Ständigt denna mara!

 

Jag trodde att hon gett upp nu äntligen, den förbannade maran som ska rida mig närhelst hon vill. Hon måste ha någon särskild kärlek till mig sedan det där hände. Ni vet redan om att jag varit ute och rest och att helvetet ofta varit en av hållplatserna. Att jag inte fattat förrän nu att det här skapat hjärnspöken är ofattbart. Kanske ska jag förbanna mina små aspergerdrag för den biten, eller så är det inte ens det, utan snarare att jag inte fått reda på vad PTSD är förrän kanske ett år efter att jag genomgått den utredning som resulterade i att jag fick veta att det som hände där var en grav oförrätt. 

Nu drömde jag en såndär mardröm igen, men den här gången var jag inte på den plats där skiten hände, men jag var med de personer som på den tiden kallade sig mina vänner. Jag har fått inse först för ett par år sedan att det där var vänner jag aldrig skulle ha stiftat bekantskap med. Jag kunde lika gärna ha blivit kompis med missbrukarna nere på GIII, det hade egentligen inte gjort speciellt stor skillnad, lika destruktivt tankesätt, lika bristande mentalhygien... Jag är glad att jag brutit med de flesta av de där "vännerna", få av dem var egentligen värda att kallas mina vänner från första början. De var snarare sällskap i brist på annat. 

Mardrömmarna har alltid handlat om samma sak. Oförrätten som aldrig riktigt blev utredd. Infantila människor som jagar mig, tvingar sig på sig med sin dumhet och försöker att dra med mig på kockotåget! 

Jag har förstått att jag behöver göra något åt det här problemet eftersom det förstör min vardag, men vad ska man göra när köerna till KBT är så långa? Nu har de i alla fall kommit fram till att jag behöver det. Bravo. 

Tyvärr har jag också fått en ökad funkofobi med det här, det är väl vanligt med funkofobi, men jag undviker verkligen människor med funktionshinder för att de får mig att må så dåligt. Det här är ingens fel mer än en människa och henne nämner jag inte längre vid namn. 
En sak vet jag i alla fall, att tiderna knappast förändrats nämnvärt. Visst, vi låser inte längre in människor med mentala problem på speciella institutioner och drogar ner eller torterar dem på olika sätt, men mentaliteten är lika toxisk nu som då. Man utgår från att människor med olika funktionsnedsättningar skulle vara mentalt handikappade, eller kanske rent av galna... Ja, jag har alltid tyckt att de påminner lite om die woodies! De var nämligen inte heller tossiga på riktigt, det trodde bara folk så de spann vidare på det.

Jag känner många med mentala handikapp som faktiskt beter sig vettigt om man jämför med folk som predikar för andra om vad som är "normalt" och inte.De där "diagnoserna" är nog mer något folk hittat på för att få gå och skräpa ner hos folk. Eller åtminstone för att ha en chans att placera människor i olika fack. Det blir ju mycket enklare att döma ut folk om man har en anledning till det. 

Eller så är det behavoristen inom mig som tänker att människor borde dömas efter hur man är som individ i stället för att hitta på ett ord under vilket man placerar en grupp människor bara för att kunna behandla dem på ett specifikt vis. Jag vet att vissa saker måste behandlas på ett visst sätt, men det är inte nödvändigt att dra allt till sin yttersta spets, det är det jag säger.

När jag 2014 började intressera mig för psykologi, började jag också forska om mentalvårdens historia, mycket för att jag levt med detta i min närhet sedan barnsben då jag hörde skräckinjagande historier om Frösö sjukhusområde "In kom man, men aldrig ut" hette det, kanske inte bara om det stället, det var säkert lika på alla sådana institutioner. En person som jag pratade med berättade att hen levererat något dit och hört hysteriska skrik inifrån en av byggnaderna. När Personalen kom ut frågade de om hen var rädd. "Det ska du inte vara, de är alla fastbundna!" Hade de sagt. Idag låter detta fruktansvärt! 

Men det fanns andra ställen i min närhet också, ett var Bodaborg som idag är det stora äventyrshuset i Torpshammar. När du går in i byggnaden är det inte attraktionerna som är jobbigast, det är skriken som är fastetsade i betongväggarna. Boda hade en institution för hopplösa pojkar, men de hade också en skola som kallades "idiotskolan" idag är det här namnet moderniserat till "särskolan". Du som inte känner till modern svenska kanske inte vet att ordet "sär" idag är ett modernt ord för "psykfall eller idiot, störd person, infantilt pucko" och det vill man kalla en utbildningsform anno 2020? Det är helt otroligt. Lobotomi håller man väl inte på med, det ska vara mental lobotomi som att fixera folks mindset vid hopplöshet och katastroftänkande då. För det är lättare att forma en person som är dum, än en som är medveten om vad som händer. Ett fullständigt genomruttet och föråldrat sätt att se på människor som behöver hjälp. År 2020! Det har gått 100 år sedan dessa anstalter var i ropet, men mentaliteten mot folk som behöver hjälp är än idag lika genomrutten! Otroligt.

När jag läste psykologi kom jag också i kontakt med Hans Möllers böcker om Harry, som är minst sagt läsvärda, även om de är tunga. Favoriten är nog den första, men alla tre skildrar en verklighet som på vissa punkter liknar den verklighet många inom särskolan får leva med. Okej, ingen misshandel, men många frätande kommentarer, nedläggningar och liknande som inte ska förekomma där folk ska lära sig saker. Läs böckerna så förstår du hur jag tänker.

De här böckerna läste jag kanske 2015 (dags att ta dem igen antar jag) och jag måste säga att trots att Svenskan ibland får en att skratta till (Ett exempel är "jävil" i stället för "djävul") är handlingen i böckerna oerhört gripande och beskrivningarna är visst målande även om han inte är lika bra på att skriva som Aksel Lindström eller August Strindberg. Nedan följer lite kort om de tre böckernas handling:

Så ung och så fördärvad

Harry växer upp i en trasig familj i Sala på 20-30talet, någonstans där, och eftersom det är svårt att få livet att gå ihop med en alkoholiserad far som enda sällskap snor han den där tioöringen och blir tagen av polisen. I den första boken berättar han om hur 15-årige Harry (som troligen är en version av honom själv) som hamnat snett i livet och till slut hamnar på ett ambulerande tivoli. Innan han hamnar där berättar han om poliskonstaplar som alla som skriker "snutfittor" till höger och vänster skulle träffa, då kanske de skulle hålla käften? Samt diverse dispyter med samhället. Harrys lilla helvete kan man säga.

Mördarskolan

Efter den boken kom så "mördarskolan" en 195 sidor tjock bok som känns som om den vore tjockare än lagboken. Den är så mentalt tung att läsa! Nu bestämmer sig barnavårdsnämnden att placera Harry i ett skyddshem för pojkar, kallat "mördarskolan" eftersom två killar från Salaligan varit intagna där. Alla som känner till det gänget vet att de var riktiga vildbasare som samhället med rätta ville bli av med, sedan hur man gick tillväga var en annan femma, det var verkligen en annan femma.

Harry skulle botas från sin "vanartighet" hette det, den vanartigheten bestod alltså i att han snott några kronor för att ha råd att leva. Den oerhörda råhet och kärlekslöshet man möter i boken gör att man känner med Harry och jag tror att det är det som gör att 195 sidor lätt blir till 195 mentala tegelstenar med runskrift! 

Bonagrabben
Den sista boken "bonagrabben" handlar så om hur han hamnat på den fruktade Bona-anstalten där han för en tålmodig kamp mot den fascistoida personalens pennalism, förnedring och hårdhänthet. Han kommer till slut ur allt, men vägen är full av mentala potthål som är svåra att undvika. Tre steg mot helvetet kan man väl säga, men böckerna är läsvärda.

Nu återstår en sak och det är att lösa det här med traumatiseringen efter oförrätten, jag vägrar att ge upp, men jag orkar förmodligen inte dra hela lasset själv, det behövs flera kor för den här kärran, hänger du på? Jag hoppas det.