-Så ni får en bild på lördagens kladdkaka som några släktingar kom hit och bjöd oss på. God för att vara köpekaka!
Idag fyllde min lilla stad hela 337 år. Östersund grundades alltså den 23 oktober 1786 av kung Gustav III efter att han köpt åt sig odensalaböndernas utmarker vid Östersundet. Det hade kommit upp flera andra förslag innan man slutligen bestämde sig, bland annat Huså, Ede, Krokom och Sunne. Frösön var också på tal, men man ansåg att den inte låg strategiskt rätt. Det fanns nämligen en god anledning att anlägga en stad i Jämtland just vid den här tiden. Det var för att försöka göra handeln mellan Jämtland och Norska Tröndelag svårare, eftersom man helst inte såg att Jämtland blev "förnorskat" igen.
Gustav III hade ganska många idéer för sig. Utöver att av strategiska skäl grunda Östersund, som idag räknas till en av Sveriges mysigaste städer var det till exempel han som bestämde att en kanal skulle grävas från Ragundasjön för att timret lättare skulle kunna forslas till Sundsvall. Vad han inte visste var att marken i det området bestod av en sorts fin sand som vi i trakten kallar "mjöla". Av namnet att döma förstår ni säkert var det ledde. Ragundasjön tömdes helt och hållet eftersom mjölan eroderade bort. Något som klassats som en av Sveriges största naturkatastrofer. Folk var arga ända in på 1970-talet över det här, mycket för att man aldrig fick klart för sig vem som skulle bära den största skulden.
Idag har Östersund goda förbindelser med Tröndelag, något jag inte tror att Stockholm misstycker över, de tjänar också på det trots allt. Sjöbotten där Ragundasjön låg har blivit bebodd mark där bland annat Hammarstrand ligger. Delar av byn jag bor i låg också på sjöbottnen och vi brukar faktiskt prata om det när vi åker genom byn. "Där brukade man förtöja båtarna innan sjön försvann och där gick vattenlinjen ungefär." Brukar vi resonera. Det här med historia är ett verkligt intressant ämne!
På tal om historia har jag faktiskt satt igång Historia 2 igen. Min prestationsångest från Naturkunskapskursen har börjat ge upp sitt järngrepp om mig och jag känner nu att jag faktiskt börjar få tillbaka gnistan för att plugga igen. Jag vet ju att folk lär ut på olika sätt, men ibland tror jag att vissa inlärningstekniker skapar mer prestationsångest än prestationspepp och det är ju så klart inte meningen. Jag minns att jag satt och skrev med mina platslärare och min rektor i Östersund om det här väldigt länge och de var väldigt förstående. De har säkert sett många elever med prestationsångest, kanske en och annan med PTSD också.
Den där PTSD:n vill jag vissa dagar bara kasta i soporna och elda upp. Den har mest varit till hinder ändå! Trots det vet jag att det jag varit med om är ganska lindrigt. Jag har träffat människor som varit med om saker ingen förtjänar att vara med om och jag förstår kanske inte alltid vilken enorm tur jag hade som har haft det stöd jag haft från släkt och vänner. Ibland också från vissa av mina grundskolelärare. Jag tänker speciellt på en lärare som faktiskt rakt ut sa till en av mina "hjälplärare" att jag säkert skulle klara mig bra utan henne om hon bara gav mig en sportslig chans. Till en början trodde jag verkligen inte att jag kunde klara mig utan hjälp, men det visade han mig att jag kunde och det är jag jättetacksam över.
Och kanske är det sådana som den här läraren som faktiskt visar elever att man kan komma över prestationsångest också? Vem vet! En sak vet jag i alla fall just nu och det är att jag behöver sätta igång med kvällsrutinerna. Sköt om er nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar