Konsten att begrava trauman!

Dramatikerna med sin "General" fick lov att stryka på tassen lite tidigare än jag trodde.
Men gud vad makabert med gravstenar som symboler Wobbie, fy så äckligt!
Nej jag tycker faktiskt inte det, jag tycker det är en symbol för ett "avslutat kapitel" så väl som en minnessten för någon som dött ifrån en.

Jag sa i mitt förra inlägg att jag skulle ge Dramatis en månad, men ärligt talat orkade jag inte vänta i en hel månad på att någon skulle hoppa in i rollspel de förmodligen redan sett och ignorerat då de inte "innehåller alver" eller något annat som "Generalen" sagt ska vara med. Nej, jag tröttnade ganska kvickt och kommer säkert på ett nytt sätt att publicera mina rollspel. Men Dramatis. Tack och adjö, jag är lika missnöjd nu som jag var för fem år sedan och då är det utan "vampyrkvinnans" hjälp. Hon har ju en egen "sten" som ni säkert redan vet. Hennes är dock inte lika pampig.

Så jag markerar alltså avslutade kapitel med "gravstenar" och det är för att påminna mig själv om att "det här traumat är nu begravt, dags att gå vidare!" Jag längtar tills jag kan begrava det största traumat av dem alla, men än kan jag inte göra det, först måste jag se till att traumat dör. Oj vilket vackert inlägg, bara döden och döden... Men med döden också befrielsen från trauman som stört mitt liv alldeles för mycket. Vila i frid, Dramatis och Vampyrkvinnan, ni är inte så värst saknade.