Ibland är det lätt att tänka "sucks to be me", men vet man då att man inte är ensam?

En tung helg har passerat, många intryck att ta in, många vänner att trösta efter politiska nederlag och så vidare. Jag är glad att jag mår så pass bra mentalt idag att jag faktiskt har ork att ta hand om dem när de faktiskt förtjänar det som mest. Men som diagnostiserad empat och kanske lite väl mycket Carebear ibland måste jag ibland lära mig var mina egna gränser går, när jag ska säga att jag kanske inte kan ta det samtalet just nu. Det är tungt att säga ifrån till vänner, men bra vänner fattar om du för det, de känner dig ju och förstår varför.

Jag kanske är lite lustig av mig som kan känna av vissa känslor som dofter eller färger? Ångesten är för mig blå och doftar lite som ett källarförråd med dålig ventilation eller kanske som den där typiska doften av "kall vinterdag med -15 och torrsnö". Ilskan är svart och har en doft som påminner en del om brandrök och svett och sådär kan det fortgå.

Det här förklarade jag för min psykolog när jag gick KBT/NeuroACT och hon förklarade då för mig att det här mycket väl kunde bero på att jag var en så kallad empat. Javisst, ordet låter fint och det är väl en gudagåva att ha massor av empati, medkänsla för andra och så vidare, men självklart finns där en hake. Det är en helt underbar gåva att kunna känna för sig själv och andra människor, att liksom känna att man vill se andra må bra och frodas. Det allra bästa jag kan få från en medmänniska är att få se den människan riktigt lycklig, att få höra personen skratta från hjärtat, är inte det den bästa gåva man kan få? Alla tycker inte det och alla kan tyvärr inte skratta från hjärtat och det gör mig så oerhört ledsen varje gång jag måste inse att det finns människor i världen som är kroniskt olyckliga, tekoppar som krossats av livets hårda vågor. Det gör ont i hjärtat att veta att det finns problem som inte jag kan lösa på egen hand, som jag inte är säker på om någon kan lösa. Jag kanske är som Nasse från Nalle puh? Eller Ior? Kanske båda? Jag vet att jag vill att folk ska må bra och att jag blir illa berörd när jag ser att alla inte kan må bra.
En annan sak jag mår lite dåligt när jag ser är narcissister eller psykopater som på riktigt mår bra av att se andra människor eller varelser överlag fara illa. Hur kan man vara en så hemsk person och leva som om det vore normalt? Jag vet inte och jag kan säkert sitta i timmar och  muttra "hur kan man bara stå ut med att vara narcissist eller psykopat?" Men samtidigt vet jag att det inte tjänar någonting till, för ingen kan egentligen hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Det om något gör ont i mig.

Ja, så vissa dagar kan det vara lätt att bara säga "it sucks to be me" men som tur är vet jag att det finns fler än jag som bryr sig för mycket, som blir illa berörda av all ondska i världen, som till och med skulle bli glad om självaste Putin eller Donald Trump skulle vakna en dag och inse att de kanske borde tänkt om innan de fick så många ovänner. Vi tänker, alltså finns vi. Vi som ringer akut psyk för någon annans skull ibland, vi som inte står ut med att se människor fara illa, vi som inte kan se nyheterna för allt elände, vi tänker, det gör vi, ibland kanske alldeles för mycket. Det vi måste göra är att lära oss sätta gränser för vad vi ska ta in och inte, så att vi inte står där med för mycket på våra fat för att orka äta upp allt. Men det gör så ont att sätta gränser. Kanske är det ett nödvändigt ont?

Jag brukar alltid avsluta mina blogginlägg med att uppmana alla mina läsare att ta hand om sig och sina medmänniskor, att inte tillåta sig att bli bittra, hatiska, cyniska. Att inte ta någon skit helt enkelt. Du kanske inte alltid vet om det, men även du har ett värde i den här världen och ingen har rätt att på något vis reducera ditt värde. Därför tror jag att det är viktigt, i synnerhet för dig som är empat, att veta när det är dags att säga ifrån, att vila lite, att tänka lite på sig själv också. Älska dig själv lika mycket som du älskar andra. Var snäll mot dig själv och dina medmänniskor, så ska du se att det kommer en återbetalning. Som jag alltid säger: Ta väl hand om er! Buga för ditt inre jag, den du är, den du var och den du blir. Du är värdefull!

❀Namaste🙏