Att kämpa mot demonerna

Ni vann aldrig, ni trodde väl att jag skulle ge upp och bli städerska, vaktmästare eller socfall, som de andra blivit. Jag var aldrig som "de andra", det var det enda jag lärde mig under mina helvetesår i Anders-Olofskolan i Hammarstrand. Det enda jag valde att ta till mig när de orättfärdigen dömde mig.

Jag har sedan barnsben fått lära mig att aldrig döma eller fördöma någon om jag inte själv vill bli dömd eller fördömd, därför väljer jag att låta bli att slänga död och farsot över de uslingar som behandlat mig så illa i mitt förflutna. Jag väljer bara att konstatera följande:

- Och således konstatera att jag kommer ihåg era handlingar. Själva domen tror jag sköter sig själv, utan någon större inblandning från mig. 

___ 

Jag har lärt mig att ditt liv är som en våg med två skålar. I den ena står det "stenhård" och i den andra "ödmjuk" och väger inte båda lika mycket är det någonting som är fel och då måste du själv göra något åt det. Jag själv valde Jamtelagen. En reviderad Jantelag som jag själv tror fungerar bättre än den vi levt efter sedan Vite Krist med eller utan våld härskade över alla och en var. 

När jag flyttade från Hammarstrand och hamnade i Jämtlands residensstad Östersund fick jag lära mig att det faktiskt fanns folk som brydde sig om varandra och inte bara gick på vad andra sa. Det var något helt nytt för mig att se att folk ens reagerade om någon ramlade omkull, detta var ju inte jättevanligt hemma på Hammarn om man säger så. Visst är Östjämtland, med Hammarstrand och allt vad det är, en underbar plats på jorden, men bymentaliteten behöver verkligen förändras om man nu vill att folk ska bo kvar och inte flytta därifrån. Solidaritet, medmänsklighet och en stor andel folkvett. Tre viktiga komponenter för att människor ska må bra. 

Men mild PTSD kan du inte bota helt själv, där behöver du hjälp att hitta rätt. Annars är det lätt att man gör fel och då kanske ondskan inom dig vinner.

När jag till slut insåg vad som hänt med mig i och med det enorma övergrepp som begicks mot mig mellan 2003-2007, mycket tack vare Anders-Olofskolan, förstod jag väl att jag behövde hjälp, men eftersom jag visste att det skulle innebära exponeringsterapi, som jag egentligen värjer mig för att hålla på med, har jag backat. Jag har backat tills jag förstått en sak. Ni har inte vunnit, ni kommer aldrig till att vinna heller! Inte så länge jag fortsätter kämpa, och tro mig. Innan jag fått upprättelse för det som hände där och då kommer jag inte att ge någon av er en lugn stund. Jag kommer att jaga er till världens ände, men jag kommer inte att döma er, bara pina era sinnen. Det ska lusta mig att se vad KBT-terapeuten säger på tisdag, hon sa något om att ordna upp det i bokhyllan. Ja, så länge jag kan använda det här till min fördel senare så. Då är jag nöjd som bara den. Får jag dessutom bra gymnasiebetyg är det ännu ett bevis på att jag blivit orättfärdigt dömd. Att jag blivit lurad och att jag liksom många andra inte ska ta sådan skit. Vi får se vad framtiden siar. På återseende.