Ibland känner jag mig som Amelda från Yu-gi-oh!

Idag när jag gick igenom några lådor med gammalt skit hittade jag ett gammalt smycke jag ofta bar under den här tiden. Jag förstod när jag höll det i handen hur bitter jag måste ha blivit. Jag bar det alltid med mig, lite som Amelda med sin brors trasiga Dinodude, bara det att det här inte ens var ett minne av något, det var bara ett halsband som jag gillade men inte resten av skolkamraterna. Fast egentligen känns den biten ganska lugn jämfört med andra saker. Jag bryr mig inte så mycket om dem längre, de brydde sig inte då och lär inte bry sig nu när jag kommit upp mig heller. Det är helt okej för mig, deras värde har inte förändrats speciellt mycket.

Min Dinodude är snarare mina jobbiga minnen från en svunnen tid. Ameldas Dinodude var ett minne av hans bror som han sett dö under ett krig. Det är en ganska stor skillnad även om också mobbning lämnar djupa sår i själen.

Amelda med sin brors halvbrända leksak i handen.

När så grundskolan tagit slut stod jag där på kyrktrappan och var lättad över att det här var över. Jag hade delat ut rosor till dem jag tyckt hjälpt mig känna mig som en bättre människa och jag tror att jag var ganska nöjd med vad jag åstadkommit även om mina mattebetyg såg ut som ren skit.

Jag hade ansökt till Estetmusiklinjen på gymnasiet och gick hela sommaren och hoppades på att jag skulle bli intagen. När så brevet kom, var det verkligen inte det jag hade längtat efter. Det var inte "välkommen till Estetmusiklinjen" som stod i brevet. Det stod "välkommen till Gymnasiesärskolan"...

Det här var ett förfärligt brev att få. Jag slängde det från mig med gråten i halsen och sa till min mamma som var i närheten att jag verkligen inte ville gå dit.
Till slut tog jag ändå tjuren vid hornen och gick dit. Något jag verkligen ångrar att jag gjorde!
Horder av ungdomar med Downs syndrom, Cpskador och allmänt låg IQ satt i bänkarna och glodde på det som skulle föreställa skolans personal. En personal som inte ens verkade förstå enkel svensk grammatik men trots detta tyckte sig vara priviligierade till att visa sin så kallade "överhet" mot de studerande... Om man nu ens kan kalla det de tvingades göra för att studera.

Nu säger du som läser säkert: "men hoppa av då, du passade inte ens in!"

Amelda?

"DU TROR DET ÄR SÅ JÄKLA ENKELT VA!? SKA JAG KASTA EN HANDGRANAT PÅ D..."
Luuugn!
Amelda: Okej då -.-''

Okej, back to the track!

Varför hoppade jag inte bara av? För det första gjorde jag det, efter två veckor i det här helvetet. Det fanns dock ett problem -Personalen! Kom ihåg vad jag sa tidigare, stackarna var totalt efterblivna och reagerade med:

Nu måste jag själv erkänna att det var ett korkat drag av mig att faktiskt ge dem mitt telefonnummer från första början, men jag hade verkligen inget skinn på näsan på den här tiden.
Resultatet?

I veckotal!!

Människan som kallade sig min "mentor" vägrade att ta in att jag hoppat av och slängde sig dagligen på telefonen för att spy galla över min "frånvaro" som han sa. Han påpekade även hur illa det skulle gå för mig om jag inte omedelbart slutade "skolka" och åkte tillbaka.
Jag svarade då att jag hoppat av och han svarade "det har inte dina föräldrar sagt!" Jag kom aldrig tillbaka och de ansåg säkert fortfarande att det här var skolk. Jag anser att det var överlevnadsinstinkt.

Det enda bra jag minns från den här skolan var när jag 1. kollrade bort mina lärare i Trondheim för att de trodde att jag inte hittade i en stad jag spenderat ett par somrar i som barn.
och 2. Gjorde samma sak i Sundsvall. Ibland funderar jag på om det inte var personalen på det där stället som var efterblivna. Fast det är kanske dumt att tro att andra människor är dummare än de är, man kan ju gå och bli bortkollrad i storstäderna om man gör det.

Idag har jag, trots min PTSD, lyckats värva Svenska 1 och snart också Svenska 2. Jag känner att jag uppnår mina livsmål om än i miniatyrformat och det kanske jag måste vara nöjd med. En sak tänker jag dock inte vara nöjd med och det är att leva med mardrömmar än idag, många år efter hela den här skiten. Jag tänker inte fortsätta älta allt det här, det här är förmodligen det sista ni hör från mig om det. Nu åker det här på gravhögen.

Farväl Du  djävul, vik hädan ur mitt liv.
Förr fick du jaga mig, men nu är det färdigjagat. Vik hädan du djävul.

Nu skall jag återgå till något som faktiskt betyder något, nämligen studierna.