Ibland blir det trögstartat och idag har jag av ingen anledning haft noll koncentration till annat än teckning, så jag har mest gjort det, trots att mitt schema sagt annat. Jag har i och för sig hållit på ytterst lite med det som ska göras också, men jag har mest flummat, det ska jag erkänna.
Fast så länge det inte blir en daglig vana tycker jag att man får flumma någon dag också, jag känner ändå att jag växer mentalt och det är värt mycket.
Jag tror dock att mycket av min mentala trötthet beror på att det snart är dags för kvinnoveckan och det innebär en del ökad ångest för min del, fast nu vet jag det ju, då kan jag göra något åt det! Speciellt när jag har en del verktyg för det. Jag tröstar mig med att jag i alla fall kom mig för med att göra någonting alls.
Idag hann vi också med en liten utflykt till pappas kusins bygge på Berget. Utsikten ner mot älven därifrån är helt enastående. Ett perfekt ställe att åka till om man vill ha lugn och ro. Här finns bara vilda djur, flygfän och en nästan ofattbar tystnad. Jag säger det här ofta, men byn jag bor i kan vara en av de vackraste platserna jag vet. Ibland vet jag inte hur tacksam jag ska vara för att bo mitt i detta vykort, men en sak är säker -pandemin har visat mig att jag verkligen har något att vara tacksam över. Jag vet ju att bara i min fina småstad Östersund, bor det människor som önskar att de hade tid att ha en sådan plats på jorden... Det är egentligen bra konstigt med tanke på att den staden ligger så unikt till också... Kanske är det den där nästan orörda naturen man saknar ändå, framförallt att ha den runt knuten varje dag.
- Jag är tacksam över att ha en så fin relation till min syster och mina föräldrar, även i vuxen ålder.
- Jag är tacksam över att ha naturen inpå knuten, något som blir allt färre förunnat.
- Jag är tacksam över att undan för undan lära mig slappna av och se det vackra i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar