I sommar har jag fått en del att tänka på. Förutom att Cirkus Corona gjort så att jag förmodligen måste flytta en del kurser till ett läge när skiten lagt sig, har jag också naturligtvis tänkt på det jag alltid tänkt på. Vi kan kalla det det som inte får nämnas vid namn så behöver jag inte ta upp mer än så. Jag hade ett helvete med både personal och skolkamrater när jag gick på Anders-Olofsskolan I Hammarstrand, det räcker att säga så. Detta helvete berodde i första hand på saker någon fått för sig och via viskleken förvrängt till en "sanning". Det fanns bara ett problem, den första viskningen var inte heller den sann, det här var från början ett elakt påhitt.
Men nu då, hur går vi vidare från allt det här, och hur ser vi till att mina Nilsar inte blir fler och fulare? Det här är faktiskt inte det enklaste, men med det sagt vill jag absolut dementera att det skulle vara omöjligt. Jag har fått inse en sak och det är att om jag ska komma ur träsket en gång för alla måste jag ändra både attityd och bekantskapskrets för att inte hamna i liknande situationer som kan komma att spä på det här mera. Därför har jag brutit med alla kontakter jag fick via "det som inte får nämnas vid namn" så att säga, men från grundskolan har jag så klart kvar vänner som jag värdesätter mycket för att de inte gått på vad elaka tungor låtit påskina. Sådant är guld värt.
Det svåraste har nog ändå varit attityden jag har gentemot mig själv i synnerhet men också påfallande ofta mot folk i min omgivning. Bränt barn skyr elden heter det ju och i mitt fall är det så när det gäller folk, att det kan ta många år innan de vinner mitt hjärta, men gör de det vinner de också min tillit. Det finns väl kanske ett fåtal utanför familjen som jag litar till 100% på så är du där kanske du tillhör de privilegierade som kan få sitta vid mitt mentala runda bord ändå.
En sak kan jag försäkra och det är att ingen från "det som inte får nämnas vid namn" finns på den listan längre, det är alltför många som missbrukat min vänlighet för att jag ska kunna lita på sådant folk. Samma sak gäller A-O. Det är EN från A-O som jag kan säga att jag har en viss tillit till, de andra har jag bara men efter.
Det jag vet nu är i alla fall att det aldrig var jag. Det var hela tiden den förbannade Anders-Olofsskolan och dess följder. En "lärare" jag hade, vi kan kalla honom det alla kallade honom, nämligen "Valrossen" sa en gång till mig att människan är ett flockdjur när jag inte ville vara med mobbarsvinen. Ja, människan är kanske ett flockdjur, men tro mig, jag väljer min flock och mina barn lät inte hamna i denna mobbningsförnekande hycklarskola, det är ett som är säkert. Det A-O gjort mot mig och min familj är oförlåtligt, annars hade jag säkert glömt det efter alla dessa år. Men jag går fortfarande och tittar utanför fönstren om nätterna ifall det står något svin och glor. Det sitter kvar! Och ändå var det personalen som var värst, inte eleverna. Personalen som ljög så kapitalt om mig att "det som inte får nämnas vid namn" kunde bli möjligt. Egentligen borde jag förbanna er, men jag orkar ärligt talat inte med samvetskvalen jag skulle få om jag gjorde något så hemskt, så jag lämnar över det till Karma för henne slipper ni inte. Varken ni eller de andra mobbarsvinen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar