Juletider stundar

Folk! Det lackar mot jul och årets galna städrunda är i full gång, med början i kylskåpet! Det städas egentligen ganska ofta, men det stöks ju till lika ofta, så en gång om året behövs den där riktiga toksaneringen – precis som i de flesta hushåll. En liten början på förberedelserna inför en njutansvärd jul.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är alla som har det så bra under högtider. För vissa innebär de snarare stress eller ångest, av olika anledningar. Alkohol och droger är en av dem – sådant förstör mycket när fel personer får tillgång till det och tror att de klarar mer än de faktiskt gör. Vissa dricker väldigt lite alkohol och kompenserar i stället med socker. Nog kan det bli tillräckligt mycket “fylla” på högtider ändå. Även socker kan förvandla folk till monster, beroende på hur mycket som tolereras.

Utöver kylskåpsstädningen har dagen också bjudit på vila med den lilla värmekaninen Chiaki vid knät som hjälp mot mensvärk. Den här perioden har smärtstillande bara behövt tas en enda gång, vilket får räknas som riktigt bra. Andra gånger kan det handla om flera tabletter om dagen i flera dagar, och då är det mest ren tortyr. Där gör värmekaninen stor nytta.

När hon köptes fick hon namnet Menskaninen Chiaki, just för att hon är ett sådant där ”mensgosedjur”. Det är i grunden ett mjukt gosedjur med en liten vetekudde inuti, lätt doftsatt med lavendel, som kan tas ut och värmas. Pälsen gör att värmen håller längre, och dessutom är hon väldigt gullig. Tanken finns att skaffa fler små mensdjur framöver, men det får bli längre fram.

I morgon väntar i alla fall julhandel, även om det redan har tjuvstartats med ett par nya odjursvantar som får visas upp när de dyker upp. Planen för dagen är mest att vara ute, shoppa och bara vara. Det finns sådana stunder då behovet av en sådan dag gör sig påmint, även om julhandeln ibland innebär höga stressnivåer och allt som hör till. Mer om det kanske kommer i morgon.

I kväll blir det däremot lugnare: en dusch, och sedan plockas svart turmalin, rökkvarts och bergskristaller fram för att få agera väktare under natten (för den som tror på sådant), så att negativ energi hålls borta. För att locka fram lite extra glädje får även agat och turkos vara med. En sak är i alla fall säker – det finns en tydlig känsla av förväntan inför en bra dag i morgon. Sköt om er nu.

Och nej, jag vet fortfarande inte vad det här är för något!

Att orka mer men äta mindre

Oro har en tendens att smyga sig på när kroppen förändras. I dag gjorde den där välbekanta motviljan mot mat sig påmind igen, och tröttheten har legat som ett tungt lock över hela dagen. Kanske är det mörkret som spelar in – den här tiden på året verkar suga energi ur de flesta.

Det som väckt mest oro är att aptiten minskat i takt med att träningen ökat. I sak är det säkert fullt normalt, men med en privat historiebok som rymmer en del ärr är reaktionen kanske inte så märklig. Erfarenheter från högstadiet, där något som liknade en begynnande anorexi tog form på grund av att måltider sällan fick ske i lugn och ro, sitter kvar. Det där släppte egentligen inte helt förrän långt senare, om ens då.

Med sådana minnen i bakgrunden är det lätt att bli vaksam. Återfall är sällan långt borta, vilket gör att balansen blir fin – att samtidigt motverka gamla mönster och hantera förändrade behov. En svår men nödvändig balansgång.

Dagen har gått i ett lugnt tempo. Lite läsning om globalisering, en del slow-TV, delvis på grund av kvinnoveckan, men också som ett sätt att acceptera att tempot inte längre kan vara detsamma. Att ständigt stressa tar mer än det ger, och ibland måste sådant som drama få stå åt sidan. Efter den senaste samhällsuppgiften blev det tydligt hur utmattande meningslösa sandlådediskussioner kan vara – högljudda, cirkulära och utan riktning. Den sortens brus dränerar mer än höstmörkret självt.

På kvällen, efter gymmet, blev det en stund i plugghörnan. Där fick paprikaplantorna lite uppmärksamhet, särskilt en som faktiskt börjat bära frukt. De hade nästan glömts bort i växthuset tidigare, men verkar klara sig fint ändå – särskilt nu när de fått lite större krukor.

Här är farmorsrutorna som blivit klara hittills. Planen är åtta högar med sex rutor i varje, och därefter är det dags att räkna igen. Det här kan mycket väl bli det största virkprojektet sedan getingboet – förhoppningsvis med ett något mer tilltalande slutresultat än det medvetet genomfula experimentet. Apropå det påminner det om de små virkade getingar som fortfarande ska göras och fästas på den där skapelsen, något som ännu inte blivit av.

Förresten, är det fler som skiljer mellan en farmorsruta och en mormorsruta? För mig har mormorsrutan fler hål, men det kan också vara en anal tanke hos undertecknad. 

Kvällen bjuder inte på några större planer: julkalendern får rulla på, och dagens te ska avsmakas. Årets tekalender har hittills levererat överraskande många bra sorter och gott om ny inspiration.

Nu väntar en stillsam stund med lite läsning, tio minuter av lugn innan nästa moment, och några tankar kring hur kosten eventuellt kan justeras framöver. Ta hand om er.

Matlagning, fullmåne och fredagar i min lilla stad

Dagarna innan jul tenderar att bli hektiska, särskilt när ännu en kurs ska plöjas igenom. Den här gången står samhällskunskap på schemat, ett ämne som på många sätt ligger nära historien. Som av en lycklig slump dök det dessutom upp en dokumentär som passade perfekt att analysera och sätta i perspektiv för en konfliktanalys – förhoppningsvis något som uppskattas när arbetet ska granskas.

Mat har det också lagats en del. För första gången på länge blev det Gröstl med stekt ägg, ungefär som pytt i panna men med bacon och nötkött – även om det den här gången fick bli bacon i ensam majestät. En annan dag fick enkelheten råda, med sparrissoppa och knaperstekt skinka när orken för avancerad matlagning helt enkelt inte fanns.

Därefter var det dags för Black Friday, en företeelse som är lätt att känna sig kluven inför, inte minst på grund av den massiva reklam som omger den – före, under och långt efter – som om den tillmätts större betydelse än till och med Thanksgiving. Oavsett invändningarna blev det en tur in till den lilla staden för att försiktigt påbörja julhandeln. Några julklappar hittade hem, liksom en rejäl mängd mat och, förstås, charkuterier. Här föll dessutom turen ut på två sätt: dels lyckades en hel bit plommonkarré följa med hem, något som annars inte är helt lätt att få tag på, och dels inträffade detta:

Mannen framför i kön hade nummer 84. Vid första anblicken kanske inget anmärkningsvärt, men det visade sig snabbt vara en liten kuriositet: född 1984, och så jag och syrran bakom,  födda 1985 och 1986. Ibland uppstår sådana där oväntat roliga sammanträffanden – kanske ett tecken på att en trisslott hade varit på sin plats.

Lite tur i oturen fanns det ändå, för samma dag försvann ett bankkort. Lyckligtvis fanns ett nytt redo att aktiveras, och efter helgen var allt åter i ordning igen. Ändå är det svårt att komma ifrån den där gnagande stressen som uppstår när sådant händer.

I övrigt har dagarna tillbringats mest hemma, med studier och virkning av ett av de största projekten hittills – ett som får förbli hemligt tills det är helt färdigt. Det rör sig om över 30 farmorsrutor och en generös mängd alpackagarn. Resultatet får visas när tiden är mogen.

Veckan därpå var det dags för årets julmarknad på Jamtli. Morgonen började dock med två mindre lyckade beslut: en dusch redan vid femtiden och en helt bortglömd eldning i pannan, vilket resulterade i en rejält kylslagen start på dagen. Kylan höll i sig ända tills ankomsten till stan, så lunchvalet föll helt logiskt på karaage och misosoppa.

Därefter blev det ett stopp på Rituals för att plocka upp lite eteriska oljor till julstöket. Klorin är ibland oundvikligt, men doften är desto svårare att stå ut med – då är det tacksamt att kunna balansera upp med något som faktiskt luktar gott.

För att slippa de värsta köerna togs beslutet att bege sig till Jamtli redan en timme tidigare än planerat. Det gav gott om tid att strosa runt i museet och titta närmare på utställningarna, inte minst korgarna som fanns där. En av dem väckte särskild nyfikenhet: vad i hela friden användes den egentligen till?

Säkert fanns det någon på museet som hade svaret, men frågan blev aldrig ställd. När det väl var dags att gå ut på marknaden visade det sig dessutom att skåpen där tillhörigheterna lagts hade byggts in bakom en tillfällig reception, så personalen fick hjälpa till att plocka fram dem igen.

Själva marknaden resulterade inte i några större fynd – några nya runor och någon form av mat fick följa med hem, det var mest stämningen vi var där för, och för att kolla in kvinnan som stickar storsjöodjursvantar.  – innan turen gick vidare in till stan för ännu en runda julklappsletande. Och parfym, förstås. Innan hemfärd hanns det även med ett kort samtal med en bekant till farsan, ett av de där oväntade mötena som gärna dyker upp när man minst anar det.

Väl hemma uppmärksammades det dessutom att det var fullmåne, vilket gjorde att både de nya runorna och stenarna äntligen kom till användning. Samlingen har vuxit med tiden, något som blev tydligt vid en genomgång hemma i mammas säng. Bland annat finns nu en turkos som med säkerhet är äkta – även om farmors halsband, oavsett ursprung, alltid förblir just farmors halsband.

Under novemberledigheten släpptes även den sjunde boken, vilket gjorde att den fick följa med hem direkt. Läsningen går däremot lite trögt just nu, utan någon tydlig anledning – ibland är det helt enkelt så att allt rör sig i ett långsammare tempo. Kan även vara så att jag vänt på dygnet efter en månad ledigt, det förtäljer icke historien.

Åt veckan ska julen sparkas in med julstädande, julhandel och matlagning. -Det ser vi fram emot! Sköt om er nu!