Att slåss mot sin inre Sephiroth

Det var länge sedan, Cloud...

15 Juni 2020 

Jag oroar mig visserligen en del för COVID19 och funderar väldigt ofta på var och när det ska sluta. Nu verkar det ha fått ny fart i kina och jag tror inte speciellt hårt på att folk lärt sig stanna hemma, varför skulle man lyssna på experterna när Jimmie Åkesson finns som självutnämnd expert. Den mannen är fantastisk på att göra folk förbannade, nästan lika bra som Uffe Kristersson och han är ändå en överdängare på att göra åtminstone mig förbannad.

Idag har jag dock annat att bry mig om. När jag spelade Final Fantasy som mest definierade jag mig alltid som väldigt lik antingen Sephiroth (innan han blev tokig) eller Zack, men idag inser jag mer och mer att jag tänkt totalt fel...

Det var när jag såg den här scenen jag förstod det, jag har en egen Sephiroth som hela tiden viskar i mitt öra "Jag är ditt allt!" Vissa dagar kan jag bara snäsa av honom och säga "nej, du är min gårdag, mitt förflutna och ett glömt minne!" Men andra dagar är det som om  han stod där framför mig och gjorde mitt liv till ett enda ångestfyllt trauma!

Idag var en sådan dag. Jag satt och försökte repetera lite inför examinationen som är den här veckan när han kom fram och sa "Hejdu, minns du mig?" och jag sa "Med vånda, vad vill du, berätta att det fortfarande råder en del ångest inom mig för vad som hänt mig förr i tiden?" Det var som vanligt det han ville. 

Nu tycker jag att Sephiroth på ett vis är något fränare än det som skapat mina jobbiga flashbacks, men det är väl som Sephiroth sa i slutet av Final Fantasy 7 Remake ändå. -Än är du inte fri mig!
Och då har jag min vita mössa, mina betyg och kanske en möjlighet att ta mig ur allt. Bara jag kunde befrias från det jävla traumat... Jag önskar att jag kunde bli fri från helvetesminnena, helst igår, men än är jag väl inte fri dig, Sephiroth...