Att ta tag i saker som känns jobbiga! (livet)

Förutom Japanskakursen jag tänker ta nu till hösten har jag även en annan plan som jag tänker fullfölja!

BÄÄÄNG!

Nejdå, jag tänker inte börja studera här igen, däremot känner jag att det är något jag måste göra för min egen skull. Allra käraste Köttfärsbirka, jag tror ärligt talat att jag beskyllt Dig för något Du sannerligen inte hade speciellt mycket med att göra och det måste jag nu försöka åtgärda.
Under min första termin på den här skolan gick jag i ett konstant rosa kärleksrus som faktiskt fanns kvar de dagar jag mådde bra nog att känna efter. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om min sista termin då det finns folk som inte kan se andra människor frodas utan att känna ett behov av att förstöra för dem. Mina sista månader på Birka blev ett rent helvete. Inte tack vare någon på skolan, även om många gav sig fasen på att det var så, nej det var tack vare någon annan och här nedan ser du vem:

Där har ni vem som rådde för att jag mådde så dåligt på Birka att jag inte kunde fara dit på flera år efteråt utan att få ångestattacker. Handläggaren jag hade då var visserligen en av de bästa jag haft på åratal men även hon står under kassans bestämmelser som Ulf Kristersson justerat till att bli det de är. Det var dagar då jag inte kunde göra annat än att sitta och gråta i armarna på mina alltmer hjälplösa vänner (Kudos till er som stod ut med mig på den här tiden! Pussar i massor) som många gånger säkert undrade vad fan som pågick.

Men det var då. Nu har jag gjort slut med försäkringskassan och kanske kan jag återigen se Dig i ögonen, Birka. Okej fel uttryck, men det är lite som att ha gjort något mot en god vän så att man inte längre kan titta henom i ögonen utan att skämmas. Någon dag tänker jag i alla fall fara in och bara gå omkring på området och tänka "Jag hoppas att du inte skäms för mig längre"...  Men tills dess får jag ta tag i det jag måste ta tag i. Nu vet folk i alla fall vad som fick mig att må som jag mådde på den tiden och ni ska veta att det här var väldigt jobbigt att skriva ner.  Ni som ställde upp och aldrig gav vika på den här tiden, ni ska veta hur mycket jag fortfarande älskar er alla.