Förra året blev det Trondheim, i år blev det Frösön!

Jaha, så blev man ett år äldre, trots tvivel och förhoppningar på att jag skulle försvinna. Ni vet, jag hänger kvar, mest för att jävlas 😉 Eller så är jag helt enkelt inte klar med livet och får väl tacka för att jag lever ett tag till. 

Idag passade vi på att ta en sväng runt vackra Frösön, något jag egentligen inte förstår varför jag inte efterfrågat tidigare, det är inte långt dit, jag har hört hur otroligt mycket historia som finns här och som Jämte borde jag ha gjort det här flera gånger, men jag har helt enkelt inte tänkt så långt. Frösön har många gånger bara varit "stadssidan" och "militärsidan" av ön, något som ibland kanske känns sjukt orättvist mot ön som en gång var så central för Jämtland.

Runstenen jag lutar mig mot på bilden är, förutom då Sveriges nordligaste runsten som fått utstå mycket wear and tear med åren, också en sten som betytt mycket för mig på sistone då jag fick lite griller i huvudet och tänkte "nu ska jag läsa Frösötrilogin!" Jag ångrar inget, är inne på "Österhus brinner" just nu och efter den väntar "husfröjornas nycklar". Författaren Aksel Lindström ligger begravd vid Frösö kyrka som jag ångrar lite att jag inte fotograferade med min mörka skärm, men hans sten fick jag med. Jag tror att han hade varit en intressant herre att prata med om han levt idag och vi haft möjlighet att möta honom. Så tänker jag egentligen om många författare som dött innan jag hunnit träffa dem, men just här kändes det extra väl eftersom han känns så "inpå skinnet" när man läser hans böcker. Det är svårt att förklara det här på ett bra sätt.

Kullarna på den sista bilden var faktiskt lite läskiga. Nu vet jag väl om att det här är två vikingagravar som aldrig öppnats och därför säkert omges av ett sorts "mystiskt dis" bara därför, men min flummiga sida, vi kan kalla henne för Luna Lovegood, kände av något mer här. Jag tror att jag för ett väldigt kort ögonblick hade kontakt med den som låg i den större högen! Lite som att personen ville veta vem jag var och vad jag ville och när denne fick veta det försvann närvaron. Det finns säkert många förklaringar om sådana saker, jag kanske är lite tokig, det har folk trott tidigare, eller så kanske man inte ska förkasta saker. Vi ska se om det stämmer som jag tror - att en av gravarna innehåller en man! Är det så är det troligen en man också i den andra högen, men då en av lägre rang eftersom högen är mindre. Det kan också vara två kvinnor, det enda jag tror att jag har klart för mig är att båda har samma kön. Det där kan jag förklara senare, det var en lite tokig grej Vikingarna hade för sig förutom att käka flugsvamp och dricka mjöd och ha sig.  Hur som helst kändes det väldigt speciellt att stå där framför en hög där jag vet att det ligger någon som är över 1000 år äldre än jag. 

Vi åkte runt en del på Frösön, bland annat till Sommarhagen, ut på Västerhus och så en bomresa in i Mjälle, förlåt inte för den biten, jag hittade inte det jag letade där, men det fanns en rolig gubbe där som klippte gräset med bar överkropp. Alltid något!

Sedan har vi ju ett annat ställe jag ska utforska trots att min PTSD fortfarande spökar för mig är ju området kring Birka Folkhögskola. Jag älskar skolan, den har gjort så mycket för mig, kanske mer än många trott... Men det är inte skolan jag ska prata om, nu ska vi återgå till det här nämligen:

Vikingagravar! Sådana finns det nämligen ett par också i närheten av Birka. Samma energi glöder runt de kullar som finns i Ås, men inte med samma intensitet som på Frösön. Kanske är det så att en död människas energi förstärks än mer av historiens vingslag. För en sak är säker - på Frösön känns historiens vingslag än idag, även om man ibland tror att urbaniseringen förstört mycket av det. Jag gissar att jag åker hit igen någon gång när Corona gett sig och jag kan gå in på Stocke titt och sommarhagen fotografera på ett mindre begränsat sätt. 

Så ett litet utdrag från min serie Hetanordics:

- Freyr, du är din far upp i dagen du.
-Jaså det säg du, så du har träffat honom?
-Mer än så.

-Jag vet var du vill komma, ers Majestät, men min mor sa att min far heter Trond eftersom han kommer från landet vid älvens mynning, där gräset växer frodigt, som namnet anger, kung Nidarós. Ni är kanske inte min far trots att ni ärligt vunnit mitt rike i strid.

Kungen skrockar förnöjt och vänder sig från Freyr en stund. 

-Har du så inte undrat över ditt efternamn? Kaupang är inte bara ett namn bra affärsmän får. 

-Tss, Kaupang är ett namn jag har för att jag kan hantera ett svärd, inget annat. Vad är det som är så roligt?
-Mitt riktiga tilltalsnamn är Trond Kaupang, du kan säkert fråga din mor om det. Inte kan du förneka att du är min son heller. Du har visserligen din mors skönhet, men sinnet har du efter mig... Freyr Kaupang från Jämtland. 

Med dessa ord vänder sig trönderkonungen om och går några steg innan Freyr springer ikapp honom. "Alright, jag erkänner, minns det dock väl, det är inte speciellt vanligt!" Utropar han och slänger sig om halsen på kungen. "Landet vid älvens mynning... Nidaros. Nämen sluta!" Utropar Freyr när poletten äntligen fallit ner. "Bara lägg av!" Säger han förvånat medan kungen skrattar. "Nu så, ibland är det trögt!" 

Sådan far, sådan son, men nog är pojken bra nog lik sin mamma också!

-Tills vi möts igen. Vackra Frösön! Det lär bli snart om cirkus Covid ger sig!