Söndagens äventyr

Idag har vi varit iväg och planterat lite ljung på gravarna för att komma ihåg våra gamla släktingar, eller i alla fall farmor, hon känns ibland i högsta grad levande för mig, kanske för att jag bevarar minnet av hennes snällhet och försöker att se förbi de dagar hon inte mådde bra, alla har ju sådana dagar.
Förutom att plantera lite på graven har i alla fall jag lånat en liten mojäng av min syrra, mycket för att känna efter om jag vill ha en egen.

En bokhållare, så att man slipper flöket med att sidorna hela tiden vill röra på sig. Ett gem eller en klädnypa som extra stöd så blir det perfekt! 

Bättre arbetsställning än att sitta med näsan nere i bordet blir det i alla fall. Kommer säkert att skaffa ett eget så fort jag kommer åt det. Att ha en klämma eller något annat för att hålla fast sidan lite bättre är dock behövligt, annars kan sidan lätt hoppa över den lilla foten, vilket kanske är nackdelen med den här sorten, men det är ju skönt att inte behöva sitta som en ostkrok när man pluggar. I morgon blir det i alla fall mattedag och att kontakta lite folk för mer studier. Idag har jag mest spånat och kört språk.

Jag känner i alla fall en sak. Livet känns bättre! Det som förr kunde hålla andan nere i flera månader går nu över på någon dag, ibland kortare tid. Det börjar kännas lättare att hålla humöret uppe och faktiskt inte ta åt sig av allt som händer om än vissa triggers fortfarande finns där. Har jag kommit såhär långt vet jag bättre än att låta någonting trycka tillbaka mig ner i det helvete jag varit i, det är ett som är säkert. 

En annan sak jag fattat mer och mer är att jag kanske rent av hade fel umgänge redan i mellanstadiet. Jag hade visserligen en kompis jag tyckte bra om, även om jag många gånger förstod att inte heller hon värdesatte mig på ett sätt som en riktig kompis borde göra, men eftersom jag var nöjd med det umgänge jag hade då såg jag förbi det och började senare se förbi sådant även med andra, vilket jag tror ledde till en ond spiral där  allehanda giftiga personlighetstyper sökte sig till mig eftersom jag var konflikträdd och medgörlig och  således inte sa ifrån ens när jag förstod att de inte var snälla från hjärtat. När jag började få mer skinn på näsan och lära känna människor som faktiskt värdesatte mig som en medmänniska, som faktiskt sa åt mig att inte vara så snäll mot allt och alla, att jag kanske borde spara lite kärlek till mig själv också, då förstod jag att mitt umgänge varit fel i så många års tid att jag 2013 började inse att för att själv kunna utvecklas måste jag helt enkelt bryta med giftiga personlighetstyper, vilket inte alltid är så enkelt, de är rätt bra på att kamouflera sig som välvilliga och goda vänner när de egentligen inte gör någonting de inte själva vinner på i slutändan. Det tog mig drygt tre år att rensa bort de flesta, nu känner jag mig värdesatt av de få nära vänner jag har och jag inser någonstans att det här kanske jag borde ha gjort redan när jag gick i sjuan, men då visste jag inte vad jag skulle titta efter, något jag tror att ganska många visste men inte talade om för mig, de kanske såg möjligheter i att ha mig kvar som den tvivlare jag var.

Vad jag nu vill säga med det är väl att man inte ska lite blint på någon, utan alltid kritiskt granska allt som sägs, för man vet aldrig om det finns någon baktanke med ord eller handlingar. Om någon verkligen är din vän på riktigt och faktiskt älskar dig villkorslöst, då kommer du faktiskt att märka det motför när du har en falsk vän som inte vill att du ska se att så är fallet. Var rädd om dig, livet är lite som en promenad genom mattisskogen och som jag nämnt tidigare finns där allehanda varelser, snälla som elaka men det är inte alltid man vet vem som lurar bakom vilken sten. Därför är det viktigt att ha koll på vilka som är som Birk och vilka som är som vildvittorna helt enkelt. Sköt om er, i morgon är det måndag igen, då tänker i alla fall jag ägna dagen åt matematikstudier samt åt att knöka in lite kurser i mitt schema. Fridens liljor!

❀~❃~🏵~Namaste~🏵~❃~❀

🙏