon gång, om inte annat för min egen skull, det är sjukt drygt att sitta med näsan i en skolbok dag ut och dag in. Därför tror jag att jag verkligen behöver det här. Tidernas längsta håltimma, den pågår i en månad och det känns verkligen som om jag behöver det, så studieless som jag blivit. Kanske skulle jag behöva lite studieteknik och struktur, det får man aldrig nog av!
Något jag däremot ska tagga ner rejält med är Facebook och liknande plattformer som egentligen bara förstör en massa tid man kan ha till viktigare saker, i synnerhet kanske när man som jag gör bor i skogen och alltid har någon syssla att sätta tänderna i. Idag lär jag ha det jag gör med revideringen av "Kung Niðarós vrede" som är menad att vara del 1 av än så länge 3 utgivna delar. En saga kan man säga, men grundhistorien bygger faktiskt på historiska händelser även om jag svävat ut en del, jag är sådan.
Nu i alla fall, ska jag ta en skön tupplur och sedan ska jag skriva lite, det ska visst ändå bara regna och ha sig i morgon.
Det här är herr Roberts, han är mest här för att ha för smala armar och se arg ut men samtidigt ha väldigt snygga byxor på sig!
Jag äger ju ett gäng BJD-dockor som jag inte använt på ett gäng år, mycket på grund av samma sak som fått mig att mer och mer hata sociala medier. -Tyckare och gnälltutor! För det spelar egentligen ingen roll vad du sysslar med så finns det alltid någon med frätande åsikter kring det, sedan om det är menat som positiv eller negativ kritik är en annan sak, de där frätande kommentarerna och åsiktierna kan förstöra intresset för saker och ting. Kanske var det därför och för att de är så bökiga att ta fram, som jag började dra ner på det där och bara ta kort på dem i särkilda fall...
Sedan har vi denna internetcancer som kallas för "fandoms" också. Om du ägnar dig åt något någon gång gjort till en "fandom" måste du per automatik vara en del av denna fandom annars är du en sämre människa enligt dessa fangirls och andra idioter. De uppför sig lite som de här religiösa människorna som ska övertyga alla om att religion det ska man ha annars är man sjuk, i samma veva är de nästan lika sjuka som det här videoklippet:
Jag har valt att ta avstånd från allt det där sektiga och mentalt våldskramande då jag egentligen inte orkar med mer av den varan. Inte efter att ha haft med energitjuvar att göra i så många år. Det känns bara inte värt det. När sedan dessutom många fangirls beter sig som mentalt sjuka människor blir det nästan ändå jobbigare! Jag har ingen större lust att umgås med folk som är eller beter sig som mentalt efterblivna stackare. Det klarar inte min PTSD-skadade själ av.
Nej, en sund inställning till saker och ting ska man ha, annars får det vara! Att hela tiden odla hat och ångest måste vara påfrestande också för den egna individen, annars vet jag inte vad det är för psykotiska varelser man har med att göra! Varför inte bara leva som folk i stället för att hata och fräta som så många verkar ha gjort till en hobby nu på sistone? Förlåt en yngling, men jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det här, det måste väl vara bättre att få andra att må bra än att göra det motsatta? Negativa människor måste ju lida av det i längden menar jag!
Men visst kan jag hålla på med diverse hobbyarbeten och konst va, men att gå med i någon sektig fjortisgemenskap bara för det gör jag bara inte, behåll sånt skit för er själva och medan vi är inne på't -Nej, jag vill inte att mina bilder ska användas för att främja era sjuka sinnesförvirringar, ta egna bilder i stället. Tack för mig
Det verkar som om Augusti kompenserar rätt bra för Julis regn och rusk. Igår kom en rejäl åskskur, men nu skiner solen igen och jag kan väl bara uppmana SMHI att inte röra några reglage i onödan, krassen mår jättebra liksom många andra växter. Skatorna är lite sura på att vi skaffat dörr till växthuset så att de inte kan komma in och stöka till det. Missförstå mig inte nu, jag älskar mina skator, de förgyller vardagen ganska rejält med sina små bus.
Ja, jag busar ju lite själv också.
Till exempel håller jag på att lära mig virka picotter och det går än så länge ganska... Inte jättebra. De här dukarna ska vara runda med trekantiga piggar runt, men jag får skylla på att det är mina första riktiga dukar så jag är väl nöjd.
Sedan har jag ju det här projektet: Som nog är mitt största virkprojekt någonsin. Det ska bli en sorts tunika när det är klart, men än så länge är det bara delen som ska täcka lår och skrev som är klar. Materialet jag använder mest är lovikka, så det lär bli en vintertunika. En annan grej jag tänkt på är att den ska vara väldigt stor, dels för att inte riskera att den krymper och blir för liten vid tvätt, dels för att den ska vara som en kombo av en tunika och en filt då. Jag tror än så länge på det!
Men jag vill återgå till att prata om den här dukensom jag gjorde för ett par dagar sedan, mest för att testa garnet. Bensinblått Astagarn som är jättemysigt att hålla på med. Lovikka är inte lika mjukt i min mening, men jag har planer med det som förmodligen gör det mjukare.
Den här duken då, jag tycker inte om hur den blev, jag tycker rent av att den är skitful, men det är också min första duk som faktiskt blev rund och inte sfärisk som en mössa! Alltid något va? Sedan kom jag på det att det nog ska vara ett tunnare garn till dessa dukar, varför jag gjorde den lila som är av ett tunnare och stelare slag som lämpar sig bättre till finarbete. Nu till att hitta en mindre virknål så att hålen blir mindre också, i slutändan blir det säkert bra, det är jag helt övertygad om. En sak är jag i alla fall säker på, att jag ska återskapa tant Märtas snygga runda picotdukar... Om jag bara kommer ihåg var jag lagt dem så att jag kan se hur hon gjorde!
Hur som haver måste huset städas så att det inte ser ut som om det bor trasproletärer här, sedan måste växthusgolvet skuras av eftersom vi råkat släppa in skatorna där i veckan som var och nu har de bajsat lite. Får helt enkelt städa lite.
Idag tänkte jag (Jaså!? -JA! Jag har tänkt!) att jag skulle lägga om studierna lite, eftersom det nuvarande kursupplägget planerades in i December 2019 och det var utan att tänka på att det kunde komma en liten fuling från Kina och ställa till det för hela världen. Egentligen är det ganska fantastiskt hur någon som är så liten kan ställa till med så otroligt mycket kaos. Så liten, men ändå så betydelsefull för... Allt!
Jag hade ju tänkt beta av min grundläggande behörighet år 2020, men eftersom Coronaviruset dök up blev det målet allt mindre realistiskt. Både Svenska 2 och 3 kräver egentligen att man gör ett nationellt prov som kräver obligatorisk närvaro. Med Svenska 2 slapp jag detta eftersom skolan var stängd. Något man korkat nog struntat i nu i höst då. Jag förstår väl att det här förändrat och förstört mycket för många, men jag tror ändå inte på att ha obligatorisk närvaro nu när det är som det är, vänta med sådant tills vi vet att vi har ett bra vaccin eller botemedel mot detta stök, för att undvika mer stök liksom. Kanske ska jag bäva inför julhandelns trängsel också, det vore väl en idé?
Åter till studierna! Jag hade ju tänkt fortsätta plugga med FLEX/distans eftersom det faktiskt känns riktigt smidigt bara jag har rätt studiemiljö. Men att tänka "Det gör inget om jag bara går hemma!" Och tro att det alltid ska flyta på är inte realistiskt, inte för en som aldrig läst studieteknik i alla fall. Kanske borde jag planera in en sådan kurs nu i höst? Jag vet att jag behöver lära mig prioritera rätt i alla fall, kanske i synnerhet för att lindra min stressiga vardag. Och att jag behöver erkänna för mig själv att "det som inte får nämnas" ställt mig i en situation som gör att jag måste stressa för att hinna klart innan jag bränner ut mig. - Med risk för att jag ändå gör det!
Jag kände nu i Juli att trycket började bli för mycket, så jag har fått inse att jag måste möblera om för att kunna röra mig som folk. Sedan kom diverse myndighetsfolk av olika slag, som de brukar göra, och stökade om lite. Missförstå mig rätt, jag är glad att det ser ut som om jag är tillbaka på banan, det är det här strulet innan jag är lite väl less på. Nu ska jag ut och käka paj och ha en fortsatt trevlig dag innan jag ställer om studierna. Ha det fint!
Jag tänkte tillägna detta ett eget inlägg eftersom jag tror att det kommer att bli långt och trist.
Jag har känt det tidigare, men nu börjar jag känna det extra väl och det är i synnerhet hur mycket jag vantrivs på Facebook! Denna påklistrade trevlighet eller otrevlighet, dessa ändlösa jakter på "reaktioner" och dessa jävla förvuxna småbarn som inte tycks ha förmågan att ta någonting på allvar!
Men jag kan väl ge facebook en "reaktion" jag också. Varsågoda! Även om jag vet att saker är vad du gör dem till har jag verkligt svårt att tro att Facebook är vad du gör det till. Inte längre i alla fall. Nu har jag satt sidan på prov i snart en veckas tid och jag tror inte att jag sett så mycket negativ energi överallt på samma gång, inte ens under mina värsta PMS-depressioner och de är ändå ganska trista att uthärda för de flesta och det mesta!
Och allt började med de här husen:
Tyckare har bestämt, att eftersom [politisk åsikt som inte har med arkitektur att göra] så är husen fula och tycker inte andra att husen är fula, då regnar det svavelsyra! Dessutom är det en intelligensnivå på dessa "tyckare" som inte är av denna värld. Jag vet i och för sig att hatare gillar att hata och inte att ta reda på fakta, så jag testade dem lite genom att ta upp en bild på det jag gissar att de haft som rollmodel för Storsjöstråket 10:
De här husen har ni säkert sett, men det hade inte surtutorna på Facebook som kommenterade med "Är de där hemska husen vid Storsjön? Felet med nybyggen är att de ser ut som fängelsen!"
Tillåt mig som insatt i saken att slå sönder ditt hat här! Hur husen ser ut är upp till var och en, så jag tänker inte bestämma om du ska tycka att de är fula eller snygga. Vänligen bestäm inte vad jag ska tycka om dem heller.
Felet med nybyggen är ju att de ofta liknar sockerlådor, fängelser och så vidare, det är vi nog eniga om, men det här är inget "nybygge" och hade du inte varit en simpel näthatare hade du vetat att Bryggerekka i Trondheim är gamla varulokaler med anor från kung Sverres och Magnus Lagaböters tid. Tror inte någon av dem har något med Östersundshem att göra, Östersund var nog inte ens påtänkt när Bryggerekka kom upp och det känns riktigt trevligt att slå näthatare i ansiktet med det!
Jag tycker förresten fortfarande att husen som står vid Storsjön, som alltså är ganska långt från Bryggerekka utseendemässigt, är ganska gulliga, kanske för att de ser lite ut som dem. Sedan om vi ska prata om huruvida de skymmer fjällutsikten eller inte kan jag nog ha en annan åsikt, för visst, de skymmer fjällen för bakomvarande hus, men det är allt. Hyran är överkomlig och arkitekturmässigt tycker jag att de är söta. Åsiktsfriheten gäller åt båda hållen, kom ihåg det.
Den här staden är vad jag beskriver som "min stad" alltså. Det finns få saker jag avskyr med den, men ska jag nämna något är det väl vissa frätande människor som inte kan vara positiva ens till sin egen stad. Men Facebook är Facebook och allt man älskar måste förstöras av frätande kommentarer från diverse tyckare och hobbypolitiker, i synnerhet då på nätet! Jag fick senast idag frågan om jag kan tänka mig att arbeta där och jag sa att jag självklart kan tänka mig det då jag älskar stället, men Facebook är ju facebook och tyckare älskar sina frätande uttalanden om att "näää Östersund är fult, efterblivet, tråkigt..." Jaha, men FLYTTA, ingen ber dig stanna om du inte trivs, surpuppa!
Jag tog nu Östersund som exempel eftersom det var på tapeten nu i och med kaoset i sjukvården där, som för övrigt är en ganska bra debatt som jag gärna ger mig in i någon annanstans än på Facebook! Jag älskar som sagt Östersund, och vill mer än gärna se staden utvecklas till något bra. Tyckandet lämnar jag över till insändarverkstaden.
Nu är det självklart inte bara Östersund som är infekterat av dessa näthatarhelveten, det är på riktigt överallt!
Den här animen älskar jag! Hetalia har alltså gjort mänskliga stereotyper av länder och det här ska föreställa norden. Jag är faktiskt okej med alla utom Finland och Norge då jag tycker att Himaruya har lite dålig koll på Finska och Norska stereotyper. Säger man det högt på Facebook kommer tyckarna och ska tycka åt en igen, lite som att de kräver att man ska ha samma åsikt eller dra åt helvete. Snälla, jag växte upp i en demokrati och fick "respektera varandra" med bröstmjölken, kom inte till mig och lär mig tycka, det kan jag göra själv.
Sedan vet jag inte hur många gånger jag sagt till fangirls överlag att jag fullständigt skiter i vad "fandomen" säger eller vad som händer inom den sekten, jag är nämligen inte intresserad av några fandoms, shippings eller vad det nu kan vara för något ni gör i er lilla lekborg, jag är intresserad av anime och spel och gärna handlingen i dessa, inte vad några hormonstinna fangirls har för onaniobjekt eller vilket "krig" som utförs då och där. Ärligt talat är jag innerligt jävla trött på allt som påminner om sådant. Politik inkluderat.
Och det återför oss till ämnet Facebook! Denna jäkla putsade fasad alltså, det är som den där djävulen med två ansikten, ett glatt och ett ilsket. Att ständigt mata människor med statiska och artificiella känslor är inte nyttigt för någon, därför bestämmer jag mig nu för att återinföra det jag haft tidigare med Facebooken. En gång i veckan, men låt oss höja ribban lite. HÖGST en gång i veckan. Trevligt att ses men nu orkar jag inte med dig mer, inte dina tyckande små gargyler heller.
Tog idag och gjorde en båtutflykt, bland annat till Ön, men eftersom jag är lite sjuk klev jag inte i land på ön den här gången, det gör jag nästa gång! Men mysfaktorn var inte mindre för det.
Hämma värken med filtar och fin utsikt går utmärkt, och vår lilla del av Indalsälven kan ändå vara en av mina högst värdesatta resmål, eller som sånadär som ständigt ska resa till utlandet för att kalla det Semester skulle säga: "Ett bra ställe att Hemestra på." Som jag ogillar ordet "hemester", det är precis som om man föraktar folk som inte reser bort varje gång de har semester och att det här med att stanna hemma inte kan kallas en riktig semester utan måste ha ett speciellt ord som "hemester"... Lite "Hur tänker ni?" Är det ju över det. Samtidigt kan jag väl förstå att folk vill ut och resa, jag tycker själv om att åka ut och se lite annat trots att jag bor så fint. Dock får man tyvärr sätta sig själv och sitt i andra rummet när allas hälsa står på spel, och det gör den hela tiden, virus tar inte ledigt bara för att du gör det.
Dock är det ändå svårslaget att sitta i en båt halvnaken med fika och gott sällskap, utan en massa stresspåslag och folkmassor. Det är faktiskt inte illa med "hemester" som de kallar det, de där sociala fjärilarna.
Att vi sedan åker runt i en idyll många bara får se under semestern är väl en annan sak, vi kan åka båt nästan när vi vill, kanske är det så att vi är lite bortskämda.
När vi varit ett tag ute på Ön tog vi en sväng ner på byn med båten och jag vidhåller bestämt att Östjämtland är en idyll, inte minst nu på sommaren. Och den här vackra lilla byn bor man i, ibland får man nypa sig i armen för att försäkra sig om att man inte vaknar upp bland betonghus i någon storstad och har drömt att man bodde såhär vackert. Bakom berget -Som heter Berget (Ja, vi har världens bästa fantasi med våra namn, Ön och Berget!) ligger nog ehm... Junsele och det där tror jag det är, där är det också vackert, fast det är ju Ångermanland och inte Jämtland så klart.
Molnet på ena bilden tog jag mest kort på för att det såg ut som ett ägg och det är väl kul med ägg? Hemmavid tog vi en kall dricka på nya kvisten och njöt lite mer! Lär väl bli lite mer livsnjutande denna fina dag, det vet man aldrig.
Avslutningsvis hissade vi upp syrrans flytväst i flaggstången för att vi är bäst! Eller så var det bara ett bra ställe att torka den på. Blir någons underkläder blöta tänkte vi dock inte hänga upp dem här, det är för vanligt! Ha en fortsatt fin dag!
Han heter Nils och bor i mitt huvud där han ibland dyker upp, ser ut sådär och väsnas med sin bjällra. Ibland brölar han också. Jättejobbig!
I sommar har jag fått en del att tänka på. Förutom att Cirkus Corona gjort så att jag förmodligen måste flytta en del kurser till ett läge när skiten lagt sig, har jag också naturligtvis tänkt på det jag alltid tänkt på. Vi kan kalla det det som inte får nämnas vid namn så behöver jag inte ta upp mer än så. Jag hade ett helvete med både personal och skolkamrater när jag gick på Anders-Olofsskolan I Hammarstrand, det räcker att säga så. Detta helvete berodde i första hand på saker någon fått för sig och via viskleken förvrängt till en "sanning". Det fanns bara ett problem, den första viskningen var inte heller den sann, det här var från början ett elakt påhitt.
Men nu då, hur går vi vidare från allt det här, och hur ser vi till att mina Nilsar inte blir fler och fulare? Det här är faktiskt inte det enklaste, men med det sagt vill jag absolut dementera att det skulle vara omöjligt. Jag har fått inse en sak och det är att om jag ska komma ur träsket en gång för alla måste jag ändra både attityd och bekantskapskrets för att inte hamna i liknande situationer som kan komma att spä på det här mera. Därför har jag brutit med alla kontakter jag fick via "det som inte får nämnas vid namn" så att säga, men från grundskolan har jag så klart kvar vänner som jag värdesätter mycket för att de inte gått på vad elaka tungor låtit påskina. Sådant är guld värt.
Det svåraste har nog ändå varit attityden jag har gentemot mig själv i synnerhet men också påfallande ofta mot folk i min omgivning. Bränt barn skyr elden heter det ju och i mitt fall är det så när det gäller folk, att det kan ta många år innan de vinner mitt hjärta, men gör de det vinner de också min tillit. Det finns väl kanske ett fåtal utanför familjen som jag litar till 100% på så är du där kanske du tillhör de privilegierade som kan få sitta vid mitt mentala runda bord ändå. En sak kan jag försäkra och det är att ingen från "det som inte får nämnas vid namn" finns på den listan längre, det är alltför många som missbrukat min vänlighet för att jag ska kunna lita på sådant folk. Samma sak gäller A-O. Det är EN från A-O som jag kan säga att jag har en viss tillit till, de andra har jag bara men efter.
Det jag vet nu är i alla fall att det aldrig var jag. Det var hela tiden den förbannade Anders-Olofsskolan och dess följder. En "lärare" jag hade, vi kan kalla honom det alla kallade honom, nämligen "Valrossen" sa en gång till mig att människan är ett flockdjur när jag inte ville vara med mobbarsvinen. Ja, människan är kanske ett flockdjur, men tro mig, jag väljer min flock och mina barn lät inte hamna i denna mobbningsförnekande hycklarskola, det är ett som är säkert. Det A-O gjort mot mig och min familj är oförlåtligt, annars hade jag säkert glömt det efter alla dessa år. Men jag går fortfarande och tittar utanför fönstren om nätterna ifall det står något svin och glor. Det sitter kvar! Och ändå var det personalen som var värst, inte eleverna. Personalen som ljög så kapitalt om mig att "det som inte får nämnas vid namn" kunde bli möjligt. Egentligen borde jag förbanna er, men jag orkar ärligt talat inte med samvetskvalen jag skulle få om jag gjorde något så hemskt, så jag lämnar över det till Karma för henne slipper ni inte. Varken ni eller de andra mobbarsvinen.
Jaha, så blev man ett år äldre, trots tvivel och förhoppningar på att jag skulle försvinna. Ni vet, jag hänger kvar, mest för att jävlas 😉 Eller så är jag helt enkelt inte klar med livet och får väl tacka för att jag lever ett tag till.
Idag passade vi på att ta en sväng runt vackra Frösön, något jag egentligen inte förstår varför jag inte efterfrågat tidigare, det är inte långt dit, jag har hört hur otroligt mycket historia som finns här och som Jämte borde jag ha gjort det här flera gånger, men jag har helt enkelt inte tänkt så långt. Frösön har många gånger bara varit "stadssidan" och "militärsidan" av ön, något som ibland kanske känns sjukt orättvist mot ön som en gång var så central för Jämtland.
Runstenen jag lutar mig mot på bilden är, förutom då Sveriges nordligaste runsten som fått utstå mycket wear and tear med åren, också en sten som betytt mycket för mig på sistone då jag fick lite griller i huvudet och tänkte "nu ska jag läsa Frösötrilogin!" Jag ångrar inget, är inne på "Österhus brinner" just nu och efter den väntar "husfröjornas nycklar". Författaren Aksel Lindström ligger begravd vid Frösö kyrka som jag ångrar lite att jag inte fotograferade med min mörka skärm, men hans sten fick jag med. Jag tror att han hade varit en intressant herre att prata med om han levt idag och vi haft möjlighet att möta honom. Så tänker jag egentligen om många författare som dött innan jag hunnit träffa dem, men just här kändes det extra väl eftersom han känns så "inpå skinnet" när man läser hans böcker. Det är svårt att förklara det här på ett bra sätt.
Kullarna på den sista bilden var faktiskt lite läskiga. Nu vet jag väl om att det här är två vikingagravar som aldrig öppnats och därför säkert omges av ett sorts "mystiskt dis" bara därför, men min flummiga sida, vi kan kalla henne för Luna Lovegood, kände av något mer här. Jag tror att jag för ett väldigt kort ögonblick hade kontakt med den som låg i den större högen! Lite som att personen ville veta vem jag var och vad jag ville och när denne fick veta det försvann närvaron. Det finns säkert många förklaringar om sådana saker, jag kanske är lite tokig, det har folk trott tidigare, eller så kanske man inte ska förkasta saker. Vi ska se om det stämmer som jag tror - att en av gravarna innehåller en man! Är det så är det troligen en man också i den andra högen, men då en av lägre rang eftersom högen är mindre. Det kan också vara två kvinnor, det enda jag tror att jag har klart för mig är att båda har samma kön. Det där kan jag förklara senare, det var en lite tokig grej Vikingarna hade för sig förutom att käka flugsvamp och dricka mjöd och ha sig. Hur som helst kändes det väldigt speciellt att stå där framför en hög där jag vet att det ligger någon som är över 1000 år äldre än jag.
Vi åkte runt en del på Frösön, bland annat till Sommarhagen, ut på Västerhus och så en bomresa in i Mjälle, förlåt inte för den biten, jag hittade inte det jag letade där, men det fanns en rolig gubbe där som klippte gräset med bar överkropp. Alltid något!
Sedan har vi ju ett annat ställe jag ska utforska trots att min PTSD fortfarande spökar för mig är ju området kring Birka Folkhögskola. Jag älskar skolan, den har gjort så mycket för mig, kanske mer än många trott... Men det är inte skolan jag ska prata om, nu ska vi återgå till det här nämligen:
Vikingagravar! Sådana finns det nämligen ett par också i närheten av Birka. Samma energi glöder runt de kullar som finns i Ås, men inte med samma intensitet som på Frösön. Kanske är det så att en död människas energi förstärks än mer av historiens vingslag. För en sak är säker - på Frösön känns historiens vingslag än idag, även om man ibland tror att urbaniseringen förstört mycket av det. Jag gissar att jag åker hit igen någon gång när Corona gett sig och jag kan gå in på Stocke titt och sommarhagen fotografera på ett mindre begränsat sätt.
Så ett litet utdrag från min serie Hetanordics:
- Freyr, du är din far upp i dagen du. -Jaså det säg du, så du har träffat honom? -Mer än så.
-Jag vet var du vill komma, ers Majestät, men min mor sa att min far heter Trond eftersom han kommer från landet vid älvens mynning, där gräset växer frodigt, som namnet anger, kung Nidarós. Ni är kanske inte min far trots att ni ärligt vunnit mitt rike i strid.
Kungen skrockar förnöjt och vänder sig från Freyr en stund.
-Har du så inte undrat över ditt efternamn? Kaupang är inte bara ett namn bra affärsmän får.
-Tss, Kaupang är ett namn jag har för att jag kan hantera ett svärd, inget annat. Vad är det som är så roligt? -Mitt riktiga tilltalsnamn är Trond Kaupang, du kan säkert fråga din mor om det. Inte kan du förneka att du är min son heller. Du har visserligen din mors skönhet, men sinnet har du efter mig... Freyr Kaupang från Jämtland.
Med dessa ord vänder sig trönderkonungen om och går några steg innan Freyr springer ikapp honom. "Alright, jag erkänner, minns det dock väl, det är inte speciellt vanligt!" Utropar han och slänger sig om halsen på kungen. "Landet vid älvens mynning... Nidaros. Nämen sluta!" Utropar Freyr när poletten äntligen fallit ner. "Bara lägg av!" Säger han förvånat medan kungen skrattar. "Nu så, ibland är det trögt!"
Sådan far, sådan son, men nog är pojken bra nog lik sin mamma också!
-Tills vi möts igen. Vackra Frösön! Det lär bli snart om cirkus Covid ger sig!
