Det är inte så jag vill minnas dig -En liten saga om en relation jag hade till ett väsen

 

Det här är en saga om en kvinna och hennes djupa relation till ett väsen hon mötte en gång och en skuld hon aldrig fick betala. Bilden är lånad från ett annat inlägg.

Nu ska jag berätta om en gammal vän till mig, en vän jag kanske aldrig fick en chans att gottgöra, jag väljer att se den här vännen som min gamla husgud som jag aldrig hann förlåta ordentligt. 

Kära vän. 
Jag minns vårt första möte, den där sommaren för så många år sedan, jag var en ung och osäker människa som inte visste mycket om livet och den sanna kärleken. När vi först möttes hade jag hört många goda ord från andra om Dig och hur Du hade en förmåga att föra folk närmre varandra, ibland in i livslånga relationer. När jag såg Dig på riktigt såg jag en ganska blygsam skönhet som visade mig  möjligheter att såväl lära sig saker som att ta del av den sköna natur som omgav din boning. Du log mot mig och sa "Jag hoppas att det här blir en skön sommarvecka, hör av dig om det är något Du saknar!"
Jag och min väninna fnissade lite åt det Du sa. Vi kunde aldrig tro att Du menade precis vad Du sagt!

Sommarveckan gick på som vanligt fram till sista dagen då vi skulle sjunga lite som underhållning. Jag och väninnan hade valt ABBA:s "Gimme gimme gimme" som vi båda sjöng med viss inlevelse. När jag såg mot dörröppningen såg jag Dig stå där. Du såg ut att le mot oss. Senare den kvällen hände något som skulle få mig att bli mer försiktig med vad jag önskade mig. Den sommaren lämnade jag Dig, olycklig och märkt för livet och jag vet någonstans att Du alltid beskyllde Dig själv och Dina krafter för det. 

Nästa sommar skulle vi ses igen, minns Du det? Jag hade den där olyckshändelsen färsk i minnet och kände att jag behövde lite tid för mig själv. Det var då Du gottgjorde mig! Jag minns att jag satt på en avsats och dinglade med benen över kanten, mycket för att jag ville beundra utsikten. Då kände jag Din närvaro igen, Du la försiktigt handen på min axel och såg allvarligt på mig, jag förstod vad det måste ha sett ut som, och kröp längre in. Hela den natten hade jag en följeslagare i form av en kattunge Du sänt för att se efter mig. Jag förstår nu att Du inte ville att jag skulle vara ensam. 

När vi så skulle åka hem tog Du mig lite avsides, som för att prata ostört. Du såg allvarligt på mig och suckade, mjukt som vinden. "Förlåt..." Jag såg på Dig och log förlåtande innan jag bestämde mig. "Du... Nästa gång lovar jag Dig ett år." Du skrattade hjärtligt och klappade mig på huvudet "Jag väntar!" Hade Du sagt. 

11 år passerade efter den sommaren och när jag så bestämde mig för att jag ville bo hos Dig i ett år för att visa Dig vad jag gick för kändes det lite underligt. När jag gick in på mitt rum lämnade jag dörren öppen medan jag bytte sängkläder. När jag vände mig mot dörren stod Du där igen. "Du vet, är det något Du saknar, hör av Dig!" Jag minns att jag kände mig skuldmedveten för den där hemska natten för så många år sedan, något Du säkert redan räknat ut. Så gick ett år och jag fick många vänner, omgavs av vackra människor som ville mig väl och alltid fanns där för mig. Ibland såg jag Dig le mot mig och log tillbaka. Dock ville inte mina inre demoner släppa mig, något jag aldrig talade om, men jag såg allt att Du hela tiden trodde att det var Ditt fel... När jag så en dag mötte Dig på busshållplatsen såg Du allvarligt på mig och suckade, lika mjukt som förr. "Du... Jag förstår om Du inte vill veta av mig efter allt som hänt under det här året... Innerst inne vet jag att det är mitt fel." Jag ville säga att Du inte bar någon som helst skuld, att det var andras fel att allt ställt sig på ända, men av ingen anledning hann jag aldrig göra det. Det där året gick och jag flyttade hem igen, men jag gav dig ett tyst löfte -att komma tillbaka, men i så fall för att gottgöra dig. Jag minns Dig som en leende gud som fick andra att skratta, sjunga, dansa... Men den dagen såg jag att Du var bekymrad och ledsen... Det är inte så jag vill minnas dig, kära Du, så en dag lovar jag att komma tillbaka, för att skapa ett vackert minne att begrava de sorgsna minnena med. Tills dess -Håll ut, min avlägsne vän.