Idag skall jag... Ta tag i ämnena "nyhetsrapportering och argumenterande tal".
Det första är tämligen nytt, men eftersom jag sett hur andra gör lär det inte bli alltför svårt för mig heller.Det jag ska skriva om är en man som heter Torleif Jarlsskald och varför han fick tillnamnet Jarlsskald. Jag tog mig för med att läsa ett utdrag ur sagan och förstår att han fått namnet från att han skrivit ett kväde till en Tröndersk Jarl som han var förbannad på eftersom han kort sagt varit väldigt hemsk mot honom tidigare. Jarlen hade nämligen stulit saker av Torleif, låtit bränna ner hans skepp och dräpt hans mannar. Därmed fanns kanske fog för Torleif att hämnas. Han hade tydligen vissa magiska kunskaper också eftersom det kväde han skrivit till Jarlen orsakade en hel del elände för honom. Till att börja med fick Jarlen klåda i hela arslet (något som i sagan beskrevs mycket ingående och målande, man kunde rent se vilket helvete han hade), sen spreds ett mörker över hallen och alla Jarlens hirdmän dräptes (vad jag förstod i alla fall). Därefter drabbas Jarlen av en märklig sjukdom. Hans skägg ruttnar bort (Jag vill också kunna förbanna folks skägg!) Och halva hans kalufs bränns bort. Jarlen är sjuk hela vintern och långt in på sommaren.
Därefter, när Torleif kommer hem till den Danske kung Sven som han bott hos en längre tid, berättar han för kungen vad han gjort. Kungen är riktigt road och tillägnar Torleif ett eget kväde. Det lydde såhär:
"Torleif brände Trönders trumpne jarl i rumpan:
Järmän kringspritt gärna jarlens nidkvad vida.
Härleks Njord på hårde hängguldslösarn öste frejd:
Härleks Njord på hårde hängguldslösarn öste frejd:
att forsens lejon fälldes, styrarn gäldat."
Innan detta hade kungen också sagt att han skulle förlänga Torleifs namn med tillnamnet "Jarlsskald". En skald var en sådan som läste upp kväden för diverse noblessfolk och annat.
I stora drag en ganska intressant och rolig liten saga som jag gärna läser hela av om jag kommer åt. Isländsk är den också.
I stora drag en ganska intressant och rolig liten saga som jag gärna läser hela av om jag kommer åt. Isländsk är den också.
Sedan var det så också argumenterande tal!
Det här borde jag kunna efter mina år inom politiken, men jag är rädd att jag fortfarande har dålig koll på vännerna Ethos, Logos och Pathos.
Okej, Ethos är karaktär och trovärdighet, jag ska försöka göra talet personligt och trovärdigt med hjälp av Ethos. Logos tar hand om förnuft, logik, fakta och sakskäl samt utlärande och informerande. Något politiker lägger stor tyngd på:
"Vi vet att tandvården i Sverige försämrats avsevärt under de senaste 20 åren. Detta eftersom man inte förstått att tänderna är en del av kroppen och därför bör omfattas av högkostnadsskyddet likaväl som resten av kroppen." -För att dra ett exempel på hur folk brukar låta.
Pathos tar hand om känslor, beröring och engagemang. Man ska försöka väcka lyssnarens känslor, engagera och beröra. En person som var bra på det här, även om jag tror att de flesta hatar honom, var Adolf Hitler. Han hade ett relativt starkt Pathos och kunde därför övertyga många nyttiga idioter om att Judar och "annat pack" var dåliga, onda, skadedjur, [infoga elakt ord här] och whatever.
Jag ska varken prata om tandvård eller antisemitiska förslag i 30-40talets tyskland. Nej, jag ska argumentera för varför Shakespeare's Kung Lear är värd att se.
Här har vi då handlingen:
Kung Lear av England har planer på att abdikera så han bestämmer sig för att dela landet mellan sina tre döttrar: Regan, Goneryl och Cordelia.
Medan Regan och Goneryl gör allt för att få kungen att tycka bäst om någon av dem vägrar Cordelia sätta upp någon Shakespearepjäs (xD) för att bevisa sin kärlek till sin far. Hon förklarar också att hon bara älskar sin far såsom en dotter ska. Varken mer eller mindre.
Kungen blir vansinnig och förskjuter dottern, varpå hertigen av Kent blir vansinning på Kungens otacksamhet och slutgiltigen är det just vad historien mynnar ut i: Vansinne! I slutändan överlever bara två av karaktärerna var av en blir landets nye konung.
Jaha, och detta ska jag argumentera för? Jag har ju sett Kung Lear med Sven Wollter i huvudrollen och tyckte väl den var bra om än väldigt konstig. Hur jag ska övertyga folk om att de ska se den vet jag faktiskt inte, men jag kan väl säga såhär:
Shakespeare var bra på att skildra hur folk var, i det här fallet visar han på hur otacksamma och kocketta människor var i de här kretsarna och slutligen får han även in lite av "Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket!" Som han menar på när Regan och Goneryl slänger ut sin far ur palatset för att vandra runt i skogen med endast en narr som sällskap. Man blir som dem man umgås med, och till slut blir också Lear en narr. Jag tror dock inte att min lärare köper detta, han vill nog ha något mer detaljerat och matnyttigt än så, så jag får helt enkelt flumma vidare efter att jag skrivit klart om Torleif.
Det finns att göra bara man ser till att få arslet ur kärran. Det är ett som är säkert.
Okej, Ethos är karaktär och trovärdighet, jag ska försöka göra talet personligt och trovärdigt med hjälp av Ethos. Logos tar hand om förnuft, logik, fakta och sakskäl samt utlärande och informerande. Något politiker lägger stor tyngd på:
"Vi vet att tandvården i Sverige försämrats avsevärt under de senaste 20 åren. Detta eftersom man inte förstått att tänderna är en del av kroppen och därför bör omfattas av högkostnadsskyddet likaväl som resten av kroppen." -För att dra ett exempel på hur folk brukar låta.
Pathos tar hand om känslor, beröring och engagemang. Man ska försöka väcka lyssnarens känslor, engagera och beröra. En person som var bra på det här, även om jag tror att de flesta hatar honom, var Adolf Hitler. Han hade ett relativt starkt Pathos och kunde därför övertyga många nyttiga idioter om att Judar och "annat pack" var dåliga, onda, skadedjur, [infoga elakt ord här] och whatever.
Jag ska varken prata om tandvård eller antisemitiska förslag i 30-40talets tyskland. Nej, jag ska argumentera för varför Shakespeare's Kung Lear är värd att se.
Här har vi då handlingen:
Kung Lear av England har planer på att abdikera så han bestämmer sig för att dela landet mellan sina tre döttrar: Regan, Goneryl och Cordelia.
Medan Regan och Goneryl gör allt för att få kungen att tycka bäst om någon av dem vägrar Cordelia sätta upp någon Shakespearepjäs (xD) för att bevisa sin kärlek till sin far. Hon förklarar också att hon bara älskar sin far såsom en dotter ska. Varken mer eller mindre.
Kungen blir vansinnig och förskjuter dottern, varpå hertigen av Kent blir vansinning på Kungens otacksamhet och slutgiltigen är det just vad historien mynnar ut i: Vansinne! I slutändan överlever bara två av karaktärerna var av en blir landets nye konung.
Jaha, och detta ska jag argumentera för? Jag har ju sett Kung Lear med Sven Wollter i huvudrollen och tyckte väl den var bra om än väldigt konstig. Hur jag ska övertyga folk om att de ska se den vet jag faktiskt inte, men jag kan väl säga såhär:
Shakespeare var bra på att skildra hur folk var, i det här fallet visar han på hur otacksamma och kocketta människor var i de här kretsarna och slutligen får han även in lite av "Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket!" Som han menar på när Regan och Goneryl slänger ut sin far ur palatset för att vandra runt i skogen med endast en narr som sällskap. Man blir som dem man umgås med, och till slut blir också Lear en narr. Jag tror dock inte att min lärare köper detta, han vill nog ha något mer detaljerat och matnyttigt än så, så jag får helt enkelt flumma vidare efter att jag skrivit klart om Torleif.
Det finns att göra bara man ser till att få arslet ur kärran. Det är ett som är säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar