Ibland känner jag mig som Amelda från Yu-gi-oh!

Idag när jag gick igenom några lådor med gammalt skit hittade jag ett gammalt smycke jag ofta bar under den här tiden. Jag förstod när jag höll det i handen hur bitter jag måste ha blivit. Jag bar det alltid med mig, lite som Amelda med sin brors trasiga Dinodude, bara det att det här inte ens var ett minne av något, det var bara ett halsband som jag gillade men inte resten av skolkamraterna. Fast egentligen känns den biten ganska lugn jämfört med andra saker. Jag bryr mig inte så mycket om dem längre, de brydde sig inte då och lär inte bry sig nu när jag kommit upp mig heller. Det är helt okej för mig, deras värde har inte förändrats speciellt mycket.

Min Dinodude är snarare mina jobbiga minnen från en svunnen tid. Ameldas Dinodude var ett minne av hans bror som han sett dö under ett krig. Det är en ganska stor skillnad även om också mobbning lämnar djupa sår i själen.

Amelda med sin brors halvbrända leksak i handen.

När så grundskolan tagit slut stod jag där på kyrktrappan och var lättad över att det här var över. Jag hade delat ut rosor till dem jag tyckt hjälpt mig känna mig som en bättre människa och jag tror att jag var ganska nöjd med vad jag åstadkommit även om mina mattebetyg såg ut som ren skit.

Jag hade ansökt till Estetmusiklinjen på gymnasiet och gick hela sommaren och hoppades på att jag skulle bli intagen. När så brevet kom, var det verkligen inte det jag hade längtat efter. Det var inte "välkommen till Estetmusiklinjen" som stod i brevet. Det stod "välkommen till Gymnasiesärskolan"...

Det här var ett förfärligt brev att få. Jag slängde det från mig med gråten i halsen och sa till min mamma som var i närheten att jag verkligen inte ville gå dit.
Till slut tog jag ändå tjuren vid hornen och gick dit. Något jag verkligen ångrar att jag gjorde!
Horder av ungdomar med Downs syndrom, Cpskador och allmänt låg IQ satt i bänkarna och glodde på det som skulle föreställa skolans personal. En personal som inte ens verkade förstå enkel svensk grammatik men trots detta tyckte sig vara priviligierade till att visa sin så kallade "överhet" mot de studerande... Om man nu ens kan kalla det de tvingades göra för att studera.

Nu säger du som läser säkert: "men hoppa av då, du passade inte ens in!"

Amelda?

"DU TROR DET ÄR SÅ JÄKLA ENKELT VA!? SKA JAG KASTA EN HANDGRANAT PÅ D..."
Luuugn!
Amelda: Okej då -.-''

Okej, back to the track!

Varför hoppade jag inte bara av? För det första gjorde jag det, efter två veckor i det här helvetet. Det fanns dock ett problem -Personalen! Kom ihåg vad jag sa tidigare, stackarna var totalt efterblivna och reagerade med:

Nu måste jag själv erkänna att det var ett korkat drag av mig att faktiskt ge dem mitt telefonnummer från första början, men jag hade verkligen inget skinn på näsan på den här tiden.
Resultatet?

I veckotal!!

Människan som kallade sig min "mentor" vägrade att ta in att jag hoppat av och slängde sig dagligen på telefonen för att spy galla över min "frånvaro" som han sa. Han påpekade även hur illa det skulle gå för mig om jag inte omedelbart slutade "skolka" och åkte tillbaka.
Jag svarade då att jag hoppat av och han svarade "det har inte dina föräldrar sagt!" Jag kom aldrig tillbaka och de ansåg säkert fortfarande att det här var skolk. Jag anser att det var överlevnadsinstinkt.

Det enda bra jag minns från den här skolan var när jag 1. kollrade bort mina lärare i Trondheim för att de trodde att jag inte hittade i en stad jag spenderat ett par somrar i som barn.
och 2. Gjorde samma sak i Sundsvall. Ibland funderar jag på om det inte var personalen på det där stället som var efterblivna. Fast det är kanske dumt att tro att andra människor är dummare än de är, man kan ju gå och bli bortkollrad i storstäderna om man gör det.

Idag har jag, trots min PTSD, lyckats värva Svenska 1 och snart också Svenska 2. Jag känner att jag uppnår mina livsmål om än i miniatyrformat och det kanske jag måste vara nöjd med. En sak tänker jag dock inte vara nöjd med och det är att leva med mardrömmar än idag, många år efter hela den här skiten. Jag tänker inte fortsätta älta allt det här, det här är förmodligen det sista ni hör från mig om det. Nu åker det här på gravhögen.

Farväl Du  djävul, vik hädan ur mitt liv.
Förr fick du jaga mig, men nu är det färdigjagat. Vik hädan du djävul.

Nu skall jag återgå till något som faktiskt betyder något, nämligen studierna. 

Så lade sig åter uppgifterna på hög.

Minst tre böcker att läsa, en hel del bakläxor och lätt oro över hur det blir med årets Norgeresa... Det får väl sammanfatta handlingen!

Vi får börja där vi ska, min Svenskakurs har lett in mig på en massa böcker jag vill läsa, Heimskringla är en av dem men jag har inte fått tag i någon svensk version av den så jag gick i stället in i Lillstugan (det är farmors gamla hus) och grävde lite i bokhyllorna tillsammans med min far och faster. Där fann jag, förutom vinterns läsning (en massa Selma Lagerlöfböcker) både Odyssén och Illiaden. Två böcker jag funderat på om man kanske skulle låna på bibblan, nu slipper jag det, även om Illiaden är lite hundbiten.

Annat än det har jag hamnat efter i min planering eftersom sista dagen för provets inlämning är idag. Jag får helt enkelt dra en liten suck och låta uppdraget bli försenat någon dag eller så, inte så jävligt som sist, det klarar inte magen av.

Jag har kvar Upplysningen, romanens födelse, nya tankar, Bellman, förnuft och känsla, romantiken och sagor, skräck och äventyr. En relativt diger bunt men jag tror att det kan gå att komma ikapp, i värsta fall kan jag sätta mig i något mörkt hörn till helgen och bara tokplugga, det gick ju med de tidigare uppdragen.

Men jag vill ju åka till Norge också. Jag har pengar och kan säkert fixa biljetter åt alla, men då vet jag inte ifall min syrra tänkt på samma sak som jag, det hände ju sig så förra året. Det har blivit en hel del i sommar, men jag har faktiskt tänkt mig en liten ledighet också, gärna i Norge med familjen.

Annars har jag även planer på att köpa buskar att gräva ner eftersom jag hittat lite bär som jag vet att familjen gillar. Hallon och krusbär blir det troligen men det får jag planera mera, nu ska jag bara göra klart upplysningen, sova igen lite tid och se till att bli klar någon gång.

För mycket stress gör magen less

Den här helgen har jag faktiskt tagit mig lite ledigt. Det blev det det blev eftersom alla sommargästerna inte åkt hem. Jag gillar min släkt men ibland pratar de väldigt mycket och är precis överallt där jag helst vill vara ifred.  Efter att ha insett att det här inte är mycket att göra åt den här veckan som är kvar, tänkte jag ta tag i det som faktiskt går att göra något åt:

Måndag: Barocken, klassicismen och upplysningen. Mycket av läsningen ligger i litteraturen så jag får ha den beredd. Ett par sidor i Antologin ser jag också.

Tisdag: Romanens födelse, nya tankar. Mest Antologin här.
Onsdag: Bellman, förnuft och känsla, det mesta ligger i litteraturen här

Torsdag: Romantiken. En hel del i litteraturen, men inte så jävla lite i Antologin heller ser jag.

Fredag: Sagor, skräck och äventyr. Här är det jämnt fördelat mellan Antologin och litteraturen.

Jag ser i alla fall att jag fått in mer struktur i och med att jag la upp schemat annorlunda. Likväl håller magen mig vaken med sin stressvärk, men det ger sig väl får jag hoppas.
En annan sak jag hoppas på är att det bär av till Norge framöver, men än så länge verkar det ha fastnat i en fundering hos den som köper våra biljetter i år. Också det här stressar mig lite eftersom jag behöver detta varje år. Vi får se vad som sker, just nu är det viktigaste att jag lyckas få till Svenskan. På återseende.

Så stod äntligen mammuten i lastbilen

Jojo! Nu är den på väg till skåne, mastodonten min!
Som ni säkert redan är medvetna om har jag slitit som ett skållat småtroll med William Shakespeares King Lear nu i veckan och förra helgen. Jag har gjort research natt som dag, pluggat tills jag fått migrän, pratat omkull släkten och ändå inte lyckats få till bättre argument än dem jag har "Var glad för vad du har, den som gapar över mycket, tro inte på smicker!" Jag vet inte heller om det är okej att säga att King Lear är så jäkla full av galenskap att bara detta gör den sevärd, men det här kanske beror på att jag inte är något fan av Shakespeare, Bergman eller Norén direkt.

Så är även Torleif Jarlaskalds saga inlämnad, även om det är ett arbete jag känner att jag kunnat göra mycket bättre om det inte vore så att artikeln skulle vara på ringa 500 ord. Nu lämnade jag in den väldigt kastrerad känner jag, som om den vore en animeserie som 4kids fått tag i. Stackars Torleif, det var han inte värd. Däremot har den sagan inspirerat mig till att införskaffa en egen version av Heimskringlan. Den var verkligen rolig att läsa. Hint -Det kliar i arslet!

Så nu är äntligen den mammuten på väg ner till Skåne för granskning, jag hoppas att de inte tycker att det ser alltför idiotiskt ut.

"Bestäm dig någon gång, dumma människa!"
"Jaja Kiku, jag ska!"
Jag tänkte faktiskt avsluta det här med Mikas Japanskalektioner, men efter påtryckningar från kurskollegorna som motiverat med "Det är faktiskt tionde gången, det är ju jubileum, missa inte sånt" känner jag dels att jag kanske sviker dem, dels att jag missar något om jag inte tar den här sista kursen. 10 är ändå ett skapligt jämnt nummer så varför inte?
Så det BLIR mer japanska till hösten, bara det att jag inte lär prioritera detta först av allt jag prioriterar, sorry Kiku-chan!

Och du Genta, du är bara konstig. Och ful.

Det går, om än som löss på en tjärsticka.

Fy flate för en stressig vecka. Först tror jag att min nyhetsrapportering passerat deadline med kraftig råge och stampar gaspedalen genom golvet för att upptäcka att jag själv låg före hela tiden, då jag fortfarande trodde jag studerade på 100%. Jag älskar att skita ner mig såhär, fantastiskt roligt.
Sedan kom sommargästerna. Ja, det är roligt när de kommer men ibland blir det lite mycket ståhej bara. Den här veckan hade jag dem och arbetet att stå i så att jag låg hela dagen med migrän idag tror jag inte bara jag själv förstod. Jag måste verkligen lära mig varva ner och jobba mer effektivt, helst innan jag har ihjäl mig eller något annat kreativt.

Förutom nyhetsrapporteringen och sommargäster har jag fortfarande Kung Lear att tampas med. Jag har kommit en bra bit på vägen med det hela, men det är alltid så i slutet av ett uppdrag, att man tycker att det går "som en lus på en tjärsticka", alltså förbannat långsamt. Desto långsammare går det när man valt ett drama man egentligen inte är jätteförtjust i och sedan då ska argumentera för det. Det är så att man tror att det inte går, men egentligen är det som min faster brukar säga "Det som går det går, och det som inte går, det går det också!" Jag antar att det är så man får tänka mellan varven och visst fan rullar det på framåt, men jag skulle önska att jag kunde vakna en dag och tänka att "nu är jag i alla fall inte sen med inlämningen!" Jaijaija... Man kan ju försöka hoppas i alla fall. I morgon sätter jag in sista stöten på presentationen, sedan ska jag göra ett bra tal. Därefter bör allt vara färdigt i alla fall.

Idag skulle allt detta ha varit klart om jag inte hade varit totalt slagen till marken av den värsta migränattacken jag haft sedan jag fick migrän första gången. Skiten höll i sig i två dagar och förmodligen trodde min omgivning att jag hatade dem även om det bara var mitt eget huvud jag hatade. Nu ska jag släcka här och gå och lägga mig säger katten, då är det bäst man lyder innan man får höra att man är otrevlig mot henne.  I morgon kör vi över kung Lear! God natt!

Det går trögt även om det går bra...

Idag skall jag... Ta tag i ämnena "nyhetsrapportering och argumenterande tal".

Det första är tämligen nytt, men eftersom jag sett hur andra gör lär det inte bli alltför svårt för mig heller.

Det jag ska skriva om är en man som heter Torleif Jarlsskald och varför han fick tillnamnet Jarlsskald. Jag tog mig för med att läsa ett utdrag ur sagan och förstår att han fått namnet från att han skrivit ett kväde till en Tröndersk Jarl som han var förbannad på eftersom han kort sagt varit väldigt hemsk mot honom tidigare. Jarlen hade nämligen stulit saker av Torleif, låtit bränna ner hans skepp och dräpt hans mannar. Därmed fanns kanske fog för Torleif att hämnas. Han hade tydligen vissa magiska kunskaper också eftersom det kväde han skrivit till Jarlen orsakade en hel del elände för honom. Till att börja med fick Jarlen klåda i hela arslet (något som i sagan beskrevs mycket ingående och målande, man kunde rent se vilket helvete han hade), sen spreds ett mörker över hallen och alla Jarlens hirdmän dräptes (vad jag förstod i alla fall). Därefter drabbas Jarlen av en märklig sjukdom. Hans skägg ruttnar bort (Jag vill också kunna förbanna folks skägg!) Och halva hans kalufs bränns bort. Jarlen är sjuk hela vintern och långt in på sommaren.

Därefter, när Torleif kommer hem till den Danske kung Sven som han bott hos en längre tid, berättar han för kungen vad han gjort. Kungen är riktigt road och tillägnar Torleif ett eget kväde. Det lydde såhär:

"Torleif brände Trönders trumpne jarl i rumpan: 

Järmän kringspritt gärna jarlens nidkvad vida.
Härleks Njord på hårde hängguldslösarn öste frejd: 

att forsens lejon fälldes, styrarn gäldat."

Innan detta hade kungen också sagt att han skulle förlänga Torleifs namn med tillnamnet "Jarlsskald". En skald var en sådan som läste upp kväden för diverse noblessfolk och annat.

I stora drag en ganska intressant och rolig liten saga som jag gärna läser hela av om jag kommer åt. Isländsk är den också.

Sedan var det så också argumenterande tal!

Det här borde jag kunna efter mina år inom politiken, men jag är rädd att jag fortfarande har dålig koll på vännerna Ethos, Logos och Pathos.
Okej, Ethos är karaktär och trovärdighet, jag ska försöka göra talet personligt och trovärdigt med hjälp av Ethos. Logos tar hand om förnuft, logik, fakta och sakskäl samt utlärande och informerande. Något politiker lägger stor tyngd på:

"Vi vet att tandvården i Sverige försämrats avsevärt under de senaste 20 åren. Detta eftersom man inte förstått att tänderna är en del av kroppen och därför bör omfattas av högkostnadsskyddet likaväl som resten av kroppen." -För att dra ett exempel på hur folk brukar låta.

Pathos tar hand om känslor, beröring och engagemang. Man ska försöka väcka lyssnarens känslor, engagera och beröra. En person som var bra på det här, även om jag tror att de flesta hatar honom, var Adolf Hitler. Han hade ett relativt starkt Pathos och kunde därför övertyga många nyttiga idioter om att Judar och "annat pack" var dåliga, onda, skadedjur,  [infoga elakt ord här] och whatever.

Jag ska varken prata om tandvård eller antisemitiska förslag i 30-40talets tyskland. Nej, jag ska argumentera för varför Shakespeare's Kung Lear är värd att se.

Här har vi då handlingen:
Kung Lear av England har planer på att abdikera så han bestämmer sig för att dela landet mellan sina tre döttrar: Regan, Goneryl och Cordelia.
Medan Regan och Goneryl gör allt för att få kungen att tycka bäst om någon av dem vägrar Cordelia sätta upp någon Shakespearepjäs (xD) för att bevisa sin kärlek till sin far. Hon förklarar också att hon bara älskar sin far såsom en dotter ska. Varken mer eller mindre.
Kungen blir vansinnig och förskjuter dottern, varpå hertigen av Kent blir vansinning på Kungens otacksamhet och slutgiltigen är det just vad historien mynnar ut i: Vansinne! I slutändan överlever bara två av karaktärerna var av en blir landets nye konung.

Jaha, och detta ska jag argumentera för? Jag har ju sett Kung Lear med Sven Wollter i huvudrollen och tyckte väl den var bra om än väldigt konstig. Hur jag ska övertyga folk om att de ska se den vet jag faktiskt inte, men jag kan väl säga såhär:
Shakespeare var bra på att skildra hur folk var, i det här fallet visar han på hur otacksamma och kocketta människor var i de här kretsarna och slutligen får han även in lite av "Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket!" Som han menar på när Regan och Goneryl slänger ut sin far ur palatset för att vandra runt i skogen med endast en narr som sällskap. Man blir som dem man umgås med, och till slut blir också Lear en narr. Jag tror dock inte att min lärare köper detta, han vill nog ha något mer detaljerat och matnyttigt än så, så jag får helt enkelt flumma vidare efter att jag skrivit klart om Torleif.

Det finns att göra bara man ser till att få arslet ur kärran. Det är ett som är säkert.