Matlagning, fullmåne och fredagar i min lilla stad

Dagarna innan jul tenderar att bli hektiska, särskilt när ännu en kurs ska plöjas igenom. Den här gången står samhällskunskap på schemat, ett ämne som på många sätt ligger nära historien. Som av en lycklig slump dök det dessutom upp en dokumentär som passade perfekt att analysera och sätta i perspektiv för en konfliktanalys – förhoppningsvis något som uppskattas när arbetet ska granskas.

Mat har det också lagats en del. För första gången på länge blev det Gröstl med stekt ägg, ungefär som pytt i panna men med bacon och nötkött – även om det den här gången fick bli bacon i ensam majestät. En annan dag fick enkelheten råda, med sparrissoppa och knaperstekt skinka när orken för avancerad matlagning helt enkelt inte fanns.

Därefter var det dags för Black Friday, en företeelse som är lätt att känna sig kluven inför, inte minst på grund av den massiva reklam som omger den – före, under och långt efter – som om den tillmätts större betydelse än till och med Thanksgiving. Oavsett invändningarna blev det en tur in till den lilla staden för att försiktigt påbörja julhandeln. Några julklappar hittade hem, liksom en rejäl mängd mat och, förstås, charkuterier. Här föll dessutom turen ut på två sätt: dels lyckades en hel bit plommonkarré följa med hem, något som annars inte är helt lätt att få tag på, och dels inträffade detta:

Mannen framför i kön hade nummer 84. Vid första anblicken kanske inget anmärkningsvärt, men det visade sig snabbt vara en liten kuriositet: född 1984, och så jag och syrran bakom,  födda 1985 och 1986. Ibland uppstår sådana där oväntat roliga sammanträffanden – kanske ett tecken på att en trisslott hade varit på sin plats.

Lite tur i oturen fanns det ändå, för samma dag försvann ett bankkort. Lyckligtvis fanns ett nytt redo att aktiveras, och efter helgen var allt åter i ordning igen. Ändå är det svårt att komma ifrån den där gnagande stressen som uppstår när sådant händer.

I övrigt har dagarna tillbringats mest hemma, med studier och virkning av ett av de största projekten hittills – ett som får förbli hemligt tills det är helt färdigt. Det rör sig om över 30 farmorsrutor och en generös mängd alpackagarn. Resultatet får visas när tiden är mogen.

Veckan därpå var det dags för årets julmarknad på Jamtli. Morgonen började dock med två mindre lyckade beslut: en dusch redan vid femtiden och en helt bortglömd eldning i pannan, vilket resulterade i en rejält kylslagen start på dagen. Kylan höll i sig ända tills ankomsten till stan, så lunchvalet föll helt logiskt på karaage och misosoppa.

Därefter blev det ett stopp på Rituals för att plocka upp lite eteriska oljor till julstöket. Klorin är ibland oundvikligt, men doften är desto svårare att stå ut med – då är det tacksamt att kunna balansera upp med något som faktiskt luktar gott.

För att slippa de värsta köerna togs beslutet att bege sig till Jamtli redan en timme tidigare än planerat. Det gav gott om tid att strosa runt i museet och titta närmare på utställningarna, inte minst korgarna som fanns där. En av dem väckte särskild nyfikenhet: vad i hela friden användes den egentligen till?

Säkert fanns det någon på museet som hade svaret, men frågan blev aldrig ställd. När det väl var dags att gå ut på marknaden visade det sig dessutom att skåpen där tillhörigheterna lagts hade byggts in bakom en tillfällig reception, så personalen fick hjälpa till att plocka fram dem igen.

Själva marknaden resulterade inte i några större fynd – några nya runor och någon form av mat fick följa med hem, det var mest stämningen vi var där för, och för att kolla in kvinnan som stickar storsjöodjursvantar.  – innan turen gick vidare in till stan för ännu en runda julklappsletande. Och parfym, förstås. Innan hemfärd hanns det även med ett kort samtal med en bekant till farsan, ett av de där oväntade mötena som gärna dyker upp när man minst anar det.

Väl hemma uppmärksammades det dessutom att det var fullmåne, vilket gjorde att både de nya runorna och stenarna äntligen kom till användning. Samlingen har vuxit med tiden, något som blev tydligt vid en genomgång hemma i mammas säng. Bland annat finns nu en turkos som med säkerhet är äkta – även om farmors halsband, oavsett ursprung, alltid förblir just farmors halsband.

Under novemberledigheten släpptes även den sjunde boken, vilket gjorde att den fick följa med hem direkt. Läsningen går däremot lite trögt just nu, utan någon tydlig anledning – ibland är det helt enkelt så att allt rör sig i ett långsammare tempo. Kan även vara så att jag vänt på dygnet efter en månad ledigt, det förtäljer icke historien.

Åt veckan ska julen sparkas in med julstädande, julhandel och matlagning. -Det ser vi fram emot! Sköt om er nu!