Lite drygt en månads ledighet igen!

 

Farmorsrutor och garnprojekt

Den stora frågan just nu är om farmorsruteprojektet hinner bli klart den här gången – och svaret verkar bli Inchallah! Garnet börjar ta slut igen, och det är 24 rutor kvar. Det ser möjligt ut, men för säkerhets skull blir det nog dags att beställa lite nytt garn tillsammans med syrran.

Samhällskursen är i stort sett klar, men inlämningen ligger på paus under julledigheten. Det ger gott om tid för småjusteringar om det skulle behövas, vilket känns skönt.

Vinterns kyla och inomhusmys

Vintern har varit riktigt kall, med temperaturer ner mot 30-strecket under flera dagar. Det har lett till mer tid inomhus med vedeldning och TV-tittande än utomhusaktiviteter. En intressant observation är att kroppen verkar vänja sig vid kylan när den utsätts för den i lagom dos – kanske var de tidiga höstbaden i älven inte helt fel… även om att frysa om huvudet så där inte direkt var någon höjdare.

För den som gillar lite variation i vardagen finns också något att se fram emot: nästa onsdag drar säsong 3 av Oshi no Ko igång. Virkning och hemmapyssel får alltså sällskap av lite anime, och det ser ut att bli en underhållande mix!

Kreativa projekt och VR

Annars har dagarna mest gått åt till att samla ihop en lista över VR-klipp och annat spännande innehåll att kolla på. Mycket går att se direkt på TV:n med en app-TV, men vissa saker blir helt enkelt bättre i VR – även klipp som inte är i 3D.

En kreativ paus blev det också i köket. Det som skulle ha blivit ett pepparkakshus visade sig vara sönderslaget i förpackningen, men det stoppade inte fantasin. Resultatet blev istället småpepparkakor dekorerade med kristyr och non stops, pepparkaksbollar gjorda av marsipan rullad i pepparkakssmulor och lite annat gott. Även om det inte blev något traditionellt pepparkakshus blev det en succé – ibland handlar det ju om att försöka och skapa något roligt och gott ändå.

När det var som kallast lagades rester på nytt sätt. Fryst blomkål blev grunden till en varm och kryddstark ugnsgratäng med chili, vitlök, ost och smör – perfekt när temperaturen sjunker. För den som föredrar mildare smaker fanns potatisbullar och annat att komplettera med, så att alla fick något som passade.

Kreativitet och studier

Bild av mina karaktärer Gemini, Trevor och Ola som var ett helvete att få fram AI-prompter till. Gemini är förresten fortfarande lite smått ful.

Vad mer kan man hitta på under de här dagarna? Rollspel har stått på schemat, med karaktärsutveckling, storyboardbygge och annat kreativt som gör studierna mer varierade. Det är ett fint sätt att fylla ut lediga stunder och känna att tiden används på ett roligt och givande sätt, istället för bara strikt plugg.

Snart närmar sig dessutom målet om yrkesförberedande – och det känns riktigt peppande att det äntligen är nära!

Reflektion

På frågan ”Vad har du gjort fram till nu om du aldrig arbetat?” går det nog säga: studerat – och verkligen lagt ner tid och energi på det. Tack för frågan, STURE!

Nästa inlägg blir kanske lite mindre spretigt än det här blev. Sköt nu om er så kommer vi ses igen när ni minst anar det, resten kan ni! Noll stress, noll press men preassure for success!

2026 års första inlägg

 

Nytt år, nya möjligheter – eller hur är det man säger? Nyåret skålades i alla fall in med champis i år, mest för att pommacen helt enkelt inte hann köpas i tid. Årets fondue fick dessutom vänta till nyårsdagen, men ärligt talat känns mys som något som aldrig riktigt kan komma för sent. Det dyker upp precis när det ska.

Vad som åkte ner i fonduegrytan i år då? Rostbiff, paprika, lite god korv, någon ost – och så förstås ett gäng såser, som sig bör. Gött? GÖTT. Och därmed är 2026 officiellt välkomnat.

Julen då? Den blev faktiskt ovanligt mysig. Alla verkade nöjda – inklusive katten. Det är nog ändå den bästa känslan som finns, att få se andra bli glada, och just det lyckades julen leverera i år. Farsan myser i sin värmefilt, mamma i sina krämer och syrran blev genuint glad för sina små kristaller. Där fick magkänslan styra, med stenar som kändes som henne – och det visade sig bli helt rätt.

Som för det mesta när det vankas fest här blev det heller inga större mängder alkohol. Dels finns en känsla av att det dricks mer än tillräckligt ändå i världen, dels är det helt enkelt lite… meh. Socker däremot har det inte sparats på – men någon måste ju bidra till sockerkonsumtionen också. Med det sagt händer det visst att det finns alkohol med, men det är inget självskrivet.

Årets nyårslöften är kanske mer att se som en liten bunt än ett enda stort. Ett av dem är att i möjligaste mån undvika negativ energi. Dramaroyalties är en kategori som ofta går att styra bort från, åtminstone till viss del. Mindre sociala medier, mer lugn och ro – och ja, såklart också lite mer träning.

Årets julhandel blev förvånansvärt strategisk. Starten gick tidigt, lagom för att hinna få i sig lite lunch, och därefter låg fokus nästan helt på mat. En hel plommonspäckad karré fick följa med hem och visade sig räcka i princip hela julhelgen – ett riktigt bra fynd.

Bland hyllorna dök också ett surdegsbakat rågbröd upp med det smått fantastiska namnet Sur-Rut. Den där Rut har ju alltid haft rykte om sig att vara en aning sur, så även om brödet inte fick följa med hem kändes det ändå viktigt att föreviga fyndet.

För köttvarornas del bar det av till Willys, som faktiskt kvalar in på listan över butiker med stadens bästa kött – åtminstone för den som uppskattar ordentliga bitar. Målet var revben med rejält med kött på, och det målet uppnåddes.

Själv blev det en stunds läsning och virkning under tiden. Koftprojektet, som det varnats för skulle bli rätt drygt, lever verkligen upp till sitt rykte. Det har till och med krävts parallella projekt för att hålla motivationen uppe. Men trots det – eller kanske just därför – är det svårt att klaga. Vissa serier stickar, andra mediterar. Här är det virkning som gäller.

Nästa stopp: Kandyz, för julgodisets skull. Där och då kändes det också som om kroppen hade tappat ungefär all vätska, så det blev en del dricka som fick följa med hem. Bland annat en lycheedryck med stora bitar kokosgelé – lite som Mogu-mogu, fast grövre. Gelén gjorde faktiskt smaken mer autentisk, nästan som att tugga på riktig lychee.

Hemvägen bjöd på rejäl halka på sina ställen, men isen gav åtminstone något tillbaka i form av speglingar av den rosa vinterhimlen. Inne i stan hade det däremot grusats och saltats ordentligt, så inga ben behövde brytas och inga muskler sträckas. Tur det – halkan har trots allt varit rätt rekordartad den här gången. Och positivt med att åka tidigt och julhandla (förutsatt att det finns möjlighet till det) är att det inte är så många ute och handlar på förmiddagarna och då slipper man ju trängas och bli irriterad över det. -Klokt? -Jag tycker det 😉

Och som sagt: hello crochet, my old friend! När vi var på Coop plockades lite garn med hem, mest i fall bilresan skulle kännas lång. Den blev det inte, så istället fick det bli en snabb mandala hemma. Ett par piggar här och där – och fan, om inte det här är bland det fränaste jag virkat på länge.

Det blev en liten solrosmandala som egentligen skulle fungera som grytlapp, men alla tycker den är för fin för det. Nu får den mest agera liten duk under något, ännu snyggare när den är struken. Och ja, strykbar är den, eftersom den ändå ska tåla värme.

Snart är det bara ärmarna kvar på koftan innan inslagen ska virkas på – spännande att se om slutresultatet blir fult eller inte. Troligen något mitt emellan den här gången.

Ja, Und die Weihnachtsgeschenke 🎄

Julklappar blev det även i år, och tomten verkar ha bedömt snällheten som tillräcklig! Syrran hade fixat en necessär fylld med Rituals Yozakura-produkter – en doft som verkligen uppskattas, och dessutom perfekt när man är ute och badar. Farsan bidrog med schampo, som redan har kommit till användning.

Dessutom ordnade syrran en gul Kånken, precis en sådan som länge stått på önskelistan men ännu inte blivit inköpt. En gul eller okrafärgad har varit eftertraktad länge, och gåvan kändes både omtänksam och påkostad. Stjärnan på väskan, från Gotland, är också en present från henne.

Nu finns även en större Grizzly-rygga som ska lagas lite så att den kan användas för saker som kånkens storlek inte riktigt räcker till.

Till samlingen kom även en ny Teddy, så att gamla Björne inte behöver känna sig ensam längre. Han har varit trogen sedan september – nästan som en extra liten bostad – och det verkar som om familjen lagt märke till hur väl de där buffkläderna används.

 -Här är nyansen på den nya Teddyn, den är väl fin? 

Under Jamtli Julmarknad besöktes Yarn Over Jämtland, där de tillverkar de här otroligt läckra vantarna med Storsjöodjur på. En lite mer edgy variant med inslag av rosa efterfrågades, och även om det inte fanns färdiga exemplar, erbjöds ett par skräddarsydda vantar som senare kom hem med posten strax efter jul.

Och ja, varför dyker en brysselkål upp på den andra bilden? Jo, på norska heter de rosenkål – och öppnar man upp en rå brysselkål på det här sättet, liknar den faktiskt en liten ros. Den finns där just för det visuella, inga andra anledningar behövs. -Men den är FUL! Nej den är INNOVATIV, låt bli att mobba den... Och den ska vara rå när man gör det här, annars blir den för blöt.

Sedan dök självklart ett nytt virkprojekt upp – varför nöja sig med bara ett? Och varför bara väva på vävstol när man kan väva med virknål? (Corona var upptagen och vem orkar dra till ateljén när man är upptagen med att ligga på arslet?)

Sagt och gjort! Fram med den minsta virknålen i virkväskan och garnmattvarp – dags att sätta igång. Till en början verkade vilket garn som helst kunna fungera, men det slits lätt och bandet håller inte lika bra, så valet föll på garnmattvarp. Samma mattvarp som getingboet är gjort av, för den som minns det projektet.

Den här lilla skapelsen är tänkt att hålla telefonen på plats i väskan eller fickan när man är utte och skuttar rev åt Jansson – praktiskt och charmigt på samma gång. Första pannkakan tenderar att bli lite ful och dum, så det här bandet har väl lite kinks som jag personligen tycker ser lite dass ut, men det är jag, det var roligt att testa även om garnmattvarp är jäkligt hårt att jobba med. 

Resten av mellandagarna går väl åt till att försöka få in projektarbetet och städa upp lite i kåken, det ser lite ut som att Taz haft raveparty här inne... -Det kanske han har också, jag har inte hört mig för! Men det ska inte se ut så i alla fall.
Sköt om er nu, så ses vi när vi råkas!

Juletider stundar

Folk! Det lackar mot jul och årets galna städrunda är i full gång, med början i kylskåpet! Det städas egentligen ganska ofta, men det stöks ju till lika ofta, så en gång om året behövs den där riktiga toksaneringen – precis som i de flesta hushåll. En liten början på förberedelserna inför en njutansvärd jul.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är alla som har det så bra under högtider. För vissa innebär de snarare stress eller ångest, av olika anledningar. Alkohol och droger är en av dem – sådant förstör mycket när fel personer får tillgång till det och tror att de klarar mer än de faktiskt gör. Vissa dricker väldigt lite alkohol och kompenserar i stället med socker. Nog kan det bli tillräckligt mycket “fylla” på högtider ändå. Även socker kan förvandla folk till monster, beroende på hur mycket som tolereras.

Utöver kylskåpsstädningen har dagen också bjudit på vila med den lilla värmekaninen Chiaki vid knät som hjälp mot mensvärk. Den här perioden har smärtstillande bara behövt tas en enda gång, vilket får räknas som riktigt bra. Andra gånger kan det handla om flera tabletter om dagen i flera dagar, och då är det mest ren tortyr. Där gör värmekaninen stor nytta.

När hon köptes fick hon namnet Menskaninen Chiaki, just för att hon är ett sådant där ”mensgosedjur”. Det är i grunden ett mjukt gosedjur med en liten vetekudde inuti, lätt doftsatt med lavendel, som kan tas ut och värmas. Pälsen gör att värmen håller längre, och dessutom är hon väldigt gullig. Tanken finns att skaffa fler små mensdjur framöver, men det får bli längre fram.

I morgon väntar i alla fall julhandel, även om det redan har tjuvstartats med ett par nya odjursvantar som får visas upp när de dyker upp. Planen för dagen är mest att vara ute, shoppa och bara vara. Det finns sådana stunder då behovet av en sådan dag gör sig påmint, även om julhandeln ibland innebär höga stressnivåer och allt som hör till. Mer om det kanske kommer i morgon.

I kväll blir det däremot lugnare: en dusch, och sedan plockas svart turmalin, rökkvarts och bergskristaller fram för att få agera väktare under natten (för den som tror på sådant), så att negativ energi hålls borta. För att locka fram lite extra glädje får även agat och turkos vara med. En sak är i alla fall säker – det finns en tydlig känsla av förväntan inför en bra dag i morgon. Sköt om er nu.

Och nej, jag vet fortfarande inte vad det här är för något!

Att orka mer men äta mindre

Oro har en tendens att smyga sig på när kroppen förändras. I dag gjorde den där välbekanta motviljan mot mat sig påmind igen, och tröttheten har legat som ett tungt lock över hela dagen. Kanske är det mörkret som spelar in – den här tiden på året verkar suga energi ur de flesta.

Det som väckt mest oro är att aptiten minskat i takt med att träningen ökat. I sak är det säkert fullt normalt, men med en privat historiebok som rymmer en del ärr är reaktionen kanske inte så märklig. Erfarenheter från högstadiet, där något som liknade en begynnande anorexi tog form på grund av att måltider sällan fick ske i lugn och ro, sitter kvar. Det där släppte egentligen inte helt förrän långt senare, om ens då.

Med sådana minnen i bakgrunden är det lätt att bli vaksam. Återfall är sällan långt borta, vilket gör att balansen blir fin – att samtidigt motverka gamla mönster och hantera förändrade behov. En svår men nödvändig balansgång.

Dagen har gått i ett lugnt tempo. Lite läsning om globalisering, en del slow-TV, delvis på grund av kvinnoveckan, men också som ett sätt att acceptera att tempot inte längre kan vara detsamma. Att ständigt stressa tar mer än det ger, och ibland måste sådant som drama få stå åt sidan. Efter den senaste samhällsuppgiften blev det tydligt hur utmattande meningslösa sandlådediskussioner kan vara – högljudda, cirkulära och utan riktning. Den sortens brus dränerar mer än höstmörkret självt.

På kvällen, efter gymmet, blev det en stund i plugghörnan. Där fick paprikaplantorna lite uppmärksamhet, särskilt en som faktiskt börjat bära frukt. De hade nästan glömts bort i växthuset tidigare, men verkar klara sig fint ändå – särskilt nu när de fått lite större krukor.

Här är farmorsrutorna som blivit klara hittills. Planen är åtta högar med sex rutor i varje, och därefter är det dags att räkna igen. Det här kan mycket väl bli det största virkprojektet sedan getingboet – förhoppningsvis med ett något mer tilltalande slutresultat än det medvetet genomfula experimentet. Apropå det påminner det om de små virkade getingar som fortfarande ska göras och fästas på den där skapelsen, något som ännu inte blivit av.

Förresten, är det fler som skiljer mellan en farmorsruta och en mormorsruta? För mig har mormorsrutan fler hål, men det kan också vara en anal tanke hos undertecknad. 

Kvällen bjuder inte på några större planer: julkalendern får rulla på, och dagens te ska avsmakas. Årets tekalender har hittills levererat överraskande många bra sorter och gott om ny inspiration.

Nu väntar en stillsam stund med lite läsning, tio minuter av lugn innan nästa moment, och några tankar kring hur kosten eventuellt kan justeras framöver. Ta hand om er.

Matlagning, fullmåne och fredagar i min lilla stad

Dagarna innan jul tenderar att bli hektiska, särskilt när ännu en kurs ska plöjas igenom. Den här gången står samhällskunskap på schemat, ett ämne som på många sätt ligger nära historien. Som av en lycklig slump dök det dessutom upp en dokumentär som passade perfekt att analysera och sätta i perspektiv för en konfliktanalys – förhoppningsvis något som uppskattas när arbetet ska granskas.

Mat har det också lagats en del. För första gången på länge blev det Gröstl med stekt ägg, ungefär som pytt i panna men med bacon och nötkött – även om det den här gången fick bli bacon i ensam majestät. En annan dag fick enkelheten råda, med sparrissoppa och knaperstekt skinka när orken för avancerad matlagning helt enkelt inte fanns.

Därefter var det dags för Black Friday, en företeelse som är lätt att känna sig kluven inför, inte minst på grund av den massiva reklam som omger den – före, under och långt efter – som om den tillmätts större betydelse än till och med Thanksgiving. Oavsett invändningarna blev det en tur in till den lilla staden för att försiktigt påbörja julhandeln. Några julklappar hittade hem, liksom en rejäl mängd mat och, förstås, charkuterier. Här föll dessutom turen ut på två sätt: dels lyckades en hel bit plommonkarré följa med hem, något som annars inte är helt lätt att få tag på, och dels inträffade detta:

Mannen framför i kön hade nummer 84. Vid första anblicken kanske inget anmärkningsvärt, men det visade sig snabbt vara en liten kuriositet: född 1984, och så jag och syrran bakom,  födda 1985 och 1986. Ibland uppstår sådana där oväntat roliga sammanträffanden – kanske ett tecken på att en trisslott hade varit på sin plats.

Lite tur i oturen fanns det ändå, för samma dag försvann ett bankkort. Lyckligtvis fanns ett nytt redo att aktiveras, och efter helgen var allt åter i ordning igen. Ändå är det svårt att komma ifrån den där gnagande stressen som uppstår när sådant händer.

I övrigt har dagarna tillbringats mest hemma, med studier och virkning av ett av de största projekten hittills – ett som får förbli hemligt tills det är helt färdigt. Det rör sig om över 30 farmorsrutor och en generös mängd alpackagarn. Resultatet får visas när tiden är mogen.

Veckan därpå var det dags för årets julmarknad på Jamtli. Morgonen började dock med två mindre lyckade beslut: en dusch redan vid femtiden och en helt bortglömd eldning i pannan, vilket resulterade i en rejält kylslagen start på dagen. Kylan höll i sig ända tills ankomsten till stan, så lunchvalet föll helt logiskt på karaage och misosoppa.

Därefter blev det ett stopp på Rituals för att plocka upp lite eteriska oljor till julstöket. Klorin är ibland oundvikligt, men doften är desto svårare att stå ut med – då är det tacksamt att kunna balansera upp med något som faktiskt luktar gott.

För att slippa de värsta köerna togs beslutet att bege sig till Jamtli redan en timme tidigare än planerat. Det gav gott om tid att strosa runt i museet och titta närmare på utställningarna, inte minst korgarna som fanns där. En av dem väckte särskild nyfikenhet: vad i hela friden användes den egentligen till?

Säkert fanns det någon på museet som hade svaret, men frågan blev aldrig ställd. När det väl var dags att gå ut på marknaden visade det sig dessutom att skåpen där tillhörigheterna lagts hade byggts in bakom en tillfällig reception, så personalen fick hjälpa till att plocka fram dem igen.

Själva marknaden resulterade inte i några större fynd – några nya runor och någon form av mat fick följa med hem, det var mest stämningen vi var där för, och för att kolla in kvinnan som stickar storsjöodjursvantar.  – innan turen gick vidare in till stan för ännu en runda julklappsletande. Och parfym, förstås. Innan hemfärd hanns det även med ett kort samtal med en bekant till farsan, ett av de där oväntade mötena som gärna dyker upp när man minst anar det.

Väl hemma uppmärksammades det dessutom att det var fullmåne, vilket gjorde att både de nya runorna och stenarna äntligen kom till användning. Samlingen har vuxit med tiden, något som blev tydligt vid en genomgång hemma i mammas säng. Bland annat finns nu en turkos som med säkerhet är äkta – även om farmors halsband, oavsett ursprung, alltid förblir just farmors halsband.

Under novemberledigheten släpptes även den sjunde boken, vilket gjorde att den fick följa med hem direkt. Läsningen går däremot lite trögt just nu, utan någon tydlig anledning – ibland är det helt enkelt så att allt rör sig i ett långsammare tempo. Kan även vara så att jag vänt på dygnet efter en månad ledigt, det förtäljer icke historien.

Åt veckan ska julen sparkas in med julstädande, julhandel och matlagning. -Det ser vi fram emot! Sköt om er nu!

Äntligen tillbaka!

 

Det var tänkt att inlägget skulle komma upp tidigare, men den dator som används mest har varit inne på reparation ett tag på grund av ett svullet batteri. Ett sådant problem skapar alltid en viss oro – det är trots allt inte helt ofarligt vare sig för dator eller omgivning. Som tur var gick reparationen bra, och pengarna som lades på det kändes helt klart väl investerade. I samband med det blev det också dags att skaffa en ny extern hårddisk. En gammal finns visserligen, men dess kabel har en märklig förmåga att aldrig befinna sig på samma plats som själva hårddisken… igenkänning, någon?

Innan datorn hämtades upp blev det lunch nere på Köpmangatan tillsammans med syrran. Dagens val föll på Karage och grönt te – en stor skål med friterad kyckling, sallad och kryddor som både mättar och imponerar. För syrran var det premiär, men definitivt inte sista gången.

Efter både lunch och datorhämtning fortsatte dagen med en liten runda på gågatan. Vädret var för fint för att gå direkt hem och det kändes lockande att botanisera lite i butikerna. På Normal dök en oväntad favorit upp: Mogumogu, en thailändsk dryck med små geléliknande bitar – fermenterad kokos, sägs det. Låter kanske märkligt, men är faktiskt riktigt trevlig.

Därefter bar det vidare till Naturkompaniet för att spana efter en senapsgul Kånken, dock utan resultat. Turen fortsatte ner till Kjell & Co för att ordna den där hårddisken, och då dök kusinen upp med lite tid att slå ihjäl. Några ärenden gjordes tillsammans, en bit chokladtårta på Kärnan slank ner och samtalet flöt på. Sällskap visade sig vara precis rätt den här dagen – ibland är det betydligt trevligare att hitta på hyss i duo än på egen hand.

På senare tid har även några små ritualer letat sig tillbaka in i vardagen. Fler kristaller har fått flytta in, tacksamheten gentemot avlidna anhöriga har fått ta plats igen, och försöken att skapa en egen inre frid fortsätter. Månvattnet blev kanske inte helt rätt den här gången, men det går ju alltid att justera nästa.

En sak står i alla fall klar: tron på sig själv – och kanske på andra också – kan bära långt. Och det är en ganska fin insikt att hålla fast vid.

Och förresten – det hände precis! Virkdemonen har tydligen vaknat och bufflat igång kreativiteten igen. Två projekt är nu helt färdiga: en mössa och en tote-väska (visst heter de så?). Fler projekt är redan på gång, och Märtakuddarna ligger fortfarande kvar på menyn.

Det är också dags att ta farväl av farmors gamla strykbräde – en ful, något illaluktande men trogen följeslagare under lång tid. Ett nytt strykbräde dök upp lagom till allhelgona, vilket gjorde det betydligt enklare att blocka alla farmorsrutor. Det har blivit mängder av dem, och fler lär det bli. Minst två projekt till i kategorin farmorsrutor står och väntar!

Allt som hänt under tiden härifrån återges inte – det hade knappast blivit särskilt spännande läsning. I stället får det bli nya tag framöver och lite tätare uppdateringar. Resten av kvällen ägnas åt att ta det lugnt, kanske se något på TV, träna en stund och fixa middag. Vad morgondagen bjuder på återstår att se. Ta hand om er tills dess!

Underhåll din karma, tänk gott, tala gott och gör gott så ska du se att livet ger dig lite sötare frukter än citroner. -Namaste tills nästa gång 🧡Tack för att just du finns!

Då var det höstdags igen.

Egentligen ska jag inte klaga på hösten nu,  sommaren har verkligen levererat! Förra sommaren och hösten blev ganska trista på grund av stress, förkylningar och diverse annat som inte kändes rätt. Det enda som känns dumt den här hösten är den vanliga höstdepressionen, som jag hoppas blir kortvarig.

Jag är i alla fall glad att säga att jag klarade sommarkursen med ett C, precis som förra gången jag läste arkitektur och det är jag nöjd med med tanke på att jag ännu inte har alla matematikmeriter som krävs. Upp till 3b borde jag ha, jag har halva ettan än så länge, så jag behöver lägga till lite. Nåja, det får bli till våren eller nästa år, i år orkar jag inte.

I augusti fyllde jag år också, fick vackert väder och en fin dag på Strömsnäsgården där vi fikade och gosade get och resonerade saker som det här trähjulet. Historienörden har ju en massa skeva tankar om vagnshjul efter att ha läst om stegling och rådbråkning om man säger så. Inget sånt här, här var det en dekoration. Dagen därpå bakade jag en fabulös jordgubbstårta med marängbottnar och dekorerade den med krasseblommor. Det där med blommorna var för utseendet, de passar inte så bra ihop med gubbarna.

Efter Strömsnäsgården åkte vi till min lilla stad och var där. Vi pantade lite burkar och sprang och tittade lite i affärer. Efter att ha shoppat rätt mycket i sommar är det inte så mycket som fattas heller, mest belysning för att göra hösthelvetet lite mindre helveteslikt. Fullt ut dag helt enkelt!

Annars har jag mest varit hemma, städat och kattmysat. Tänkte att nu när det är höst är det viktigt med små mysiga oaser, så jag håller på med en myshörna med regnbågstema i mitt rum. Orkidélamporna under sängen är inte färdigorganiserade ännu men jag kommer dit. Nu ska jag dammsuga och ta upp mattan igen.

Och kanske var jag galen i tisdags när jag beställde läkartiden i stan i stället för hemma, men det fanns bättre tider och personal där så jag ångrar det inte... Dessutom bangar jag inte för att åka till stan då och då, hellre det än att hela tiden sitta hemma. Nu var det några timmar att vänta, så jag började med att följa med en vän till familjen och ta en liten fika innan jag drog och köpte anteckningsmaterial och pluggfika för att kunna sitta på bibblan och förkovra mig lite i funktioner och läsa min bok.
Injektiva funktioner är en intressant grej som jag gärna dyker djupare i och får mer hum om vad det är. Att det handlar om f(x) och sådant som har  med den där formeln att göra: x = y ⇔ f(x) = f(y) vet jag ju, men jag ska inte sticka under stol med att jag behövde fördjupa mig lite till i ämnet än vad boken sträckte sig till. Ämnet var trots allt högintressant. Rubriken hette "en-entydiga funktioner" och jag fattade inte riktigt vad de menade, men å andra sidan verkade inte min mattelärare göra det heller när jag frågade om det så jag är egentligen rätt säker på att namnet är ett annat, kanske "injektiva funktioner" eller bara "entydiga" funktioner. Mysteriet kommer att lösas, det kan ni slå er i backen på! Matte är kul när hjärnan vill ha något att göra helt enkelt.

Läste rätt mycket i min bok också och den här gången betade vi av Maomaos klan, alltså La-klanen (nu snackar vi Kusiruya alltså) och Maomaos eccentriske far Lakans sätt att vara. Intressanta kapitel om än jag saknar Jinshi och Basen lite. Jag kommer dit senare och då lär väl den abstinensen stillas.

Jag vet ju att Jinshi får in sin hämnd på Maomao i slutet av boken och att den är rätt skoj att läsa om, med tanke på hur han såg ut tror jag på min gissning, stenhårt:

Boken fokuserar dock mer på Basen och Lishus relation vilket stillar de sinnena skapligt, men är man ute efter att se Jinshi och Maomao snacka mer får man nog vänta till sjuan är ute. Har faktiskt satt tjejerna på Akademibokhandeln på span redan nu eftersom jag är sån. Får väl se om de hör av sig.

Annars har jag mest köpt saker jag behövt den här gången. En extra av de där mindre shoppingkorgarna köpte jag också, tänkte spara ihop till typ 10 sådana så väger det upp mot de större jag fick från Coop för några år sedan. 

När jag varit hos doktorn klart och checkat så att apoteket hade fått hem recepten fick jag någon knäpp igen och tänkte att "hey... Waynes Coffee house kanske vore något?" Mest för att jag aldrig varit där. Dyrt fika men det kändes faktiskt värt det för att prova i alla fall. En bubbelte och en filodegsrulle med kyckling och världens trevligaste sallad till. -Åt till och med upp ruccolan och jag brukar säga att jag avskyr ruccola. Jag gillar det inte för sig, men äter man det ihop med annat går det bra, det ska folk ha faktiskt. Annars var det tomater, picklad rödlök och lite grönt, toppat med en trevlig vinegrett. Satt mig vid ett öppet fönster och bara tog in känslan. -Det var faktiskt värt det. Ibland får man unna sig lite dyrare fika. Speciellt när man bara är själv liksom.

Ja och så hade någon uttryckt sin åsikt på någon annans klotter i hissen. -IDIOT! 😆

Mest tittade jag upp på klottret för att min röriga skalle läste ut det "idoit" ett tag, och fick mig att tänka på en bokserie jag och syrran höll på med som barn. Den hette "Animorphs" och handlade om barn som kunde förvandla sig till olika djur bara de haft kontakt med djuret i fråga först. Deras ärkefiender kallades just "idoiter" och det var nog högst medvetet eftersom serien från början var amerikansk eller engelsk om jag minns rätt. 

Nåja, efter maten åkte jag hem i en fullsmockad buss och stannade till på byn i någon halvtimma innan vi for hem och åt mer 😉💪

Jag förstår mer och mer att det nog ändå handlar om de där grodorna som föll ner i grädden. Den ena gav upp och drunknade, den andra fortsatte simma tills grädden hårdnade och tog sig till slut upp och ut i friheten. Kanske är det just det som är att överleva vintern också som bofink? En sak vet jag och det är att jag inte är dummare än någon annan och att någon annan för den delen inte är dummare än mig heller. Sköt om er!