Äntligen börjar hjärnan komma hem igen!

Det tog sin lilla tid att bli av med alla demoner ur huvudet, att inse att en del människor helt enkelt inte är bra för mig, men nu verkar det vara hyfsat lugnt i alla fall. Att byta umgänge kan ibland vara sjukt svårt men om man lyckas är det kanske värt det, mer än någonsin. Idag har jag bara kvar kanske en av mina "vänner" från den fördömda tiden. Det här beror mycket på att jag fått avgöra vilka av mina kompisar som verkligen är mina kompisar och inte bara umgås med mig för att utnyttja mig. Det var ett svårt, men nödvändigt beslut att ta. Samma sak gäller på nätet, de människor som ger dig en kick och hjälper dig framåt kan du behålla i ditt liv medan de som gör det motsatta är bäst att bara lämna. Det här är som sagt svårt, men nödvändigt.

Idag har jag skrivit ett utkast till en sorts vetenskaplig text som de vill ha inlämnat till Svenska 3. Tillsammans med den här texten vill man också ha in argumenterade texter om språkförändringar i språkhistorien. Jag ska välja en epok och eftersom jag är lat och redan har slagit upp ämnet för en Hetascandics-story har jag självklart valt den mest intressanta epoken för Svenska språkets historia -"den förebannade medeltiden" som en god vän till mig kallade den. Och visst, jämfört med mycket som hänt senare var medeltiden säkert en väldigt hård tid av tvångskristnande, pest och fattigdom. Det ska dock bli spännande att analysera språkutvecklingen lite mer som måndagsnöje, det är ett som är säkert. Är det något jag älskar är det just språkhistoria eller att ta reda på hur det kommer sig att saker är som de är liksom... 

Det är kul och historia var ett ämne jag redan var godkänd i när jag började på köttfärsbirka, så mina köttfärslärare var jätteköttfärsledsna över att de inte kunde köttfärsgodkänna detta köttfärsämne... Det var köttfärstråkigt tycker jag också.

Men det här kan jag faktiskt få betyg på och då är jag kanske lite av en röv om jag inte gör något av det känner jag. 

Men ibland måste man ta ledigt också, och som ledighetssyssla utöver Hetascandics och mina Ameldahistorier blev alltså detta:

Zyuden sentai Kyoryuger! När den här säsongen kom var den förmodligen menad som en vinkning till alla som älskade Kyoryu sentai Zyuranger, eller varför inte den amerikanska versionen Mighty morphin' Power rangers som faktiskt fick in mig i det här nördträsket.

 Kyoryuger bygger sitt tema på dinosaurier och på något de kallar för "brave" som förmodligen är samma sak som civilkurage och självkänsla. Precis som i Engine Sentai Go Onger har man gjort ledaren till en energifylld och lite töntig kille som med sin karisma till slut lyckas få hela teamet att avguda honom. Det finns väldigt många paralleller till både Zyuranger och Go Onger i den här säsongen så det är ett hett tips att du kollar upp också dem för att du ska känna igen alla underliggande skämt..

Dock är både Kyoryuger och Go Onger riktade till en yngre publik än Zyuranger är. 

Likheter med Power rangers

Ja, det finns självklart likheter mellan Super Sentai och Power rangers även om Power rangers nu erkänts som en egen Sentaiserie, mer riktad till en västerländsk publik. I vissa säsonger är det enda som liknar dem med varandra att de har samma morphsuits och ibland också samma suit actors.
Power Rangers fick enorm kritik när det kom ut eftersom det var väldigt många våldsscener i serierna, men då vet inte många att Power rangers faktiskt många gånger är kraftigt försnällade varianter av originalet. Där den amerikanske karaktären för Dragonranger I Mighty Morphin Power rangers slår Tyrannoranger i huvudet med knytnäven sparkar den japanske varianten honom mellan benen och så håller det på. Det finns faktiskt fortfarande scener i Super sentai där man knäcker nötter men i Power rangers är det inte så värst vanligt, det ska vara om någon antagonist får på tafsen då, hjältarna själva får ju inte förnedras i en amerikanisering. Samma försnällning gäller så klart på amerikanernas adaption av parallellserien Kamen Rider.

Viktiga element glöms bort
I Kyoryuger ser morphsekvensen ut ungefär såhär: 

 VS Power rangers 

Det Saban som vanligt glömmer är varför Zambadansen är så viktig. Den är där för att visa hur karaktärerna fylls med energi och därför börjar dansa innan de förvandlas till krigare. I Power rangers? Ah där är det bara "Go-go Dinosaur!" Eller vad de nu säger, samma klyschiga morphsekvens som egentligen inte har med handlingen att göra.

Vilken föredrar jag? För det mesta föredrar jag Super Sentai, men en del Power rangers-adaptioner är faktiskt riktigt roliga. Mystic force (Maho Sentai Magiranger) är ett exempel på en bra adaption, samma sak med Ninja Storm (Shuriken sentai Ninninger) är faktiskt adaptioner som fungerat hyfsat bra, liksom RPM som är den amerikanska adaptionen av Engine Sentai Go-Onger.  

När ditt mentala Harry Potter-ärr börjar värka.

Ni vet redan vem jag är. Jag är "flickan som överlevde." Ändå värker ärret stundom lika illa som det värkte när det kom till...

Jaha folket, då var vi där igen... Mardrömmar, ångest och annat som får mig att inte vilja gå och lägga mig, obehagliga minnen, traumatiska saker som stör min studieteknik. Ett huvud fyllt av tvekan på om man faktiskt räcker till, om man duger, om dementorerna faktiskt hade rätt...

Min hjärna svämmar över av obesvarade frågor, traumatiska minnen och andra saker jag egentligen bara vill ska försvinna, men hur tusan gömmer man en elefant? Den här gången kom elefantspöket och jagade mig efter att jag städat en bokhylla och hittat ännu ett minne från tiden jag helst inte minns. -Den traumatiska tiden mellan 2004-2007. 

Min tid på grundskolan var långt ifrån perfekt, jag plågades av olika former av kränkningar som jag idag hade kunnat polisanmäla, men jag hade inte samma pondus på den tiden så det rann bara ut i sanden. Idag har jag hunnit längre än de flesta av dem, så jag låter den epoken vara. Den värsta tiden kom ändå efter grundskolan...

Jag skulle sluta nian och jag och min bästa väninna hade varit på besök på olika gymnasieskolor. Vi hade massor av förhoppningar och framtidsplaner men till slut mynnade det ändå ut i att i alla fall jag ville gå en musiklinje. Jag fick göra en audition som såg väldigt lovande ut. Dock fanns det elaka människor som inte ville att jag skulle hamna i en vanlig skola. Man gick så långt att man till och med ljög om mig. Min skolkurator hade lagt märke till att mitt beteende var "avvikande" och att jag därför skulle passa bra i en särskola. Något hon beskrev som "samma som komvux och individuella linjen" för mig och mina föräldrar som, fårskalligt nog, trodde på henne precis då. Än idag mår vi dåligt över att ha gått på hennes lögner. Mitt avvikande beteende kom sig nämligen av en depression som utlösts av många år av mobbning. Något hon själv deltagit i tillsammans med andra ur skolpersonalen. 

När så sommaren kom tänkte jag inte mer på att hon ljugit om mig, jag hade ändå ansökt till musiklinjen, min dröm om att bli musiker skulle äntligen uppfyllas...Då kom ett brev.

Välkommen till gymnasiesärskolan 

Känslan som kom över mig när jag stod där med brevet i handen var den värsta jag känt någon gång. Jag blev inte ens så ledsen när tidigare nämnda kurator ljög ihop att jag var kär i en lärare som jag egentligen bara tyckte synd om eftersom folk mobbade även honom. Vanlig empati alltså. Jag mådde väldigt dåligt över placeringen men trots detta gick jag dit.

Det ångrar jag idag.

Det första jag ser när jag kommer in i korridoren som kallas "korridor B" eller "särkorridoren" var horder av gravt handikappade människor. Folk som ibland kämpade med att ens andas själva. De som såg normala ut visade sig med tiden vara lågbegåvade och inte särskilt intressanta för en med 109 i IQ att försöka samtala med. Klasskamraterna var enkelspåriga och den viktigaste frågan var huruvida man hade haft samlag eller hade pojkvän. Något jag inte var det minsta intresserad av att dela med mig av med någon som enbart skulle använda den informationen till att skvallra. 

Ingen av eleverna var dock så skrämmande som "skolpersonalen" som jag från och med nu kommer att referera till som "dementorerna." Förklaringen till det kommer!

Dementorerna försökte på olika förnedrande sätt att skola in oss elever i tron om att vi var hopplösa eller värdelösa människor som aldrig kunde nå en "normal" människas nivå då vi alla var "utvecklingsstörda." Något man alltså häver ur sig utan att ens ha kollat vad eleverna har för IQ. Dementorerna ägnade sig också åt att skamlöst slå sönder drömmar och kränka medmänniskor. Detta systematiska beteende fick mig att strunta i att gå dit och i stället dagdriva i stadskärnan där jag lärde känna olika typer av människor som än idag faktiskt är människor jag umgås med. Självklart gick telefonen hemma varm då dementorerna ville ha tag i mig och mina föräldrar för diverse "konferenser." Min far jobbade på den här tiden som brandman och jourade i grannkommunen vilket gjorde det svårt för honom att bara blåsa in på någon låtsaskonferens men det här sket dementorerna i, de satt sig bara och väntade på oss i sitt infisna kontor. Legenden säger att de fortfarande sitter där och torrväntar. 

Dock dök jag upp två gånger men det var för att dementorerna faktiskt kom med fina lockbeten. En gång tog vi oss till Trondheim och den staden är väldigt stor och enkel att gå vilse i, enligt dementorerna. Det var nu jag bestämde mig för att gå ifrån dem!

Ni vet regeln, man åker inte till Trondheim utan att hälsa på Domen, då blir Olaf arg! Den här dagen tog jag hjälp av den väldiga kyrkan för att komma undan dementorena!

Den här kåken är med sina 98 meters höjd en av nordens största domkyrkor! Bred är den också så det tar tid att gå runt den. Det var här jag lurade dementorerna! När jag var barn var vi mycket i Trondheim och på något sätt hade jag lyckats komma ihåg hur stadskärnan såg ut, som om jag varit där jämt. Det första jag gör är att titta upp mot den stora gröna kyrkspiran när en av dementorerna säger "Dit är det högt!" Jag nickar och säger "Ah nästan 100 meter. Du vet om att det ligger en liten farbror under domen också va?" Dementorn fattar inte att jag menar Olaf Digre och går surt därifrån. Här får jag för mig att gå runt katedralen som jag alltid gjorde när jag var liten. Först gick jag in i kyrkan och sedan gick jag runt den. Efter ett tag hade mycket riktigt dementorerna tappat bort mig och jag går ner till midtbyen för att köpa en födelsedagspresent till min bästis, mitt egentliga ärende till Trondheim! Väl där köpte jag också denna väldigt speciella snöglob som fungerar som en kombination mellan tavla och snökula.

Den kom senare att bli min ikoniska tronheimssnöglob som idag är mycket omtyckt av familjen.
Idag förstår jag varför jag hittade så lätt. Det beror så klart på kyrktornet som syns över nästan hela midtbyen och därmed funkar bra som riktmärke. Du är en smart fyr, Trond och du räddade mig från dementorerna den här dagen. När de hittade mig på stationen såg de ut som den här farbrorn:

En arg dementor kommer emot mig och vrålar "Var har du varit ditt mongo!?" Jag rycker på axlarna och säger "I Trondheim din trähatt." Dementorn börjar gräla och jag går för att köpa läsk, jag har trots allt inte tid med dem. Sedan tar vi tåget hem där vi satt och åt fyrklöverchoklad och själv njöt jag av mitt äventyr. Idag har vi setts mer, Trond. Nu känner vi varandra.

En annan skolresa bar av till Sundsvall som jag känner skapligt väl då jag har släkt där. Dock är jag sällan där då jag inte är jätteförtjust i Sundsvall. Men idag var vi dit och jag tänkte att jag skulle kollra bort dementorerna också här. Enkelt att göra inne på IKEA, det finns många ställen att leta på och det är inget dementorer är bra på. Expecto Patronum!
Dock sov vi över där och jag minns inte så mycket mer av resan... Dessa två resor är det enda bra jag minns från den här tiden.

Back to the track!

Varför är det så att det här hänger sig kvar efter över 10 år utan dem? Jag har ju faktiskt varit både i Sundsvall och Trondheim utan dementorerna och klarat mig bra. Sanningen att säga har jag kommit längre än någon av de där dementorerna någonsin trodde att jag skulle komma. Jag är alltså inte längre där, likt förbannat jagar elefantspöket mig än idag. Jag ber inte om hjälp ens när jag behöver den, jag litar inte på någon längre. Det är troligen så att jag är traumatiserad av allt det här, ett "handikapp" jag fått tackvare min gamla skolkurator med umgänge.

Så tack alla som hjälpt mig komma dit jag är idag. Skolkuratorn, elevassistenten, mentorn och dementorerna kunde inte stoppa mig från att se till att nå mina mål och innan året är slut är jag godkänd i alla gymnasiets grundläggande ämnen! Sedan är saken klar. Vad har jag nu lärt mig av detta? Jo att jag inte ska lyssna på folk som påstår att jag inte kan något utan snarare överbevisa dem. Det tänker jag göra varje gång en sådan person dyker upp. Med det sagt blir det en F-prövning i December, F är inte det betyg jag skulle ha i Svenska 2. Tack för mig!

Torsdag morgon och jag är dödstrött på detta!

Ibland känns det här som en klassisk "never ending story" för att vara ärlig. Nu kör jag fast i den här satans essän IGEN alltså. Den är lite som Daniel Kindberg är för Östersund. Just när allt börjar gå bra kommer den och bromsar som en annan avloppsplugg.
Tredje gången gillt heter det väl, jag får hoppas att det även gäller för essän för nu ska den bli klar och godkänd. 

Jag ska inte klaga, jag kunde ha hetat Samuel Oxenstierna och varit tvungen att dras med Daniel Kindbergs skitaffärer. Själv har jag väl ingen Daniel att dras med längre vilket är skönt.

"För helvete Daniel!"

Och igår efter Japanskan lär en av de där energitjuvarna jag sparkade ut ur mitt liv ha upptäckt att hen stod på "fel" sida stängslet, eller kanske "rätt" sida. Hen hörde av sig och berättade hur värdelöst hen mådde och sökte förmodligen respons från mig. Jag förstår inte att inte budskapet nått fram till alla energitjuvar snart. Jag är inte speciellt intresserad av att hänga med dem, det jag vill nu är installera Adobe Connect och tenta av Svenskan. Jeebus, det här tar för lång tid! 

Framtiden för japanskalektionerna.

Igår var jag i Östersund för att bland annat gå till banken och biblioteket. På bibblan satt jag och pluggade in det sista av Svenskan (som ska examineras i morgon), kände mig nervös och tvärsomnade. Vaknade till när jag hörde en brandvarnare tjuta och trodde larmet gick. Efter ett tag ser jag en förvirrad tant som säger att ljudet förföljt henne även utanför biblioteket och efter ett tags funderande fick vi veta varför -hon hade en brandvarnare i väskan och den var på. Den stackars tanten råkade ju dra igång världens cirkus innan vi förstod att det inte var någon fara.

Efter detta gick jag till universitetet och pluggade lite japanska innan jag gick vidare till Funiversitetet som ligger i ett annat hus. Därinne möts jag av den här fula tavlan som ska föreställa äpplen eller kanske blåbär?

Personligen tycker jag att det ser ut som en massa tuttar som någon tagit loss och limmat ihop. 

I övrigt blir det en termin till med "lektioner" sedan är det avslutning på riktigt. 

Några fler Kanji blir det inte, det är det här pappret och repetition av de äldre tecknen vi ska lägga fokus på, sedan är det lite allmän repetition innan i alla fall jag ser till att komma ut och ta ett JLPT! Troligen kommer det att ske i Stockholm, om jag inte kommer på att jag vill åka utomlands, kanske till Schweiz eller Danmark för att göra det. Det får jag se när den dagen kommer. I år ligger fokus främst på min grundläggande behörighet och som extragrej tar jag japanskan.

Lektionerna då? Det kommer att bli en ganska sporadisk lektionsaktivitet vilket känns jättebra nu när jag har så mycket annat att stå i, plus att jag kan göra andra saker i Östersund än plugga. Det känns som sagt stabilt.

I övrigt tror jag att jag kommer att använda mig mer av... Gissa vem?

Jaa, Biji-san! Han är faktiskt bra att ha när man ska göra övningar. I veckan ska jag jobba med klockslag och vad som sker då.

Men i morgon är det examination i Svenska 2. Då är det bäst att vi slänger in essän! 

Inte en dag för tidigt!

Nu kan jag äntligen börja ta små beställningar på mina teckningar på Deviantart. Jag kommer alltså inte att ta betalt i pengar till en början utan mer i "poäng" som de säger på sajten. Jag är inte bäst i världen på detta med commissions, men jag hoppas att det kommer att gå bra och vem passar inte bättre till att vara reklamkille för det än supersexige och skenhelige Trond? Jag valde honom för att folk tjatat om hur jävla snygg han är nu i snart ett år. Förra gången jag tog beställningar valde jag Yu-gi-oh's övertränade antagonist Amelda! Den här gången valde jag Trond och tänker låta det här vara ett månadslångt experiment för att se hur mycket jag kan kamma in på att teckna till andra.

Och i morgon är det fredag, vilket betyder att jag måste storstäda för att det ska se ut som om det bor folk här och inte deprimerade gnomer. Det och svenskan, Per ville se en vidareutvecklad variant på min essä innan examinationen som är nästa vecka. Det ska vi väl ordna! Sedan kan jag kasta mig över Svenska 3 med liv och lust... Eller liv i alla fall.

Jag är på gång!!

Här sitter jag nu, flitigt parallellpluggande Svenska och Japanska. 

Idag har jag haft mycket att göra, inte bara med studierna utan också på gården med vedhantering och skrämmande av familjens diskmaskin. Tro mig när jag säger att båda behövs!
Just nu sitter jag och försöker klura ut vad det är för kanjitecken tant Mika gett oss igår när jag låg hemma och var sjuk. Jag nämnde i tidigare inlägg att jag egentligen inte ville ta fler Japanskakurser av olika skäl, mest ekonomiska, men eftersom det här blir den tionde kursen på Funiversitetet kändes det som ett bra avslut att ta den. Det verkar dessutom som om det blir lite bättre nu än det varit tidigare och det är mer än välkommet!

Varför håller jag fortfarande på med Språket och Litteraturen, var jag inte klar med dem?
Jodå, jag är klar men eftersom jag har en examination nästa vecka och vill vara skärpt tills dess och inte snubbla på småsaker som låt oss säga medeltiden eller Satslära som jag vet att jag är svag på just nu. Jag ser det som att polera upp musklerna ytterligare, något som behövs mer än väl.

I övrigt har jag nu gett alla mina löst placerade rollspelsformulär en helt egen anteckningsbok!

Känns bra, så slipper min mögbok (Jag har en sådan) belastas av sådant.

Just nu har jag skrivit ner runt 12 karaktärer och mer ska det väl bli så fort det blir tid för hobby. Samma sak gäller allt annat hobbyrelaterat, min aktivitet på tecknarfronten och allt som inte har med Svenska att göra. Just nu känns det som att jag är på väg någonstans med mitt liv!

Diskussion kring Mels blogg och dess framtid, ny fanart och en hel del rant.

Mina vänner! I natt höll min förbannade mage mig vaken. Det var ovanligt, för det mesta brukar det vara min överbefolkade skalle som håller mig vaken ohälsosamt länge. Eftersom jag varken kunde sova eller plugga bestämde jag mig för att öppna paint och leka lite med en gammal skiss jag gjorde för några dagar sedan. Jag bestämde mig för att göra en ny design av Yu-gi-oh-antagonisten Amelda (Engelsk variant, Alister). Jag håller på med en liten fanfiction där alla medverkande duellanter har "smeknamn" som hintar lite till deras personligheter. Ameldas smeknamn kom att bli "Sky devil" efter hans monstermaskin Sky Devil Ziggurat som han nästan besegrar Kaiba med under deras slutduell. Eftersom Takahashi, som är mannen bakom serien, ofta baserar monstren på karaktärerna själva tänker jag att hans smeknamn låg väldigt bra i munnen. Så Sky devil Amelda blev hans duellantnamn. Jag ska även tillägga att Ziggurat inte heter Sky Devil i den översatta varianten, troligen för att amerikanerna är rädda för religiösa inslag, något serien kryllar av. 

Åter till tråden. Jag satt mig med den här skissen i någon timme eller så och här nedan ser vi resultatet! En lite modernare variant på Amelda! Väl anpassad till min kommande fanfiction!

Sky Devil Amelda! Jag är inte helt nöjd, en perfektionist blir aldrig det, men det är så bra som det kan bli! Logotypen kunde ha blivit mer dramatisk, men jag är fortfaranfde lite av en novis med Paint 3D.

Om storyn

Den här historien är baserad på ett väldigt oseriöst projekt jag och några vänner höll på med mellan 2008 och nu faktiskt. Det hela började på det här stället:

Bcmanga.se -Sajten många svenska Otakus minns, av många skäl.

Vi stötte och blötte lite olika idéer kring vad som skulle hända om [infoga händelse] hände och det hela kokade till slut ner till häxbryggden

Mels blogg som till en början skrevs i av kanske 10 personer, men i slutet bara av mig. Den kom till som en reaktion på  alla warshippingfantasier som snurrade runt, inte bara på lilla BC, utan nästan överallt bland kvinnliga Yu-gi-oh fans. Gick man efter deras "fakta" var förresten alla manliga karaktärer i all anime homosexuella, självklart för att stimulera deras egna fantasier. 

Jag har aldrig brytt mig om folks läggning, men många gånger gick dessa fangirls så långt som att ändra handlingen i serien för att det skulle passa deras fantasier och då känner jag att de lika gärna kunde göra helt egna serier och inte göra om redan existerande serier.

Warshipping är bara en av många så kallade "Shippings" som jag själv faktiskt ser som en sorts cancer som sprider sig över all anime östrogenstinna småtjejer lägger vantarna på. Du får gärna vara homosexuell och ha vilka fetischer du vill, men tvinga inte på andra dina åsikter. Fakta är en sak, men din åsikt är inte fakta! Det vi hade emot dessa hormonstinna tonåringar var att de anordnade häxjakter på folk som inte höll med dem, därför skapade vi Mels blogg.

Warshipping-fröet såddes väl när hormontjejerna fick ögonen på den här bilden:

Den här scenen utspelar sig efter slutduellen mellan Kaiba och Amelda. Amelda har förlorat och därmed "förlorat sin själ" -Varför han är medvetslös. 

Fangirls ba'

LWOOOOOOOOOOOOOOOOHT! WARSHIPPING IS REAL!

Nej, lugna ner er!

Allt har en logisk förklaring även om fangirls in general inte gillar logik. Här kommer en förklaring på bilden:
Kaiba kommer ut från ett störtat flygplan med en medvetslös Amelda i famnen. Varför bär han på mannen som alldeles nyss svor att döda honom om han inte gillar killen? Det är rätt enkelt! Takahashi vill, med alla de här tre säsongerna, visa fansen att Kaiba inte har ett hjärta av rostfritt stål, bara en massa skit i bagaget sedan tidigare. Det pågår inte så många romanser i Yu-gi-oh då den serien mer pekar på vänskap och strategier. Amelda hatade Kaiba och menade att han var Hitlers son, något han ändrade på i slutet, men mer än så tror jag faktiskt inte. Han såg att Kaiba var en bra duellant.

Själv har jag gjort en Spin-off  baserad på bloggen och det jag kommit fram till är att den kommer att utspela sig ungefär 10 år efter Doma. Kaiba har mjuknat lite och försonats med Amelda så pass att han till och med hjälper honom när han har problem. De är fortfarande rivaler, men inte svurna fiender. Serien cirkulerar mycket runt Amelda eftersom det var han som var central i bloggen också, alla karaktärerna har familjer och när Doma kommer tillbaka med än värre strategier blir deras jobb att gemensamt se till att skydda sina familjer och rädda världen från undergång.

Jag har än så länge bara gjort några fula små utkast till den här storyn, men planerar att göra mer till jul kanske, just nu måste jag fokusera på alla studier jag tagit på mig. 

Harry Potter och den bortsprungna DVD-filmen. Följetången lär fortsätta!

Så var det återigen dags att recensera filmer, den här gången vill Per den allsmäktige att jag ska jämföra två filmer med samma tema, här är de filmer jag valt:

 

Kongens Valg som även finns på Engelska och då heter "kings choice" och så klart allra bästa Max! Jag har redan sett båda men kommer inte helt ihåg handlingarna mer än att Max Manus var en riktigt tuff kille. Egentligen var väl Kung Haakon ganska tuff han med, han som också är känd som "han som sprang ifrån sina stövlar" förresten.
Det finns självklart en likhet. Båda handlade om krigstiden och åren då Norge och Danmark var ockuperade av Tyskland. Vi ser två män som båda två hatade Hitler och egentligen bara ville se ett slut på Nazismen. Kung Haakon gjorde motstånd in i det sista och Max Manus var ju den som grundade "Rognes organisation" och gick en sabotörsutbildning (bästa utbildningen ever) i Skottland för att sedan ta sig an Nassarna på riktigt. Båda två filmerna är verklighetsbaserade då både Kung Haakon och Max manus funnits på riktigt, Manus dog 1996, ganska gammal och innan det hade han fått många utmärkelser och blivit hela skandinaviens Max Manus! Så man kan säga att både Haakon och Max var kung men på varsit sätt.

Såhär kan jag naturligtvis inte skriva i arbetet! Dock är det lite så han vill ha det, kort om handling och karaktärer, likheter och skillnader. En analys alltså. Nu är problemet bara att Max tycks ha rymt inte bara från Nazisterna under kriget utan från oss också! Filmen är bara BORTA! Som tur är verkar den gå att se på Dailymotion så jag får väl lägga tilliten där. Kung Haakon ligger i bokhyllan och blänger på mig, han tycker nog att jag ska vidareutveckla min essä och sluta sjåpa mig. Tyst Haakon, en sak i sänder!