Det går framåt, onödigt sakta men oväntat säkert.

Men se där! Den första programmeringskursen är nu avslutad sedan typ en månad tillbaka, och ett vägskifte börjar sakta men säkert närma sig. Efter många års studier finns det äntligen en känsla av att arbetslivet inte längre ligger så långt bort som det en gång gjorde. Än är det inte riktigt där, men riktningen är tydlig. -Mer programmering lär dock behövas.

I tisdags blev det en sväng in till min lilla stad för ett möte som mycket väl kan leda till något positivt framöver. Samtidigt finns den där välbekanta och lite förhatliga väntan – och med den studieångest så klart. Mötet kändes i alla fall glädjande!

Trots allt detta finns en tydlig känsla av att livet rör sig framåt. Förr eller senare lär en positiv förändring komma, något som gör tillvaron lite lättare. Åtminstone om man ska tro på attraktionslagen.

Och kanske är det just den förhoppningen som gör att det ändå känns möjligt.

Och eftersom det fanns gott om tid både före och efter mötet passades det på att vara “turist i den egna staden”. Ett underskattat fenomen, som förmodligen fick sitt uppsving under pandemin när resandet begränsades och fokus i stället riktades mot det som finns nära.

Och med en stad som denna finns det verkligen inget att be om ursäkt för – ibland räcker det gott att bara stanna upp och uppskatta omgivningen.

Dagen började med ett besök på ett av stadens asiatiska hak, där det blev buffé tillsammans med syrran. Sushi fungerar utmärkt både som förrätt och efterrätt – särskilt när möjligheten att ta två tallrikar från början inte riktigt togs i beaktning. Det blev en blandning av gryta, sushi och en avslutning med morotskaka och jasminte, precis som det ska vara.

Övermätt, nöjd och med blicken riktad mot mötet – kan det bli bättre?

Faktiskt.

Bland annat följde det här med hem: hudvård, en ny penna (för att det faktiskt underlättar att kunna färgkoda kod och matematiska uträkningar), ett pennskrin – och så klart Ramune. Det köps ofta när något ska firas lite extra, och den här veckan känns definitivt värd det.

Dessutom slank det ner lite annat smått “pjuller” också – ett uttryck lånat från farmors brorsdotter för diverse småkrafs. Värt det? Den frågan är redan besvarad.

Ett stopp på Normal hanns också med, både för inköpen och för att konstatera att ryktet om prishöjningar faktiskt stämmer. Därefter blev det en promenad för att skaka av sig paltkoman från lunchen. Turen gick via Törnstensgränd, som utan tvekan är en av stadens vackraste platser, med sina färgranna hus och lugna atmosfär.

Som arkitekturnörd – med en stilla ambition om att en dag arbeta som stadsarkitekt – är det svårt att låta bli att fastna i tankar om epoker, stilideal och deras för- och nackdelar. Nördigt? Absolut. Något att be om ursäkt för? Knappast.

Under promenaden dök dessutom syrrans kollega upp, vilket resulterade i några trevliga minuter av spontan småprat innan det var dags att röra sig vidare mot mötet.

Efter mötet fortsatte dagen med en promenad ner till Badhusparken. Där blev det en stunds stillhet med en dricka i handen – en asiatisk Fanta med melonsmak, märkbart sötare än andra melonläsker som testats.

Det var precis vad som behövdes: en paus för att landa i allt som sagts under mötet och låta intrycken sjunka in. Ibland är det just den där eftertänksamma stunden som gör att vardagen känns lite mer hanterbar. Lite “namaste” mitt i allt det hektiska.

Måsarna bidrog för övrigt med sitt eget lilla skådespel, särskilt riktat mot förbipasserande med mat i händerna. Extra intensiva nu när häckningen dragit igång lite i förväg också. Ett tydligt tecken på att det var klokt att avstå från att äta i parken just den här gången.

Återigen, det som behövdes var att stanna upp i stunden och bara förstå att livet faktiskt pågår i nuet, kanske titta på fåglarnas små vårlekar ute på den ruttnande sjöisen och lägga märke till de där små små detaljerna... Som exempelvis att det faktiskt vandrade runt en strandskata där bland alla sjöfåglar. Jag har ju plåtat djur av och till och funderat på att plåta en liten sådan i många år, men nu så. Nu har det äntligen hänt! Vad anden som sitter lite udda på den tredje bilden gör vettefåglarna, den letar troligen mat i en grop den gjort med näbben.

Den här dagen behövdes, det är faktiskt så enkelt det är, och kanske är det en början till något nytt, något bättre än det som varit nu ett tag. Det hoppas jag verkligen!

Idag blev det en sväng ner på byn. En plats som ibland väcker ett visst motstånd, trots att det egentligen inte finns något konkret att oroa sig för – mer än det som skapas i det egna huvudet.

Så det blev en stund kvar i bilen, där blicken fastnade på en reflektion i grannbilens motorhuv. Ett hustak och ett träd som speglades och överlappade varandra, där trädkronan formade ett nästan korgliknande mönster.

Just nu befinner jag mig i en återhämtningsfas efter en svår tid, men min förhoppning är att allt löser sig när tiden är inne, magkänslan säger samma sak och den mina vänner, den ska man lita på. Sköt om er tills vi hörs igen!