Ett par moment kvar!

Idag gör jag ett ordentligt ryck, jag vet ju vad jag siktar på!

Snart är Svenska 2 klart och jag är jättenervös inför tentan, det beror säkert på att jag fick ett oförtjänt F förra gången och inte vill gå igenom samma pers igen alltså. Okej att det varit lärorikt att ta om kursen igen, men jag börjar faktiskt att tröttna på alla gamla arbeten som bara ligger och skvalpar och inte blir av. 

Idag ska jag i alla fall försöka göra en hyfsat bra filmanalys om bara otrevlighetskommitén kan sluta att bråka inne i skallen min hela tiden.

En jobbig natt med plågoandar.

I natt plågades jag av mardrömmar igen. Jag satt i en bil tillsammans med en gammal klasskamrat från tiden som inte får nämnas och hon gjorde det hon gör bäst -berättade för mig hur oduglig jag var, hur ful jag var och så vidare. Egentligen all lies, men upprepar man en lögn tillräckligt ofta tror lyssnaren till slut att det är sant. Jag trodde väl aldrig på den här bruden, men hon är en del av mitt stora problem ärligt talat. Mest för att hon var lite som en personifiering av skolan som inte får nämnas. 

Nu ska rätt vara rätt, jag älskade verkligen Palmcrantzskolan, den hade den där "PC-andan" som man egentligen bara kunde hitta där. Man var trevlig mot varandra, hjälpte varandra och så hade de de där "må bra-dagarna" som jag tycker att alla borde ha, inte bara Palmcrantzskolan. 

Det jag däremot hatade med stället var den där avdelningen där avskrapet fanns, avskrapet som undervisade stackare som behövde hjälp alltså. PC-andan fanns inte alls där, det var snarare CP-andan, att alla var lika störda oavsett diagnos och att alla skulle behandlas lika (illa).
Att jag med mina 113 IQ skrevs in på denna förbannade plats, och sedan inte tilläts avregistrera mig eftersom det var fel, är inget annat än en skandal. Det som gör ondast att veta är att jag inte var ensam, att fler skrivs in i det här utan att någonsin få upprättelse för det, knappt ens en ursäkt... I ett land som Sverige under 2000-talet. Betänk det!
Jag vet att många håller med mig, att säkert vissa politiker i Stockholm också håller med mig, men det är inte kun och enbart medhåll jag vill ha, jag vill ha action också, håll inte bara med, gör något åt problemet i stället, de förstör människor här och ni vet det säkert. 
Själv hoppas jag att mina studier inte påverkas av dessa men, det har hänt förr att jag fastnat på grund av att jag tvivlat på min egen förmåga, men jag ska se till att dessa plågor inte får mer bränsle än de fått. 

Upprättelse hjälper säkert inte.
Det är klart, många av oss skulle säkert bli glada över ett rejält skadestånd, över ett riktigt riksdagsbeslut som säger att de här stackarna ska ha det lika bra som oss andra stackare... Japp, jag sa OSS andra stackare eftersom jag faktiskt lyckats byta sida nu även om jag slitit röven av mig för att komma dit. Även om CP-andan förmodligen gett mig PTSD, som säkert är anledningen till att jag idag undviker allt som har med det där stället att göra. Jag umgås inte med samma människor som då, mycket för att många av dem hade kontakt med "avskrapet" på ett eller annat vis. Det avskrap jag aldrig mer vill kännas vid. Det här kan vara varför jag tror att upprättelse ensamt inte hjälper, vi måste få till ett ordentligt riksdagsbeslut som säger att 1. Lär du ut till barn och ungdomar med särskilda behov ska du inte bara ha lärarutbildning för grundskolan, som avskrapet hade. Och så 2. Lär du ut till barn med särskilda behov är det minsta man kan begära att du ska förstå varje individ och inte döma efter saker du hört om varje individs "diagnos" intesant? Jag yrkar alltså på att man ska gå en speciell utbildning som innebär att du måste genomgå en del tester för att sedan kunna få ett lämplighetsintyg som bevisar att du kan lära ut till elever med särskilda behov utan att diskriminera eller förlöjliga eleverna. Du ska inte behöva dra dig för att gå till skolan ens om du har grava mentala problem, skolan ska lyfta upp, inte trycka ner.  Det är allt!

Stävja ilskan med lite Hitler!

And now for something completely different!

Idag ska jag äntligen ta tag i filmanalysen av mina två krigsfilmer. Båda två riktigt härliga filmer som jag verkligen rekommenderar er att se!

Och det är de här två filmerna jag valt och temat är Norge under andra världskriget, ett ämne jag aldrig kommer att tröttna på då det finns så mycket att analysera i det. I kongens valg, eller Kongens nei som den också heter, följer vi kung Håkons flykt från tyskarna under kriget, inkluderande det historiska momentet där tyskarnas fartyg Blücher sänktes i Oslofjorden och Hitler blev skogstokig och ställde diverse ultimatum på den norske kungen. "Antingen gör du som jag säger, eller så blir det KRIIIG!" Sa Hitlern. "Näe, jag skiter i bägge!" Sa kungen och sen börjar eländet. Kungen slutar dock inte att slåss för sitt land, på sitt eget vis. 

Sedan har jag så klart valt Max Manus. För er som inte vet vem han var: Max Manus var alltså motståndsman under kriget och under ockupationen blev han också krigshjälte tackvare att han varit en av de ledande krafterna bakom den sabotageverksamhet som bedrevs framgångsrikt under många år. Ganska badass med andra ord. En annan serie jag ska se på det här temat, även om det inte ingår i filmanalysen blir ju "kampen om tungvattnet" som också den handlade om sabotörer som med hjälp av det räddade Norge och kanske många andra, undan Hitlers klor. 
Men Max Manus var i alla gall en av de ledande krafterna bakom den norska sabotageverksamheten och Hitlers män ville mer än en gång ha tag på karln, men han kom ideligen undan. Lite som Kung Håkon då, även om det är osäkert om kungen var sabotör i den meningen, men han tyckte ju knappast om Hitler, det kan man ju lugnt säga. 

Så det här ska jag alltså göra en filmanalys om, helst ska det väl låta som de där nissarna på kulturnyheterna som jag egentligen tycker är ganska töntiga, men jag får vara lite töntig med Niklas nu till veckan och så får ni i uppgift att hålla tummarna! Ha det.