ÅH så det är SÅN det er?!

Dagens heureka-moment kom när jag satt och lekte med kulramen igen då! Jag har säkert tagit upp det tidigare, men min största akilleshäl när jag pluggar eller när jag gör något överlag är att jag har en väldigt dålig koncentrationsförmåga. Idag tog jag fram matteboken för att se om jag kunde sätta min teori på prov här. 

Du ska kunna använda kulramen till alla fyra räknesätt och det är alltså upp till miljontal om du så vill. Grejen kommer i synnerhet när du multiplicerar och här har jag gjort en illustration:

Såhär funkar det. Om du ska multiplicera 8 med 7 ska du alltså dela in kulramen i två grupper, börja där. Längst upp har du nu ental, liksom längst ner. 

När du multiplicerar ska du ha 7 ental för varje multiplicering, du ska alltså dra fram 7 kulor på den nedre entalsraden  för varje kula du drar fram på den övre, tills de övre kulorna tar slut. Första gruppen à 7 går ju bra, men när du kommer till grupp 2 kommer du till en punkt där du måste byta ut dina ental mot ett 10-tal och dessutom håla 5 i huvudet eftersom 7-2= 5. Sådär ska du hålla på tills alla åtta kulor längst upp är slut och har du nu gjort rätt ska du ha 5 på R2 och 6 på R1 som alltså ger slutsumman 56. 

Det här kan du göra på många vis, men det kräver verkligen fokus och koncentration eftersom du måste hålla flera saker i huvudet samtidigt. Som jag sa ovan måste du ju ha en siffra i huvudet varje gång du får slut på ental för att kunna få rätt slutsumma. 

För min del känner jag att jag får ett bättre fokus och bättre koncentration när jag sitter med det här i alla fall en timma om dagen. Dessutom blir jag mer klartänkt och kan hålla mina spöken i styr. 

Så idag testade jag min koncentration ordentligt genom att ha TV:n igång samtidigt som jag satt och letade efter roliga tal i en av mina matteböcker. Sedan tog jag alltså fram kulramen och började tänka. För det är verkligen ett ämne där man SKA sitta och tänka och verkligen göra det, matematik. Bra för koncentrationen också, så jag tror att jag kan säga det här igen: A-O och Kullsta hade fel om mig. 

Hur gick det då? Det gick bra och jag har lärt mig något nytt 💪 Kort sagt:

-Och det kan du också vara, bara du har viljan att bli det! Ha en AWESOME kväll, nu ska jag göra lite annat! 😆

👃U💨

(Smell you later) 

Kämpa, fly eller lägga sig platt? Hur ska man egentligen hantera stressen?

Det här inlägget handlar om KBT och Neuro-ACT. 
Ni som följer mig vet att jag vurmar mycket för KBT och nu på sistone också mindfulness. Det kan tyckas flummigt att lära sig leva i nuet, att fånga och acceptera de känslor som kommer, men det är faktiskt inte så flummigt som det kan verka. Det handlar om att konkretisera det abstrakta!

Att sätta en bild på det man känner underlättar ofta ifall man vill avdemonisera det, det har jag lärt mig bara nu i vinter. Många mindfulnessmänniskor pratar om den där imaginära ballongen som du ska måla upp i huvudet och placera varje enskild ond tanke i och sedan fokusera på att låta varje tanke flyta längre och längre bort från ditt medvetande. Visst låter det lite som hokus pokus, men för mig fungerar ballongen bra! 🎈

Jag vet en sak om mig själv och det är att jag är en impulsiv varelse. Många gånger när jag blir arg är min första mentala reaktion som Yuri här:

Det är inte ovanligt att man tänker "fan vad jag vill nita dig!" När man känner sig mentalt trängd, det är en ganska normal försvarsinstinkt. Kruxet är att inte alltid släppa ut sitt inre odjur, att själv kunna bestämma när man kan slå någon på käften och när man gör bäst i att låta bli. 

För det mesta är det bästa att välja ett fredligare alternativ än våld, det gäller väl både fysiskt och mentalt, eftersom det egentligen inte leder någon vart och dessutom inte är direkt lagligt eller socialt kompetent beteende. Blir du däremot nödd och tvungen har du rätt att ta till den mängd våld situationen kräver, men då ska man också tänka till lite -kräver den här situationen våld, eller går det att lösa på annat vis? 

Stress gör saker med hjärnan, vilket begränsar det rationella tänkandet, det tror jag de flesta som läst psykologi vet. Säkert har ni också sett stresskurvan som kan återfinnas i många sammanhang. Just här pratar vi om positiv VS negativ stress:

Det här är ett exempel som föll mig i smaken. Den övre gröna delen är den ultimata stressnivån medan den nedre röda är den du är på när du är utbränd. 

Så var är jag? Jag har en förmåga att hamna mellan det gröna och orange fältet hela tiden, vilket kanske inte alltid är optimalt. Men hur bryter man det här mönstret då? Genom att börja direkt man ser problemet. Är du på en stressnivå där du ser att du är på väg mot något negativt måste du försöka varva ner på ett eller annat vis. Andning är en sak, alla vet att en lugn och kontrollerad andning är nyckeln till många mentala lås. 

Sedan kanske det är nyttigt, om än smärtsamt att ta tag i sina problem. Vi vet ju att PTSD kommer med triggers, men alla reagerar ju olika på saker, så det gäller kanske att testa triggers och se vad som händer. Som Yuri gör mot Leon när han provocerar fram en duell genom att prata om Leons värsta trauma, hans systers död. 

(Från 04:40)

I en flashback Leon får senare i klippet nämner hans syster att hat och ilska egentligen bara skapar sorg, vilket Sora påminner både honom och Yuri om. Jag är väldigt mycket som Yuri, att jag är impulsiv av mig och ibland kanske inte tar ansvar för mina handlingar. Det här är något jag är väl medveten om och arbetar med varje dag. Dock vet jag väl att rom inte byggdes på en dag, det får lov att ta lite tid.
Men någonstans kanske man ska börja då?
Japp, och i mitt fall är det att bli mindre impulsiv, att kunna hantera stress och konflikter på ett bättre sätt och egentligen... Att vara mer som Leila än som Yuri 😉 Leila är den blonda tjejen som kommer in på slutet och säger att Yuri är en idiot som inte inser att han inte står i skuld till någon. Att han kanske lever lika mycket i det förflutna som Leon. 

Det förflutna är svårt att ändra på, men vi kan ändra på hur vi ser på vårt förflutna och framförallt kan vi råda över våra egna öden, bara vi har nycklarna. Jag har fått en knippe med dagens KBT/ACT-session och det känner jag är väldigt skönt att veta, även om vissa saker har varit väldigt krävande idag.

I morgon ska jag läsa mer om KBT och ACT så att jag vet hur jag ska jobba för att nå framåt och kanske hjälpa andra att komma en bit på vägen tillsammans med mig. Innan vi avslutar kanske jag borde förklara vad fan ACT är för något. Här är Youtube ett bra verktyg, så här har du först ACT. 

ACT står för Acceptance and Commitment therapy och handlar egentligen om vad jag sa längre upp om ballongerna. Att lära folk att acceptera och förstå vad som händer när ett hjärnspöke kommer på besök. Är du medveten om att dina hjärnspöken är just spöken? Accepterar du dina hjärnspöken? 

Det handlar egentligen om att vara medveten om vad som sker här och nu och se det värdefulla i varje detalj. Det värdelösa behöver du inte se, men acceptera att det finns där, för du kan egentligen inte påverka det nämnvärt om vi inte snackar mindfulness och röda imaginära ballonger igen förstås. 

Men KBT då? Ja, jag har pratat om det tidigare, men jag tröttnar aldrig på det, det gör väl inte Youtube heller så kika gärna lite på klippet!

Det handlar alltså om Kognitiv beteendeterapi som egentligen kan översättas med "vad tänker du och vad gör du?" Sedan tänker man "Vad VILL du göra, vad gör du för att förverkliga det?" Pratar vi om depression eller PTSD handlar det ofta om att bryta ett negativt beteendemönster genom att inte bara ändra det fysiska beteendet hos personen utan också det mentala!
Det här kräver en hel del DIY så du kommer att få jobba mycket själv med att mjuka upp din skalle och få in den på rätt spår, men i slutändan är det värt det. 

Så summa summarum är ACT att lära sig acceptera sina hjärnspöken och låta dem vara, det är okej att de är där. KBT handlar om att förändra en människas mentala och fysiska beteende så att hen kan komma vidare i livet. Dessa två kan gott kombineras och ge mycket bra resultat efteråt. Sedan är det väl de där tre viktiga orden som styr också: Bara GÖR det! Vänta inte på bättre tillfällen, ditt bästa tillfälle är NU och inte sen.

Själv måste jag alltså jobba med att vara mer som Leila och mindre som Yuri, alltså lite mer kolugn och analyserande och kanske lite mindre impulsiv och lättretad. Då tror jag att man kommer någon vart. Nu ska jag lägga mig och sova så att jag kan döda fler spöken i morgon. Hoppas att jag hjälpt någon mer än mig själv med det här, kom ihåg att ni är bäst och att alla kan nå långt bara de sträcker ut handen och försöker 💙💚💛💜

Tisdagens bravader

I morgon blir det KBT-snack igen och visst kom ett av hjärnspökena på besök idag också innan jag bestämde mig för att sparka ut det igen genom att bevisa för spöket att det tillhör det förflutna. Jag vet att folk som snackat skit om mig haft fel i alla tider, men jag förstår fortfarande inte varför min bristande uppmärksamhet och perception ska bli så hårt straffade som de blev. Det är inte utan att man funderar på om det var någon där som hade någon form av personligt agg mot mig och därför lät det här hända på pin tji. En sak vet jag och det är att jag i många år gått med tron om att jag varit "obildbar" i bakhuvudet. Att jag aldrig skulle bli som alla andra. Men tänk om jag inte vill vara som alla andra. Om "alla andra" är sådana som delar vad som helst på facebook, som tycker att alla som inte delar deras åsikter är idioter... Då är jag nog rätt stolt över att jag aldrig kommer bli som dem. 

En sak vet jag i alla fall. Mina barn ska aldrig behöva gå igenom det jag gått igenom, det lovar jag. Jag vet även att det aldrig var mig det var fel på. Det stör mig bara att det skulle ta så många år innan fler än jag blev varse om den saken, ändå är det jag som har en bristande perception. Vilken logik.😒
Det värsta av allt är väl att man planterade ett frö av misstro i min skalle genom att hela tiden betvivla min inlärningsförmåga. Något jag och de som står mig närmast har full hyra med att få mig att förstå att det aldrig stämde. Jag ska i alla fall lova er att jag kommer dit, den moroten ska jag ta och sparka in i arslet på alla som trodde något annat! 💪

Vet ni en annan sak?

Idag har jag bestämt mig för att skaffa rutiner, så jag tog mig upp på morgonen och tog en liten promenad. Här kommer lite bilder därifrån:

Det var ganska snögloppigt ute, så jag tog bara en liten sväng upp till postlådan och tog en omväg genom skogen hem.

På vägen låg en liten snöboll som var formad som ett hjärta. Jag gillade den så mycket att jag tog kort på den. Det är fint med små detaljer i vardagen ♡

I skogen var det väldigt mycket snö och eftersom ingen annan än älgarna och rådjuren varit där och gått var det många vackra formationer som blivit av snön. Tyvärr har också några träd gått av i tövädret.

Efter det gick jag hem, käkade lite pannkakor och fortsatte på en av mina jättevirkningar. Det här ska bli en sjal med norrskenstema. Jag visar mer av den senare! Lär väl kliva upp tidigt också i morgon

Garnet är ett av Hobbiis twirlgarner, det är ett effektgarn som vandrar från svart till blått till grönt medan man virkar. Som ett norrsken ungefär. Lite synd att garnet är ett smärre helvete att virka med bara, men man vänjer sig vid det. Vackert blir det i alla fall när det väl är färdigt. 

Nu ska jag sparka på mina rutiner och gå och lägga mig. Kväll!

Om alla bloops är Razzies och alla Razzies är Lazzies, är det kanske möjligen så att inget någonsin spelade någon större roll?

Idag har jag varit yr i huvudet hela dagen och därför inte fått mycket gjort på någon front, det är bara att beklaga en sådan sak, men sånt händer och i morgon är jag säkert på banan igen. Jag har haft en underbar helg och hoppas verkligen att ni haft det lika härligt som jag! 

En skål för att saker och ting äntligen klarnat upp! 

Nu till rubriken, för jag har lyckats knäcka koden till varför folk trott att jag varit dummare än jag är. För att de förutsatt det hela tiden. Det är också därför jag inte lärde mig alla multiplikationstabellerna förrän jag tog tag i det i veckan som var. Tidigare kunde jag bara faktorerna 1,2,3, en knegglig faktor 4, faktor 5, faktor 6 fram till 24, faktor 7 fram till 28 och faktor 8 fram till 24. Faktor 9 lärde jag mig senare eftersom många av mina vänner sagt att den är så enkel att den är löjlig. Det är den också, lite som att faktor 1 och 10 är tramsenkla också de. 

Men varför gick jag ett helt liv och trodde att jag inte kunde multiplikationstabellerna för? Jo, för att folk tutat i mig det. En ska inte lyssna på vad folk tutar i en, det kan ha förödande följder, som att man tror att man är felande fastän man inte är sämre än någon annan. Nu har mina vänner och min terapeut fullt upp med att hjälpa mig förstå att jag haft fel om mig själv hela livet, att det egentligen inte var någon sanning i vad de där "fröknarna" och "kuratorn" sa om mig. Jag måste faktiskt erkänna att jag anade ugglor i mossen när folk på A-O inte ville låta mig gå till BUP med mina problem utan hellre hänvisade till skolans kurator, som bara gjorde en sak för mig -fick mig att avsky kuratorer.

Det var alltså inte ens rätt att låta mina "hjälplärare" hålla på som de gjorde under mattelektionerna. På grund av deras sätt att "lära ut" matte, kom jag att hata allt som hade med matte att göra enda fram tills någon gång 2009, då jag satt och tittade i en mattebok och kände att "men det här är ju roligt om jag får tänka lite. Då bestämde jag mig för att ta ett allvarligt snack med psykologerna i Östersund, som faktiskt såg lite skeptiska ut redan då. 7 år senare satt jag på Birka och fastnade i samma tanke. Jag tycker faktiskt OM matte, det är ett underbart ämne att sitta och förlora sig själv i, men inte om man hela tiden blir utryckt ur den där magin av en röst som skriker "du kan inte sitta och tänka hela tiden!!" 
När jag tänker vidare på det kände jag mig faktiskt mer distraherad än hjälpt av både Brittler och min senare hjälplärare, som jag nu ska erkänna var mycket mer kamratlig än Brittler var. 

Ska också passa på att tacka min gode vän och trotjänare Abacus som faktiskt varit en riktigt fin hjälpreda i det här med att lära mig räkna som folk. 

Det är visst roligt att man på ett så otroligt enkelt och uråldrigt vis kan lära sig något alla trodde att jag aldrig skulle klara av. Då jävlar klarar jag Matte 1 också!

Abacus, eller ah, kulramen, är faktiskt ett ganska roligt hjälpmedel, speciellt om man föredrar att leka framför att vara torr. Matte behöver ju absolut inte vara torrt, det var det Brittler och alla de andra aldrig begrep. 

Det här ska jag lära mig till nästa gång vi pratar om kulramar, för det ser så roligt ut! Nu adderar han här, men du kan faktiskt använda alla fyra räknesätten på kulramen om du lär dig att förstå systemet. Han förklarar kanske lite knöligt men har du en kulram med 10 kulor kan du absolut köra övningarna tillsammans med honom och förundras över hur kul det är med kulram! 

En annan sak vi vet är att abacusräkning är enormt användbart för att smörja hjärnan lite, det kan nog var och varannan behöva 💪

Så då... Om alla Bloops nu är Razzies och alla Razzies är Lazzies, är då alla bloops definitivt Lazzies?
Det korta svaret är: Japp, alla Bloops är definitivt Lazzies. 
Är det möjligen så att inget som sas på AO eller på CP-skolan någonsin spelade någon större roll då?
Det korta svaret är: Ja, det är så. 

Jag ska sluta lyssna på dumheter som ramlar ur käften på fjantskallar. Nu ska jag lyssna på mig själv och gå och lägga mig!

Ska vi enas om det en gång för alla nu då -Brittler hade fel!

En kopp te, världens gulligaste katt och min gamle vän Abakus sällskapar mig denna afton medan jag sitter och petar kulor fram och tillbaka utan att tänka på vad det egentligen är jag gör, men när jag suttit en stund och petat inser jag att jag kan alla multiplikationstabellerna och att det var så löjligt enkelt att komma ihåg dem att jag nästan skäms över att jag trodde på mina gamla lärare som sa att jag aldrig skulle lära mig förstå matematiken, att jag aldrig någonsin skulle kunna se magin i detta fantastiska ämne utan svårigheter... Ja, eftersom jag var så dum att jag inte ens fattade multiplikationstabellerna.

Brittler, du och din kära armé fick mig att tro saker om mig själv som definitivt inte stämde överens med verkligheten. Det här förstår jag nu var ett led i en process som senare ledde till ett övergrepp jag har svårt att förlåta, eftersom detta övergrepp slog sönder väldigt mycket av min självkänsla. 

Tänk att jag haft en så dålig självkänsla att jag under så många år trott att jag inte ens fattade något så lätt som multiplikationstabellerna. Att jag under hela mitt liv fått höra "du är inte som alla andra, du är helt enkelt lite sämre" och detta i synnerhet när det gäller matte då. Jag började med tiden hata mattelektionerna eftersom mattelektionerna betydde Brittlers skrikande röst och stinkande andedräkt som skrek "du kan inte sitta här och TÄNKA!" Varenda gång jag försökte processa något jag sett i boken. Som barn tänkte jag nämligen inte så fort, vilket gjorde att folk drog slutsatsen att jag inte var särskilt slug och det var där allt började. 
Med tiden fick personalen på skolan för sig att det var omöjligt för mig att lära mig multiplikationstabellerna, så de gav helt enkelt upp och i högstadiet menade man att jag led av dyskalkyli och därför inte kunde lära mig matte. Alls. 

Men den här veckan fick jag det hela klart för mig att det inte alls rörde sig om att jag är dålig på matte, det hela rörde sig hela tiden om att folk slagit sönder min självkänsla med att få mig att tro att jag var ett hjälplöst lindbarn som inte skulle klara livhanken utan att ha en "hjälpreda" vid min sida. Än idag hatar jag Brittlers stinkande vitlöksandedräkt som skrek "Du kan inte sitta och tänka!" Matematik är att tänka, och du kan INTE stoppa mina tankar, inte ens om du skriker så högt att dina stämband brister. 

När jag kom till Östersund trodde jag under 13 års tid att jag led av dyskalkyli och inte kunde lära mig matematik eftersom det var det folk sagt i alla år, men så mötte jag på en magisk människa som faktiskt brann för matematik! En gång när jag satt och glodde i taket i stället för att fokusera på matteboken kom den här människan fram och satt sig mitt emot mig. "Är det tungt?" Frågar han och jag nickar långsamt. "Ja, jag måste ju ha matematik, men jag har ju dyskalkyli så det är inte det enklaste..." Säger jag uppgivet och ser hur han ler misstänksamt. "Dyskalkyli säger du?" Jag nickar bara och rycker på axlarna "Jaa, mina lärare har då konstaterat att jag inte kan räkna." Säger jag och börjar göra en liten smärre uppställning. Kompisen ser på min uppställning och ler ironiskt innan han börjar skratta så att lärarna tittar upp på oss. "Dyskalkyli, vad är det för prat, du ställer upp som en normal, inte fan är du sifferblind inte." Jag tittar på vad jag gjort både länge och väl innan jag mumlar "Satans Britt" och kompisen ler igen. "Du tror inte på dig själv, sluta med att inte tro på dig själv, du klarar mer än du tror, nu saknar de mig i rummet intill!" Efter att kompisen lämnat rummet börjar kuggarna snurra, men det skulle ta många år innan jag insåg att han haft rätt hela tiden och framförallt att Brittler haft fel hela tiden. 

I veckan bestämde jag mig för att greja alla multiplikationstabeller oavsett vilken tid det skulle ta, jag räknade med att det skulle ta en månad, men det tog bara 5 dagar för mig att förstå vad allt handlade om:

Jag börjar med att dela upp dessa 10 tabeller i rationella och irrationella tabeller, vilket på svenska är jämna och udda tabeller va. 

Vi finner att vi har fem tabeller i den irrationella gruppen, av vilka jag redan kan 4 flytande och därför bara behöver lägga fokus på 1, som är tabell nummer 7, vilken alltså är den tabell som räknas som svårast just för att den inte har några genvägar. Mer om det kommer.

Så i den rationella gruppen har vi 5 stycken tabeller som alla går att lösa genom att vi delar dem på två. 

Vi kan ta sexan eftersom det var där jag hittade det här.

6,12,18,24,30
Därefter börjar tabellen om med 36, 42, 48, 54 och 60. Så enkelt löste vi knuten på alla rationella tabeller. 

Den enda tabellen jag alltså fick bråka med var sjuan och det beror just på att den är en krånglig tabell. Här lärde jag mig det genom att skriva ut tabellen som text så att jag skulle slippa se ett virrvarr av siffror:

noll gånger sju är noll

ett gånger sju är sju

två gånger sju är fjorton

tre gånger sju är tjugoett

fyra gånger sju är tjugoåtta

fem gånger sju är trettiofem

sex gånger sju är fyrtiotvå

sju gånger sju är fyrtionio

åtta gånger sju är femtiosex

Nio gånger sju är sextiotre och tio gånger sju är sjuttio.

Nu kunde jag ju alla tabeller utom sjuan, då borde egentligen bara 7*7 vara svårt här, och det är 49, som ni nu ser ovan. Men om man till äventyrs skulle glömma någon multiplikationstabell finns ju alltid världens bästa Youtube, där det faktiskt finns ett helt mutiplikationsdisco för barn! Mitt barnjag hade lätt velat ha det discot i stället för Britt. 

Att använda öronmaskar till bra saker är alltså bra, och jag kan konstatera en sak en gång för alla med det här inlägget. Ni som dömde ut mig som barn- Ni hade fel, hela högen! Jag har ett bra arbetsminne, jag har ingen dyskalkyli, jag kan mer än jag själv tror, men jag behöver fortfarande få tillbaka det ni stal av mig där och då. Min självkänsla och mitt självförtroende! Nu ska jag ta och gå och lägga mig och njuta av vetskapen att jag aldrig var något pucko. Och jag tänker sova jävligt gott på den kudden! 💪

Kan man öka sin koncentration med pluttifikation alltså!?

 Går det? Jag vill påstå det. Genom att lägga fokus på någonting som är dundertråkigt, till exempel de där multiplikationstabellerna man lärde sig i småskolan och träna på att inte släppa fokus från det oavsett vad som kommer och stör, tror jag att man kan öka sin koncentration och därmed få bättre fokus. Jag har idag testat ut metoden med hjälp av följande:

Den här löjliga discolåten som handlar om sjuans tabell

Min gamla leksak abakus som jag grävt fram för ändamålet. 

Och så denna

 Ett minutglas på fem minuter. Målet är att håla fokus på kulramen tills sanden runnit ner och fem minuter gått. Eftersom sjuans tabell i regel är den som är djävligast att lägga fokus på, i alla fall är den det för mig, valde jag naturligtvis den. Självklart går det också bra med andra irrationella tabeller, typ 3 eller 9, men jag känner det som att 7 är rätt nivå att lägga sig på för den här koncentrationsövningen. Och så gör man den här en gång om dagen så tänjs fokus mer och mer, så att man kan jobba bättre i miljöer där man distraheras ofta. 

Så kan man öka sin koncentration med hjälp av de gamla goda multiplikationstabellerna? Det kan man väl! Det här med att öka koncentration och fokus handlar i regel om viljestyrka och vill man då fokusera på någonting så hårt att andra saker försvinner, då kan man göra det, men det krävs träning och det kommer inte att gå efter första gången, men det går! Jag kommer köra den här metoden i alla fall en gång om dagen, vill man göra fokusövningen lite svårare kan man ta alla tio tabellerna och ge dem fem minuter var. Då blir alltså övningen 50 minuter lång i stället för 10, men du tjänar på det om du är dålig på att fokusera på rätt saker och inte riktigt är mindfulnessmänniskan. Nu ska jag leta reda på mer matte att plåga hjärnan med, för det är så roligt att misshandla den ibland. Tills jag hittat något saftigt att skriva om i nästa inlägg ses vi. Ta hand om er nu! 

Självinsikt och att lägga saker tillrätta!

 

Idag fick jag hem lite papper och journaler där det bland annat förklarades vad de hade för motiv till att göra det övergrepp de gjorde mot mig 2003. När jag läser igenom pappren inser jag att det mesta som står i pappren inte ens stämmer in på den bild av mig som kom fram efter att övergreppet hänt, så egentligen är det en stor oförrätt. 

Jag ska vara ärlig och säga att jag har en väldigt stor brist i mitt liv och den bristen ligger i "koncentration och fokus" som jag var så dålig på i grundskolan att många fick för sig att jag hade ADHD. Något som senare visade sig vara en felbedömning som skulle leda till ännu värre problem senare. Det är nämligen denna felbedömning som var det första fröet till att jag nu lever med PTSD. 

Fast å andra sidan kanske man inte ska gå och vara bitter över saker folk gjorde fel för snart 20 år sedan, det kommer man ingen vart med, så låt oss i stället bevisa för de här människorna som hittade på en massa dumheter att de hade fel om mig. 

Personligen känner jag att jag är på god väg att bevisa för de som trodde att jag inte var någon att räkna med att det faktiskt var de som tog sig tid att döma mig på förhand som inte var att räkna med för min del. Jag måste fortfarande öva på att bli mindre bitter, det upptäckte jag när jag läste vad som skrivits i tron om att jag ändå aldrig skulle begripa vad där stod, jag blir fortfarande högröd om kinderna och känner mig kränkt av vad som hände där och då. Kanske med rätta. Ett övergrepp som det här ska ingen behöva utstå, fast jag har i alla fall lärt mig en sak och det är att stå på mig, så att ingen annan kan göra det. 

Vad kan jag säga till dig som känner dig orättvist behandlad av någon då? Att oavsett om du får höra från folk att du har fel, att du är en idiot, att du har en dåres envishet, ska du inte ge upp hoppet om att det kommer en tid också för dig. Jag var nära att tro att det inte skulle komma någon upprättelse, men som tur är är jag envis som en gammal get, något jag tycker att du också ska vara, det skadar inte att vara en höstgeting i kalsongerna på din värsta fiende, det kan tvärtom vara så att hen förtjänar det. 

Ha en fantastiskt FET tisdag så ska jag se till att sova så att jag orkar baka Selmor i morgon! Tivats hälsar att han hatar att han har en fettodag om året, han som försöker hålla sig fit och allting, så jag tänker anordna fit-tisdag till honom alla andra tisdagar. Älskar du mig nu, Tivats? Inte, då får jag väl försöka med något annat... Natthumor är det värsta som finns, eller hur? 😆 Sov innan någon tror att du är knäpp nu, Gottfried Stüdz! 😡

Lördagens bravader!

Idag har jag alltså kollat igenom en del av mina hantverk för 2020 och insett att jag varit väldigt insatt i temari! Här är de temarikulor jag gjorde innan jul och hade som juldekorationer och det är två till på gång!

Det blev allt som allt 10 stycken, det här är de som är färdiga. Varierande resultat så klart men några känner jag mig nöjd med. Två av temarikulorna har jag gett hemvävda band också, men det där har tyvärr stagnerat en aning eftersom jag tappade gnistan kring jul då jag var dum nog att lägga ut några av mina första band på Facebook. Jag har lärt av mina misstag och lägger nu inte ut saker där längre. De handarbetsbilder ni ser här visar dock mina framsteg från det att jag började med vad jag nu tog mig för med, till att jag lärt mig det fullt ut. Bandvävningen kanske kommer tillbaka, men just nu känner jag mig bara inte motiverad.

Sedan gjorde jag ett äpple igår också, jag tog aluminiumfolie och knölade det till en boll, som jag sedan jämnade ut med hammare och nagelfil. Jag är inte supernöjd då äpplet har lite sprickor i sig, men det går att göra fotoprojekt med det och det känns bra. Jag döper den här till "prototypen" tror jag.

Jag kanske gör en bättre version när jag mår bättre, just nu har jag ont och kan inte gå till verkstan för att göra ett snyggare äpple, så det får duga med det här och lite Photoshop tills vidare. 

Sedan har jag en stickning och ett par virkprojekt liggandes som jag bör ta tag i. Har även börjat hamstra garn så att jag har lite färger att välja mellan när jag får mina snilleblixtar. I somras/höstas började jag ju med en tunika i Lovikka som jag vet kommer att bli väldigt varm, men då kan jag i alla fall säga att jag har testat att göra en tunika i Lovikka när andra bara gjort vantar och mössor. 

Det som ska göras nu är att jag ska se vad jag har för projekt pågående och göra klart dessa innan jag börjar med något nytt, sedan arbetar jag vidare utifrån det. Jag har även planer på att ta revansch på matematiken, men innan jag gör det ska jag se till att läsa på så att jag inte kuggar på något dumt igen, det blir så dåligt annars. Så i vår blir det inte så mycket studerat förrän jag fått ordning på mitt bank-ID, så jag får väl helt enkelt göra det bästa av den rådande situationen. Skam den som ger sig! Sedan är det väl som syrran sa idag också -En måste ju ha något att göra medan en väntar på bättre tider! ❤️
Och det är ju precis det jag gör, jag väntar på just bättre tider och nu börjar jag äntligen tro att sådana tider kommer, i alla fall för min del! 🌸Mer om det kommer framöver när jag vet mer, nu ska jag skriva lite innan jag sover och laddar upp inför morgondagen. Ta hand om er! 💋

Nytt projekt på G -Veckans screenserie!

 Så jag kom på en idé med mina fredagar. Att varje fredag göra en serie med hjälp av skärmdumpar från olika filmer och animeserier. Idag blev det så klart Kaleido Star och det stående internskämtet -Yuri och Soras knäppa relation. Idag har Yuri lärt i Ken dumheter 😆

Och det här projektet kommer alltså också att gå att följa på min Deviantart där jag så småningom kommer att tillägna det en egen mapp. 

Dialogen är jättesvår att se, så jag kommer att skriva den här:

Ken: HEJ DIN TÖNT! Yuri säger att du föredrar att bli kallad "din tönt" hellre än "Sora" nu för tiden ❤️
Sora: EEEEEEEEEEH!? Vad kommer du från för planet, Ken!? Har du sagt det, Yuri!?
Yuri: Verkligen inte. Jag undrar var den där mannen får allt från...
Tidigare: Yuri: Hej din tönt, Åh hallå din tönt, ÅÅÅH din tönt, här uppe, din tönt var fan kollar du nånstans? Sluta titta mig i skrevet!!
Ken: Ja, jag undrar...
Yuri: Nu när jag tänker på det...

Jag kommer naturligtvis att lägga ut riktiga saker på min deviantart också, det här är mest ett kul projekt jag har nu under coronatiden och det. Man måste ha något att skratta åt också, därför tror jag att det är bra att ha lite barnslig humor att ta fram när livets allvar blir alltför påfrestande, därför kommer jag att göra en liten fredagsserie varje vecka, så långt lagret räcker så att säga. Lite senare kommer jag kanske att lägga ut ett annat inlägg. I annat fall hörs vi när vi hörs. Ha det gott!💙

Brainstorm-torsdag!

Idag har jag mest brainstormat inför ett nytt kapitel på en av mina fanfics och jag kan väl avslöja en sak: Det ser bra ut! Animen jag valt är Kaleido Star och jag har bestämt mig för att ha två huvudregler: 1. Mer fokus på de manliga karaktärerna och 2. introducera nya karaktärer som bland annat kommer från den här serien:

Kaleido Star Mirai no tsubasa, som handlar om Soras lillasyster Yumes resa mot rampljuset. Med sig har hon vännerna Fiana och Fuu som jag valt att ta med i min nästa fanfic där jag faktiskt twistat till karaktärerna lite extra, särskilt Fiana som jag valt att ha som antagonist, dels för att hon i serien, som finns här beskriver sig som Yumes "rival" lite längre in i serien. Det här har jag valt att göra lite mer galet för att jag gillar att göra saker lite galnare än de är, det var faktiskt precis så jag tänkte. 

Nu tänkte jag visa en liten styggelse för er i stället. Herre gud, stackars Toonie som måste se ut såhär, hon som ska vara latino, men här ser hon delvis ut som en Oompaloompa! Det här är en skiss från 2018-19 som jag hittade och valde att färglägga så gott det gick, men jag vet inte, jag tycker det ser ut som något ett barn ritat! Varför skulle den bli ful för? 😭

Nåja, nu har jag i alla fall lagt ut denna skapelse, nu kan jag ge henne rättvisa i något annat fall.
Vad mer kan man säga om denna dagen? Att jag inte gjort sådär jättemycket egentligen, mest brainstorming och reflektioner, vilket kan vara nog så viktigt en del dagar. I morgon blir det städdag och småsagor. Med lite tur kanske jag hittar på något kul också, om inte annat för att fira min enorma skadeglädje här! Eller ska jag vara snäll mot trollet? Nä... Jo... Nä, jag tror att jag låter bli med det 😈 Nu väntar sängen, för i morgon ska vi mysa till det!

Nya garner och nya tider!

 Alltså, har jag världens snällaste syrra? Jag har världens snällaste syrra! I veckan köpte hon hem lite garn och lät mig vara med och välja några nystan som hon köpte. Här har vi en hög med dockor:

Som dockor, den där norrskensfärgade effektvarianten köpte jag två av, tänkte se om man kanske kan virka någon snygg sjal av det eller något. Sju andra färger också varav jag nästan tyckte bäst om den ljusgrå som nästan ser lite vit ut. Den och den turkosa tänkte jag ta och göra en miniatyr-mochilaväska av att ha pennor och andra skrivattiraljer i. Eventuellt kommer jag att behöva lägga in ett tyg i den så att inte saker trillar ut. 

Nystningen av norrskensgarnet tog väldigt lång tid, men nu är det också gjort, systern köpte ett rött effektgarn med samma tanke som jag kanske ska köpa nästa gång, jag vet inte än. Nu tänkte jag göra en sjal i alla fall. 
I övrigt har jag planer på att hamstra lite garner nu så att jag har något att göra om det blir mer karantän och resestopp. 

Sedan tycks det ha hänt något positivt i min själ nu när jag börjat tänka annorlunda, och det är att mina mardrömmar ändrat karaktär i och med att jag inte längre flyr från det som skrämmer mig utan snarare attackerar det och avväpnar det. Det känns som att man är på väg in i något nytt i alla fall och det kan man väl bara vara glad åt. Nästa gång snackar vi anime och gamla teckningar!

Idag tar vi tag i den deformerade dygnsrytmen!

Kom igen nu, alla har någon gång haft det här problemet. Dygnet vill inte räcka till, vilket leder till rastlöshet under natten, vilket i sin tur leder till att du förr eller senare vänder dygnet åt helvete. Det här torde vara världens enklaste sak att lösa, så varför inte börja redan nu?

Hur hanterar man sånt här då? Vi ska börja med att säga att jag haft det svårt med detta i ett antal år nu och det mesta tror jag bottnar i att jag inte har någon vidare självdisciplin och då kanske det är den vi ska titta på först! Vi tar och börjar med en gång!

Eftersom jag vet att jag har svårt med min dygnsrytm är ett sömnschema att föredra. Jag har gjort ett som jag tänker ska träda i kraft på måndag och det ser ut såhär:

• Måndag
  Uppstigning 09:30, I säng 22:30
• Tisdag
  Uppstigning 09:30, I säng 22:30
• Onsdag
  Uppstigning 09:30, I säng 22:30
• Torsdag
  Uppstigning 09:30, I säng 22:30
• Fredag
  Uppstigning 10:30, I säng 01:30
• Lördag
  Uppstigning 11:30 (eller 12:30 om man är lat, det är lördag), I säng 00:30
• Söndag
  Uppstigning 10:30, I säng 22:30

Ibland kan man som sagt behöva dygna för att starta igång ett sådant schema som det här, och för att då det ska fungera ska du vara vaken hela dagen därpå, vilket kan bli lite svårt om man inte har självdisciplin. Jag försökte ärligt talat dygna igår, men det slutade med att jag gick och la mig 05:30 eller något sådant, trött som en dromedar. 

Så jag har tänkt att den här helgen gör jag som jag vill, men från och med måndag gäller annat. Det blir mörkt nog fort ändå, utan att man ska sova bort de få ljustimmar man har tänker jag. Vad ska jag göra nu? Jag ska titta på någon mysig film som får mig att varva ner, sedan ska jag ta och gå och lägga mig. Vi hörs!❤️

Att agera på impuls... Är det ens bra?

Du misstolkar och förvränger allt, det är inte roligt att prata med folk som beter sig på det viset...

Så sa en person till mig när jag var 16 och kanske hade personen inte helt fel, för i tonåren var jag verkligen jättejobbig eftersom min impulskontroll var tämligen låg. Att jag dessutom befann mig mitt i puberteten var inte bättre... Det här inlägget kommer därför att handla om impulskontroll!

När är det bra att följa sina impulser?

Den här frågan ställer sig nog många.
Ser du en människa som har världens snyggaste rumpa gå förbi tänker kanske reptilhjärnan såhär: "Åh vilken snygg röv, den ska vi klappa på!" Men ditt sunda förnuft säger förhoppningsvis att det inte är en bra idé eftersom du förmodligen lärt dig att det inte är socialt accepterat att klappa folk i arslet bara för att de har ett som ser bättre ut än andra arslen. Däremot kan man ju tänka "åh, det var en snygg rumpa du hade!" Men inte låta tanken smita iväg eftersom du vet att personen med rumpan säkert inte skulle uppskatta det. Var i stället glad att du sett en snygging och låt det stanna där. Vem vet, kanske träffas ni igen och hinner bli vänner och mer? Den chansen är större om du ser personen och inte bara rumpan. 

När är det då bra att följa sina impulser? Ja, om du till exempel blir utsatt för någon som klappar dig på rumpan eller ännu värre, blir våldsam. Då får du naturligtvis freda dig men inte ta till övervåld. Där är det bra att följa sina impulser. 

Hur undviker man att missuppfatta vad folk säger då? Genom att inse att man föddes med två ögon, två öron och en mun och det av en anledning. Du ska lyssna, låta det du hört processas genom hjärnan och SEDAN reagera med lämplig känsla. Här är det noga att tänka på hur mycket det är nödvändigt att reagera på något. Det kanske inte är lönt att bryta ihop bara för att äggkokaren gått sönder eller för att du fått en stor räkning, men däremot kanske det är det om någon du bryr dig mycket om befinner sig i eventuell livsfara. En fin balansgång många barn och tonåringar inte lärt sig förstå än. 

 Gör dig medveten om dina problem!
Medvetenhet är A och O i allt. Om jag vet om att jag är dålig på något men vill bli bättre på det ser jag väl till att bli det, även om någon annan säger att det är omöjligt. Varför? För det är bara du som vet om någonting är möjligt för dig eller inte, du är din egen gud!

Så om du har dålig impulskontroll och vet om det börjar du med små steg. Kommer det en myra och biter dig behöver du inte ta fram Haubitskanonen och skjuta bomber efter den, det räcker att knäppa bort den med pekfingret och det får dessutom inte lika svåra konsekvenser. 

Sedan tror jag att det är bra att avgränsa och belöna, och så öva, öva, öva!
Det första du måste ta reda på är hur du reagerar på olika saker och hur du ska tackla det här. Börja med tre ämnen, det är lättast att hålla reda på. Känslor är en sak, men vilka känslor tenderar att dominera hos dig? När du vet vilka känslor som tenderar att dominera är det lättare att pausa dem också. Börja med att vara uppmärksam på när den första tendensen till känslan dyker upp och pausa sedan känslan i ett antal minuter, ta några djupa andetag och tänk "är det här en verklig känsla?" Varje gång du lyckas pausa en impuls ska du komma ihåg att belöna dig själv, hjärnan styrs av dopamin, så spela på den strängen 💪

Jag var usel på det här i många många år, mycket för att jag inte ville acceptera att jag var impulsiv, överempatisk och hyperaktiv eftersom folk då skulle få för sig att det var något fel på mig. Något folk ändå fick för sig, så jag förstår faktiskt inte än idag varför jag inte tog tag i det här redan i ett tidigt skede. Kanske orkade jag inte med det, kanske var jag inte ens mogen för det... Det var nog också därför jag alltid missuppfattade saker och trodde att det var så verkligheten såg ut. Idag vet jag lite bättre, men jag tror att jag kan lära mig ännu mer. Meningen med livet är väl att samla på sig visdomar, så det är väl bara att fortsätta då. Vi börjar med att boosta impulskontrollen och stressa ner lite. Att andas lite mellan stressmomenten och se till att utvecklas! Visst är det bra att följa sina impulser i vissa fall, men det är en fin balansgång att veta när det är bra och när det verkligen inte är bra. Lev nu väl! Jag hoppas att jag kunnat höja någons självförtroende idag och så hörs vi av framöver. Ta hand om er❤️

Påtning, småsagor och relationer!

 Så blev påtprojektet äntligen klart och i morgon kommer det en bild på den uppdaterade halsduken. Inte för att jag är supernöjd med slutresultatet, men nu passar den i alla fall och då tänker jag att utseendet kan vara en petitess om jag ändå bara ska ha den hemma. 

Småsagorna tar sig, jag har äntligen gett min deprimerade tvåbarnspappa Njord lite mer mod och så småningom hade jag tänkt att han skulle rycka upp sig och inte vara en så ledsen varelse längre. Det är inte bra med depressioner, inte för personifierade platser heller, let's just face it. Och det lät ju inte alls skumt, men ni som vet vad det handlar om kommer förstå precis. 😆

"And now for something completely different" Som John Cleese uttryckte det:

Vi ska ta och prata om något jag själv erkänner mig skyldig till i många fall och det är "Ghosting" vilket i korta drag innebär att du successivt bryter kontakten med någon utan att ens tala om det för personen i fråga och att, likt ett spöke, försvinna ur personens vänskapskrets. Många gånger handlar det också om att ignorera meddelanden, inte hälsa när man ser personen, hantera hen som luft helt enkelt.

Jag ska helt erkänna att den som sysslar med ghosting beter sig som en knöl... Och att jag själv är en riktig knöl i så fall! Men då lägger jag också till varför jag beter mig som en knöl och ibland bara deletar folk ur mitt liv som om det gällde filer i en dator. Det är ganska enkelt, jag är konflikträdd och det har jag egentligen alltid varit. Saken är den att jag aldrig brytt mig om att skydda mig mot att hamna i konflikter och därför dragit på mig oerhört många destruktiva människor som egentligen inte tillfört speciellt mycket till mitt liv. Många av dem var dessutom personer som mer än gärna startade konflikter, draman och rena dokusåpasituationer så för att göra det enklast för mig har jag bara valt att låta dem falla ur nätet och inte längre vara en del av mitt liv.

Jag ska erkänna att jag, fram till ganska nyss, var en riktig givare, en såndär som energitjuvar älskar att komma till och ba'

Suga ut energin som en mygga suger blod!

Den här sortens människor ÄLSKADE verkligen mig, för jag lyssnade och gav ibland till och med svar på deras prat. De hade möjlighet att bita mig, som vampyrer.
Men vad händer om en vampyr biter dig? Då blir du en själv, så låt inte det hända! Man ska inte vara en knöl och ghosta folk, men har du med en person som bara är ute efter att suga blod, då är det bästa att bara hålla käften och radera personen ur ditt liv. Mygg kan du slå ihjäl, det kan du inte göra med människor, inte utan att hamna på kåken. Det sista jag säger kommer att låta väldigt hårt, men vänner går att byta ut och har du bara dåliga vänner kanske du ska byta umgänge, ibland innebär det att du måste vara en knöl, en douchebag eller ett rövhål och kanske såra någons känslor, men du vet det redan, du kan inte vara allas vän och det är heller inte din skyldighet.

Så ska man ghosta folk? Inte om man kan hitta en annan utväg, det skapar bara en massa onödiga "varför" hos den du ghostar och det förlorar ni båda på om ni skulle träffa varandra i ett sammanhang då man måste interagera för att inte framstå som socialt handikappad. Det finns dock gånger då det är oundvikligt och i de fallen får kanske den som blivit ghostad fundera på vad som hänt, du behöver inte bry dig om en person som bara skadar din energi.

Det om ghostning och varför jag gjort detta mot flertalet människor. Vi ses en annan gång, då kanske jag vågar visa den där halsduken jag påtade, se fram emot det va!

Småsagor och Pink Windmill

Äntligen kan jag säga att jag är hyfsat frisk från vattkopporna och kan börja leva som folk igen. Det första jag gör i morgon blir att städa färdigt köket och fortsätta med vardagsrummet, smittan ska ju inte vara kvar även om jag vet att man i regel blir immun efter ett så stort utbrott som jag och min syster hade. Bara för att man inte släpper in folk, behöver man ju inte ha det stökigt där man bor, det är bara deprimerande!

Och idag har jag mest påtat vidare på halsduken som jag tyckte blev för liten innan, och tittat på Emu's Pink Windmill, som är ett barnprogram från 1980-talet. Jag har upptäckt att barnprogram (som inte tramsar till det för mycket utan har en undermening) och diverse tecknat gör livet lite gladare och är det så, då ska man titta på det! 

Avsnittet nedan ska vara en påskversion av Pink Windmill där häxan Grotbags ska på häxmöte och hoppas bli årets häxa. För att greja detta fågelnappar hon Emu och får av bara farten med sig Debbie, vilket gör Rod och ungarna superoroliga. Vad ska de ta sig till? Se klippet! Nämnde jag att Anthony, min favoritunge av dessa, har en större roll här också 😀

Vad händer i morgon då? I morgon har jag inte sagt så mycket, ska väl bli klar med halsduken och diska bort all disk som blivit av att vi inte orkat hålla undan den på en vecka. Mycket mer än det blir det inte, Kaleido star är avbetat för den här gången om jag inte bestämmer mig för att se säsong 2 och det känner jag egentligen är något som lika gärna kan bero. Pink Windmill är också snart avbetat för den delen, så jag får väl komma på något. 
Nästa onsdag ska jag berätta för terapeuten hur det går med hjärnan också. Just nu verkar det gå bra, jag känner mig inte lika otrygg och ser inte satan i allt jag ser, mycket tackvare att jag inte ser så mycket på nyheterna längre. Jag läser tidningen på morgonen och det är bra så. Känns faktiskt så. Lite senare idag ska ni få veta mera om onsdagens bravader. Ha det fint tills dess ❤️