När ditt mentala Harry Potter-ärr börjar värka.

Ni vet redan vem jag är. Jag är "flickan som överlevde." Ändå värker ärret stundom lika illa som det värkte när det kom till...

Jaha folket, då var vi där igen... Mardrömmar, ångest och annat som får mig att inte vilja gå och lägga mig, obehagliga minnen, traumatiska saker som stör min studieteknik. Ett huvud fyllt av tvekan på om man faktiskt räcker till, om man duger, om dementorerna faktiskt hade rätt...

Min hjärna svämmar över av obesvarade frågor, traumatiska minnen och andra saker jag egentligen bara vill ska försvinna, men hur tusan gömmer man en elefant? Den här gången kom elefantspöket och jagade mig efter att jag städat en bokhylla och hittat ännu ett minne från tiden jag helst inte minns. -Den traumatiska tiden mellan 2004-2007. 

Min tid på grundskolan var långt ifrån perfekt, jag plågades av olika former av kränkningar som jag idag hade kunnat polisanmäla, men jag hade inte samma pondus på den tiden så det rann bara ut i sanden. Idag har jag hunnit längre än de flesta av dem, så jag låter den epoken vara. Den värsta tiden kom ändå efter grundskolan...

Jag skulle sluta nian och jag och min bästa väninna hade varit på besök på olika gymnasieskolor. Vi hade massor av förhoppningar och framtidsplaner men till slut mynnade det ändå ut i att i alla fall jag ville gå en musiklinje. Jag fick göra en audition som såg väldigt lovande ut. Dock fanns det elaka människor som inte ville att jag skulle hamna i en vanlig skola. Man gick så långt att man till och med ljög om mig. Min skolkurator hade lagt märke till att mitt beteende var "avvikande" och att jag därför skulle passa bra i en särskola. Något hon beskrev som "samma som komvux och individuella linjen" för mig och mina föräldrar som, fårskalligt nog, trodde på henne precis då. Än idag mår vi dåligt över att ha gått på hennes lögner. Mitt avvikande beteende kom sig nämligen av en depression som utlösts av många år av mobbning. Något hon själv deltagit i tillsammans med andra ur skolpersonalen. 

När så sommaren kom tänkte jag inte mer på att hon ljugit om mig, jag hade ändå ansökt till musiklinjen, min dröm om att bli musiker skulle äntligen uppfyllas...Då kom ett brev.

Välkommen till gymnasiesärskolan 

Känslan som kom över mig när jag stod där med brevet i handen var den värsta jag känt någon gång. Jag blev inte ens så ledsen när tidigare nämnda kurator ljög ihop att jag var kär i en lärare som jag egentligen bara tyckte synd om eftersom folk mobbade även honom. Vanlig empati alltså. Jag mådde väldigt dåligt över placeringen men trots detta gick jag dit.

Det ångrar jag idag.

Det första jag ser när jag kommer in i korridoren som kallas "korridor B" eller "särkorridoren" var horder av gravt handikappade människor. Folk som ibland kämpade med att ens andas själva. De som såg normala ut visade sig med tiden vara lågbegåvade och inte särskilt intressanta för en med 109 i IQ att försöka samtala med. Klasskamraterna var enkelspåriga och den viktigaste frågan var huruvida man hade haft samlag eller hade pojkvän. Något jag inte var det minsta intresserad av att dela med mig av med någon som enbart skulle använda den informationen till att skvallra. 

Ingen av eleverna var dock så skrämmande som "skolpersonalen" som jag från och med nu kommer att referera till som "dementorerna." Förklaringen till det kommer!

Dementorerna försökte på olika förnedrande sätt att skola in oss elever i tron om att vi var hopplösa eller värdelösa människor som aldrig kunde nå en "normal" människas nivå då vi alla var "utvecklingsstörda." Något man alltså häver ur sig utan att ens ha kollat vad eleverna har för IQ. Dementorerna ägnade sig också åt att skamlöst slå sönder drömmar och kränka medmänniskor. Detta systematiska beteende fick mig att strunta i att gå dit och i stället dagdriva i stadskärnan där jag lärde känna olika typer av människor som än idag faktiskt är människor jag umgås med. Självklart gick telefonen hemma varm då dementorerna ville ha tag i mig och mina föräldrar för diverse "konferenser." Min far jobbade på den här tiden som brandman och jourade i grannkommunen vilket gjorde det svårt för honom att bara blåsa in på någon låtsaskonferens men det här sket dementorerna i, de satt sig bara och väntade på oss i sitt infisna kontor. Legenden säger att de fortfarande sitter där och torrväntar. 

Dock dök jag upp två gånger men det var för att dementorerna faktiskt kom med fina lockbeten. En gång tog vi oss till Trondheim och den staden är väldigt stor och enkel att gå vilse i, enligt dementorerna. Det var nu jag bestämde mig för att gå ifrån dem!

Ni vet regeln, man åker inte till Trondheim utan att hälsa på Domen, då blir Olaf arg! Den här dagen tog jag hjälp av den väldiga kyrkan för att komma undan dementorena!

Den här kåken är med sina 98 meters höjd en av nordens största domkyrkor! Bred är den också så det tar tid att gå runt den. Det var här jag lurade dementorerna! När jag var barn var vi mycket i Trondheim och på något sätt hade jag lyckats komma ihåg hur stadskärnan såg ut, som om jag varit där jämt. Det första jag gör är att titta upp mot den stora gröna kyrkspiran när en av dementorerna säger "Dit är det högt!" Jag nickar och säger "Ah nästan 100 meter. Du vet om att det ligger en liten farbror under domen också va?" Dementorn fattar inte att jag menar Olaf Digre och går surt därifrån. Här får jag för mig att gå runt katedralen som jag alltid gjorde när jag var liten. Först gick jag in i kyrkan och sedan gick jag runt den. Efter ett tag hade mycket riktigt dementorerna tappat bort mig och jag går ner till midtbyen för att köpa en födelsedagspresent till min bästis, mitt egentliga ärende till Trondheim! Väl där köpte jag också denna väldigt speciella snöglob som fungerar som en kombination mellan tavla och snökula.

Den kom senare att bli min ikoniska tronheimssnöglob som idag är mycket omtyckt av familjen.
Idag förstår jag varför jag hittade så lätt. Det beror så klart på kyrktornet som syns över nästan hela midtbyen och därmed funkar bra som riktmärke. Du är en smart fyr, Trond och du räddade mig från dementorerna den här dagen. När de hittade mig på stationen såg de ut som den här farbrorn:

En arg dementor kommer emot mig och vrålar "Var har du varit ditt mongo!?" Jag rycker på axlarna och säger "I Trondheim din trähatt." Dementorn börjar gräla och jag går för att köpa läsk, jag har trots allt inte tid med dem. Sedan tar vi tåget hem där vi satt och åt fyrklöverchoklad och själv njöt jag av mitt äventyr. Idag har vi setts mer, Trond. Nu känner vi varandra.

En annan skolresa bar av till Sundsvall som jag känner skapligt väl då jag har släkt där. Dock är jag sällan där då jag inte är jätteförtjust i Sundsvall. Men idag var vi dit och jag tänkte att jag skulle kollra bort dementorerna också här. Enkelt att göra inne på IKEA, det finns många ställen att leta på och det är inget dementorer är bra på. Expecto Patronum!
Dock sov vi över där och jag minns inte så mycket mer av resan... Dessa två resor är det enda bra jag minns från den här tiden.

Back to the track!

Varför är det så att det här hänger sig kvar efter över 10 år utan dem? Jag har ju faktiskt varit både i Sundsvall och Trondheim utan dementorerna och klarat mig bra. Sanningen att säga har jag kommit längre än någon av de där dementorerna någonsin trodde att jag skulle komma. Jag är alltså inte längre där, likt förbannat jagar elefantspöket mig än idag. Jag ber inte om hjälp ens när jag behöver den, jag litar inte på någon längre. Det är troligen så att jag är traumatiserad av allt det här, ett "handikapp" jag fått tackvare min gamla skolkurator med umgänge.

Så tack alla som hjälpt mig komma dit jag är idag. Skolkuratorn, elevassistenten, mentorn och dementorerna kunde inte stoppa mig från att se till att nå mina mål och innan året är slut är jag godkänd i alla gymnasiets grundläggande ämnen! Sedan är saken klar. Vad har jag nu lärt mig av detta? Jo att jag inte ska lyssna på folk som påstår att jag inte kan något utan snarare överbevisa dem. Det tänker jag göra varje gång en sådan person dyker upp. Med det sagt blir det en F-prövning i December, F är inte det betyg jag skulle ha i Svenska 2. Tack för mig!