Håller jag på att mjukna för hösten månne?

Jag och min avoga inställning till hösten, alltså. För mig har hösten ofta känts som en årstid då allt antingen dör eller går i dvala under ett täcke av mörker, frost och förkylningar. Samtidigt går det förstås att hitta något negativt med vilken årstid som helst, om man bara bestämmer sig för att göra det.

Flera av mina vänner har vid upprepade tillfällen påpekat att det faktiskt finns saker att uppskatta även med hösten. Och visst, ibland ser jag vad de menar. En vacker höstdag är trots allt ingenting man bör avfärda bara för att den råkar tillhöra samma årstid som alla de där grå, kalla och eländiga dagarna. Detsamma kan förstås sägas om årets övriga årstider.

Men om katten själv får välja föredrar jag ändå en mild höst och vinter. Och just nu tänker jag unna mig den åsikten.

Virkdemonen har som vanligt jagat mig till tjottaheiti! För tillfället har jag ett antal UFO på gång – alltså oavslutade virkprojekt – och fullt upp med dem. Men vad hjälper väl det när man får syn på ett nystan, hittar en virknål och börjar fundera på vad nästa vansinniga projekt ska bli? -En SÅNDÄR jäkel!

Den här gången fick det bli ett litet experiment med snäckstygn och ett paket våtservetter.

Ni vet sådana där virkade överdrag till toalettpappersrullar som var så populära förr? Jag har alltid tyckt att de var förbannat fula. Eller fina. Fast ändå ganska fula. Eller kanske faktiskt rätt fina? mm... Svårbedömda de där, men ett bra göralösprojekt kan det väl vara ändå. 

Ni förstår säkert precis hur jag menar. Det är något med sådant där som är så fult att det nästan blir fint – och sedan börjar man plötsligt överväga att tillverka något liknande själv. -Därför blir det nu ett överdrag till Doris Flodhäst och hennes våtservetter här, i snäckstygn med lite knäppa detaljer, allt för att bofinken var uttråkad!

Bra med hösten är väl att man kan göra soppor och grytor igen och som garderobskock tycker jag att det är roligt, gott och något som går ganska fort att göra:

Det här är till exempel en grönsakssoppa med lite purjolök, oliver och annat trevligt i. Det enda missnöjet var att det blev för många buljongtärningar i, men det gick ju att späda ut till dagen därpå. Berätta gärna i kommentarerna om dina garderobskocksäventyr. Kanske är du en riktig kock och inte bara är det i smyg som en annan? Det vet man ju aldrig förrän man försökt.

Och så det där gamla vanliga då! -Sociala medier! -Varför har man ens kvar dem?

Man kan ju fundera på saken. Sociala medier är trots allt utformade för att hålla kvar oss som användare så länge som möjligt. Ju mer tid vi tillbringar där, desto mer data kan samlas in om oss – samtidigt som vi matas med en aldrig sinande ström av innehåll från algoritmerna.

Tänk dig att du har ett djur som du matar dag ut och dag in. Det enda du får tillbaka är djurets kiss och bajs. Ändå behåller du djuret, eftersom alla andra också har ett!

Det är väl ungefär där man behöver stanna upp och fundera lite:  Vad får jag egentligen ut av att sitta timme efter timme och matas med sådant som inte ens angår mig? Innehåll som dessutom ofta får mig att må sämre, med något enstaka guldkorn som undantag?

Om summan av kardemumman är att jag mest blir trött, irriterad eller nedstämd, då kanske det är dags att fundera över hur jag använder min tid. För visst måste det väl ändå finnas något mer givande att ägna den åt?

Sedan behöver man förstås inte dra allt över en kam. Kan man plocka russinen ur kakan och använda sociala medier till sådant som faktiskt tillför något – exempelvis för att hålla kontakten med människor, hitta inspiration eller få reda på vad som händer – så är det väl bara att gratulera. A la bonne heure! Då fyller de ju faktiskt en funktion.

Personligen känner jag däremot inte att jag får särskilt mycket ut av sociala medier. Och i dag kom jag på mig själv med att faktiskt tycka mindre om dem än jag tycker om hösten.

Hösten, som jag ju faktiskt börjar tycka om! 

Kanske handlar det egentligen inte ens om hösten, utan om att lära sig uppskatta livet lite mer, på alla plan.

Jag vet förstås inte hur ni andra känner, men själv märker jag att jag allt oftare tänker att jag faktiskt klarar mig alldeles utmärkt utan att invänta någons reaktion eller kommentar på sociala medier. Om jag ska vara helt ärlig, både mot mig själv och andra, så känns det inte längre särskilt viktigt.

Det som gör mig gladast är trots allt att träffa människor i verkligheten. Att få ett sms eller ett telefonsamtal, eller varför inte höra någon knacka på dörren och fråga hur det är? Sådant betyder betydligt mer för mig än ännu en notis på skärmen.

För i slutändan är det kanske just det som räknas: att känna sig sedd, att få prata med någon på riktigt och att veta att någon faktiskt bryr sig. Inte för att en algoritm har placerat oss i varandras flöden, utan för att vi själva väljer att finnas där för varandra. Jag inser alltmer värdet av det äkta, det verkliga och det analoga. Av sådant som går att ta på, uppleva och dela med andra människor, bortom ett alltmer digitaliserat samhälle.

Återigen, andra får naturligtvis tycka precis vad de vill. Jag tänker så här, helt enkelt, och det måste väl ändå få vara gott nog.

Jag har blivit bestulen på energi under hela mitt liv, och jag tänker inte låta någon sno åt sig en enda droppe till. Min själ är min egen, och ingen har rätt att ta sig friheter med den utan min tillåtelse.

I morgon är det tisdag! Utöver att läsa på lite i programmeringen ska jag faktiskt ta och städa! Förkylningen har ställt till med bakteriehärder både här och där och så kan vi inte ha det!

Sköt om er tills nästa gång vi ses! ❤️