Familjen Vera har fått flytta ut i köket och så har jag lärt mig något nytt!

Onsdag, två dagar efter testresultaten och jag gör allt för att bli av med mina inre demoner. Jag visste väl redan testresultaten och jag tänker fortsätta att hålla min IQ för mig själv. Religion, sex, mental hälsa och politik vet ni ju. 

Men testerna rörde upp en hel del gammalt som nu bara föll ner över mig, ni som läst mitt förra inlägg vet att jag mådde väldigt dåligt efter den persen, det är först nu jag hämtat mig och börjat ta hand om mina älskade plantor och djur. Regnar det inte i morgon blir det till att ta hand om trädgården lite också. 

Visst är Aloe Vera en märklig växt? Först köper man en, sedan har man plötsligt fyra! Jag hade två plantor av olika typer av aloe när grannen kom med några sticklingar, sedan hittade jag fler i de äldre Verorna. Så nu har jag alltså en långbladig och två kortbladiga samt en med någon blandning av båda. Det ska bli spännande att se om jag får till sticklingarna den här gången! Jag tror faktiskt det, i så fall blir jag väldigt glad. Familjen Vera har i alla fall flyttat ut i köket eftersom de inte får plats i vardagsrumsgänget längre, dessutom är det bra att hålla dem borta från katten nu när de fått rejäla taggar som hon gärna kliar tänderna på, om hon får eller inte. 

Och bland vardagsrumsblommorna trivs streptocarpusen utmärkt tillsammans med bland annat de här gula begoniorna som jag fortfarande inte förstår mig på, jag vet om att de inte får torka, tropikväxter ska hållas fuktiga, men det blir alltid så fula blommor på dem så det får jag väl se vad jag kan göra åt. Jag får forska lite mer om begonior helt enkelt. Det kan inte vara så svårt att sköta om dem!

Slutligen håller jag på att virka en grytlapp med tunisisk virkning. Den ska ju bli rutig men mina nybörjarskills på den här tekniken visar sig alltför väl i geometrin. Nåja, jag nöjer mig då det här egentligen bara ska vara en provlapp för att känna in tekniken. 

Hur mår jag nu då? Ja, traumana jagar mig lite extra intensivt just nu, men jag vet bättre än att låta sådant klänga sig fast, jag vet att jag är snabblärd och envis så egentligen har jag väl mest en känsla av "jag ska visa er, traumahelveten, ni ska inte vinna över mig inte!" Och så tänkte jag fortsätta tänka. I morgon (torsdag) blir det städdag! Dessutom ska det rensas lite mer på gården, det börjar redan grönska så det är bra om löven försvinner någon gång! Sedan ska vi även göra lite hemtrevligt nere vid älven, det kan vara trevligt det med. Men just nu... Just nu ska jag bara sova! Ta hand om er och ha lite överseende om texten är lite rörig just nu, ni vet ju varför.

Namaste🙏

-Fred och vällust till dig som läser det här. Ta god hand om dig.

 

Nervositet är väl ett tecken på att man tar det på allvar va?

 Så säger folk i alla fall. Idag kommer jag att behöva använda min skalle ordentligt, för idag kommer första skattningen att äga rum. Jag är faktiskt pepp inför det, för om det går enligt planeringen, och det är klart det gör det, kommer det här betyda något stort för mig, kanske rent av en tvärvändning åt rätt håll!! 
Jag vet redan att min IQ är högre än den de "mätte upp" när jag gick i nian och skulle börja gymnasiet. Jag vet också att den mätning de gjorde då blev manipulerad på ett vis som skulle vara till min nackdel och andras fördel. Något jag än idag inte riktigt kan förlåta. Nåja, det kommer inte ske nu och det är jag glad för. 

Så vad är min strategi? Hakuna matata är min strategi. Ta det lugnt och var förberedd, det här är en viktig dag för mig trots allt. Jag tänker att jag först går och äter något gott, sedan tar jag en lugn och sansad promenad dit jag ska för att göra detta. Jag tänker såhär: Hoppas att det inte gör ont, varesig mentalt eller fysiskt. Det kommer att gå bra, för det har jag bestämt, men jag är ändå lite nervös inför det... Med all rätt, det är seriösa grejer. Dock vet jag ju hur jag ska tänka nu, men lite mindfulness innan skadar aldrig. Nu ska jag tvätta av mig lite lort och gå och sova lite, det kan nog behövas inför det här. Namaste 🙏 Hejja på mig va! 💪

Finvädersdag och tillskott till gizmofamiljen

 Minns ni det här inlägget? Annars kan jag väl summera det hela med att det är en viss skillnad mellan 89 och 111, och förstår man inte det, då är man dålig på matematik helt enkelt. Skillnaden är 22, för den som undrade över det. 

Först ska jag göra en disclaimer och säga att jag verkligen inte tycker om att skryta. Kanske beror det på att jag är svensk och färgad av den där Jantelagen som bland annat säger att man inte ska vara för mer än någon annan. Men när jag faktiskt får bekräftat att det jag sagt i minst 20 års tid var sant, då känner jag att jag måste få skrävla lite. För några veckor sedan gjorde jag ett IQ-test, mycket för att jag hade tråkigt och tycker att tankenötter är väldigt underhållande. Jag brukar få runt 109-113 när jag gör dem och den här gången hamnade jag på 111, vilket jag tänkte är inom normalspektrat, som jag visste, jag är ju normalbegåvad, men några dagar senare ringer de upp mig och berättar att jag fått ett högre resultat än normalsnittet som tydligen är mellan 100-109. Nu tycker jag inte att 2 är en så hög siffra att det är skrytvärt precis, men jag blev ändå positivt överraskad. Killen berättar vidare att jag fått ett pris i form av en övervakningskamera eller, ja, någon sorts kamera skulle jag få, så nu har familjen spontant blivit med dashcam 👍 -För att en är född nyfiken! Alltid något!

Den här har vi också införskaffat oss. En lite mer modern blodtrycksmätare än den vi hade. Positivt, nu kan vi hålla lite koll på blodtrycket, det behövs nu när det sprids så mycket skit i världen att man behöver hålla koll på det för att inte få för högt och spränga huvudet 😆 Eller så ville vi bara ha en för att det är bra att veta vad man har. 

Och ute är det gudomligt idag. En stor sol på himlen och  25 grader varmt i skuggan är ju inget man varit bortskämd med på senaste tiden, så idag planterar vi lite blommor och ställer i ordning växthuset för kvällens middag. Självklart ska också skatan få sig lite mat, hon har gjort illa sig, så hon behöver lite extra energi. Just nu har hon fått lite överbliven kattmat att äta på, så får vi se vad det blir för middag. Kajorna i skorstenen har i alla fall blivit hemlösa, vilket visst kan vara lite trist för dem, men vi behövde skorstenen själva. Nu ska vi mura upp den så att den blir lite högre och sedan kan vi använda vedspisen igen. Alltid något!  Mycket att göra idag alltså, nu ska vi ut och odla. Ta nu hand om er och låt ingen annan bestämma ditt öde. Namaste 🙏

Positivt överraskad, fler än en gång får jag dessutom säga!

 Alltså 😆😁😃😄💪💖 Vad jag känner mig glad idag och det mesta har väl med ett telefonsamtal jag fick igår att göra, som gjorde mig positivt överraskad även om det egentligen var mer av en bekräftelse än en överraskning. 
För ett par dagar sedan fick jag för mig att jag skulle kolla min IQ igen, bara genom något jag tänkte bara var ett tramstest som inte skulle leda till mer än att jag fick veta att jag hade den IQ jag vet att jag har. 

Sådana test finns det ju horder av på nätet och jag tar dem sällan seriöst eftersom jag inte vet om det är något som stämmer. När jag tar dem brukar jag få mellan 104-113 beroende på hur skärpt jag är. Det här testet visade då på 111 totalt. Jag tänkte väl inte mer på det förrän dagen därpå (måndag) då de ringde upp och sa att 111 var över normal begåvning och att jag tydligen kommer att få hem en liten sak för att jag är en klyftig tjej. En liten kamera närmare bestämt, typ en sån. 

Vad jag förstår är det en liten spionkamera som man kan sätta fast på saker, ha som dashcam, filmkamera eller övervakningskamera. En del vloggar också med dem! Mer om det där när den kommer hem till mig, jag vet bara en sak och det är att min tekniknörd vaknade till och den väckte visst min far också, så nu är vi alla spända på vad som kommer med posten inom en framtid. 

Hur kändes det där då? Ja, rakt motsatt hur det kändes när de på A-O inbillade mig att jag var så dum att jag inte ens kunde skriva och räkna som en normalbegåvad. Skriva kan jag...

... Räkna kan jag också! Proffessorn har jag för nostalgin och för att det är mysigt att bara sitta och tänka lite ibland också! Alla som haft en såndär vet ju vad det är för nördsak, annars är det en liten leksak i form av en "bak och fram-miniräknare" kan man säga. Det finns en del räkneproblem att lösa i den och det är ju skönt för hjärnan att få tänka lite. 

Sedan har jag faktiskt satt mig med en gammal mattebok för att se hur snabbt jag kan lösa sakerna i den och jag är asförvånad över att säga att det inte är mer utmanande än något annat ämne längre. Således var det aldrig räkningen eller skrivandet, eller något sådant, det var bara en massa skitprat, som vanligt. Det enda "fröken" gjorde var att störa mig när jag räknade och det har varit en mental spärr i så otroligt många års tid. Vad dumheter kan skada... 

I morgon ska jag ta tag i lite parenteser och procent och sånt, det blir spännande! Så ska jag naturligtvis påskstäda också så missa inte det! Namaste! 🙏 kom ihåg att ingenting behöver vara som du tror att det är, ibland är det faktiskt bättre! 💪 Stay strong, håll avstånd och ta hand om er 💖

Att förstå sina trauman.

 Hejsan! Bofinken här.
Du vet säkert inte vem jag är, gör du det kanske du ändå inte vet vem jag är, för du kanske bara tror det. En sak vet du säkert efter att ha läst det här - Jag är bofinken som överlevde en sträng vinter.

Här kommer ett jobbigt inlägg som kanske får dig att se ut såhär efteråt. Stackars Stewie, ge honom en kram va!

Du kommer aldrig att tro mig, men jag har PTSD. Jag ska vara helt ärlig och säga att det är en mild, men ändå väldigt irriterande form av det jag har. Gamla trauman som fortfarande jagar mig och ställer mitt liv på ända på ett eller annat vis. 

Ibland går jag och dubbelkollar mina fönster för att se efter så att ingen står och tittar in på mig när jag går omkring i bara mässingen. Andra gånger undviker jag folkmassor eftersom jag vet att människor i regel är opålitliga varelser, djur är i alla fall ärliga! Att jag inte litar på människor har också fått som följd att jag sårat många människor i mitt liv. Er vill jag be om ursäkt, många av er har säkert varit änglar, och ni som inte bara gav upp, utan stod kvar när jag var som jobbigast - Ni betyder mycket för mig, mer än ni anar. Ni som faktiskt fått min tillit och kan säga att ni är mina kompisar i vått och torrt. Ni förstår i alla fall lite vad jag varit med om. 

Nu ska jag berätta:

När jag gick i småskolan var jag en ganska stökig elev, jag hade hjälplärare eftersom jag fått höra att jag inte hade några möjligheter att lära mig skriva om inte någon gjorde det åt mig, något jag senare fått klart för mig att det inte stämde. Jag tycker ändå att folk var snälla mot mig i småskolan, de ville leka med mig, ingen var direkt elak. Problemet kom när jag började årskurs 7 och hamnade på den förbannade Anders-Olofskolan! 

Än idag går det kalla kårar efter ryggraden på mig när jag ens ser en bild av den här skolan som under tre långa år utsatte mig för diverse hemskheter.
Mobbning finns överallt, men Anders-Olofskolan är känd för en sak och det är för att förneka och mörka att det finns mobbning. I mitt fall gick det så långt att en av lärarna kom hem till mig när jag fått stryk och bad mig att dra tillbaka polisanmälan eftersom mobbaren i fråga "höll på Timrå precis som läraren." Det här kan man tycka är ett jävla tilltag, men tro mig, det stoppade inte där. Samma lärare insisterade på att sprida diverse rykten om mig så att mobbningen skulle eskalera. Hans motivering var dock att "det blir mycket bättre för dig om det hela kommer ut!" Det är klart att det är en klassiker att mobbare aldrig erkänner att de är mobbare. Det är som att säga "jomen jag är våldtäktsman" eller "jag är faktiskt seriemördare" eller varför inte "Jag är en mobbare." Ingen vill vara något dåligt, men den här skolan har sannerligen gått så långt att den blivit något så dåligt att stämpeln är svår att få bort. Jag kommer aldrig låta mina barn gå på den här skolan, aldrig i helvetet. 

A-O ställde till med mycket, men jag trodde väl att i och med att jag slutat 9:an var det här över. Glöm det! Mobbarna kom hem till mig i båtar och skrek saker, men då hade de inte längre några lärare bakom ryggen och var säkert inte beredda på den utskällning de fick, för de kom aldrig mer tillbaka. Likt förbannat står de än idag utanför mitt köksfönster på nätterna, även om de inte gör det.
En annan sak denna piss-skola ställde till med var att de fullkomligt förstörde min gymnasietid genom att låta skolkuratorn och några till fiffla med lite papper, vilket resulterade i det som verkligen satte igång min PTSD. Jag placerades nämligen i en gymnasiesärskola. 

När jag ansökte till gymnasiet var min dröm att komma in på Estetiska musikprogrammet, jag gick och myste över det här hela sommaren, enda tills det damp ner ett kuvert i min brevlåda med texten "välkommen till gymnasiesärskolan." Jag minns att jag var så otroligt ledsen när det här beskedet kom, jag visste ju att allt var förstört nu, att jag skulle vara märkt för livet. Jag gick visst dit, men det var på mina villkor, alltså jävligt sällan om alls. Det jag såg när jag kom dit var nog insidan på djävulens skalle eller något liknande. Människor som satt längs väggarna med hängande huvuden och saliv rinnande ur mungiporna, folk som betedde sig som primater och vissa som satt och grät och ville därifrån. Det var inte Frösökliniken men ibland känner jag att det finns saker som kan jämföras med hur det gick till.

"pedagogerna" som jobbade på särskolan var fruktansvärda. De körde med regelrätta kränkningar som "vad fan gör du ditt satans DAMP-barn" eller "du är utvecklingsstörd och kommer aldrig att komma någonstans!" Allt för att låsa fast dig vid tanken att du var värd lika lite som det där blöta som blir kvar i sophinken när man burit ut soporna. Och tro mig, jag blir så fruktansvärt arg på folk som ska trycka ner andra människor tills de tror att de inte är värda mer än skit! Blir så trött att jag inte vet var jag ska he mig någonstans.

Många tror ju på vad idioter säger, och då är det klart att man hamnar där man hamnar. Kriminalitet, missbruk, Soc eller Daglig verksamhet. Det är också det som är särskolans mål. Grattis Gy-sär, mig misslyckades ni med, och jag är jävligt glad att slänga den ruttna tomaten i ansiktet på er. Dock fick särskolan mig att tro att jag var dummare än andra, enda tills det kom folk och sa motsatsen. 

Ni som är mina verkliga vänner, mina riktiga stöttepelare. Ni som verkligen funnits där när det varit kaos och total panik på kontoret. Jag är er evigt tacksamma och ni ska veta en sak. För att få min tillit krävs det mycket, men när du har den, då har du den. Ni som hjälpt mig på olika sätt, ni är bevis på att det finns änglar som är nedstigna på jorden för att hjälpa den som behöver hjälp. Egentligen är det kanske bara jag som trott att jag inte behövt någon hjälp... Förrän nu alltså. 

Idag vet jag att Skrik och Panik hade totalt fel om mig. De trodde båda två att jag var en lågbegåvad människa, som led av en utvecklingsstörning och därför inte var värd en plats i samhället. Det kanske vore en idé att följa skollagen i stället för att gå på vad man själv i sin enfald tror. Den IQ som krävs för att klassas som "utvecklingsstörd" ligger under 70 och det är också ett av huvudkraven för att du ska kvala in på en särskola. Jag gjorde för några år sedan ett IQtest som visade på mellan 104-113 beroende på vilken uppgift jag ska göra. De här siffrorna säger egentligen, svart på vitt: "Bofinken är normalbegåvad, kanske rent av överbegåvad när det kommer till vissa saker!" Så nu, vad i hela friden hade jag på den där särskolan att göra? Jag gjorde EN bra grej där och det var när jag kollrade bort dem i stora stygga Trondheim. High-five till den stan för alla underbara genvägar! Kung Nidaros!!

Men nu ska jag vara rättvis. Det största tacket någonsin ska ändå min egen stad ha. Lilla Östersund som faktiskt tog mig i håret och ryckte upp mig från marken. Det började med att de på arbetsförmedlingen spärrade upp ögonen och sa "men alltså, du har så jäkla mycket kompetens, se till att skaffa den där grundläggande behörigheten så ska du få se på fan!" Och jag vill se på fan, så jag tänker att jag nog får ta tag i allt nu när Corona ger sig. 

Snart kanske jag har ett jobb ändå, men det retar mig att det skulle komma så mycket skit på vägen dit. 

Du som orkade läsa allt det här, bara så du vet. Du är 💖

Nu till vad jag måste göra nu!

Stolthet väger bly och den som tror att "heder" bara är något muslimer och Buddhister håller på med kan gott tänka om. Denna Kristna/Wicca/hednatös har mer stolthet och heder än hon behöver. Ibland undrar jag varför jag inte erkänner saker ens för mig själv, exempelvis att jag behöver hjälp. Eller varför undra när alla som sagt att de ska "hjälpa" mest förstört för mig. Tills nu då. Nu har jag hittat en terapeut och en kurator som faktiskt verkar villiga att hjälpa mig förstå och kanske lindra traumana. Jag måste bara säga såhär: Inte en dag för tidigt. Klarar ni av att få ut dessa helvetesgargyler ur min skalle, då är ni i sanning magiker, superhjältar och stjärnor på min himmel. Och du som läser det här, om du varit med om ens skuggan av samma sak som jag ska du veta en sak -Det är alltid för sent att ge upp, det finns änglar på jorden, faktiskt fler än djävlar, så fokusera på änglarna och låt djävlarna stanna i sitt helvete. Tack för att du läste, jag lovar att försöka ta mig ur allt det här så fort jag bara kan. Kanske med hjälp av wonderwoman här, men också med min egen hjälp. Nu får ni ha det så bra så hoppas jag att jag inte skrämde ihjäl någon. 

💗💋💋💗

Nu är hösten oundviklig, och jag hatar det.

Jag vet, det är dumt att gnälla när man bor i ett I-land, men när det börjar bli för kallt för att sitta ute redan klockan 19, då blir till och med den här optimisten lite småpurken.

Idag har det i alla fall blivit lite mer med studieplaneringen. Eftersom jag faktiskt har de två komponenter som krävs för att bli klar med allt som ligger och skvalpar kommer jag också att göra det. Enkelt om det inte vore för matematiken. Eller är det verkligen så? Tänk om det är jag som tänker så för att Britt eller någon annan jävla tomte sagt att jag ska tänka så for god knows what reason?

Jamen allvarligt, tänk om jag egentligen är bra på matematik men har fått itutat i mig att jag inte klarar av det? Det där är kanske värt att kolla in, tänk om de där "fröknarna" hade fel om mig, 

jag menar byn jag bodde i var fördomarnas paradis så jag kanske ska vänta mig lite vad som helst från dem?

Vi börjar med lite enkel psykologi för att undvika att döma folk på förhand!  Om en person gör på ett visst vis gör den sällan så bara för att hen kan! Om du tänker efter, är inte människan känd som världens smartaste djur? Gör man då saker bara "För att man kan?" Nä, tänkte väl, det finns alltid en eller flera anledningar till att man gör saker! Enkel psykologi egentligen och det funkar för allt intelligent liv, så varför inte bara sluta vara så fördomsfull? Nu kommer du säkert att börja prata om IQ, EQ och allt det där, men jag köper det inte, för inte ens en med LÅG IQ ELLER EQ gör saker utan anledning! Du kommer inte ifrån det där hur du än vänder dig så sluta vara ett fördomsfullt ök!

Nu ska jag sluta låta som Jeremy Kyle eller Doctor Phil här och förklara lite hur det står till med min hjärna:
Jag tror inte att jag är ensam om att ta tid på mig till att processa ny information, det kan ta ganska lång tid för mig att få saker att fastna, men när de gör det sitter de där. Varför skulle det då vara annorlunda med matematik tänker jag? Varför jag inte försökt på väldigt många år beror inte på att jag hatar ämnet i fråga, jag tycker att det är ett sjukt intressant ämne men tack vare den där sortens lärare jag hatar mer än något annat, har jag inte lärt mig matematikens grundregler och det förargar inte bara mig utan också många andra. Det har till och med gått så långt att folk tänkt att jag säkert varit dum i huvet för att jag inte har förstått matte. Jag kan tala om varför jag aldrig förstått matte: Jag hade oturen att ha en FRÖKEN i stället för en riktig lärare. Visst, mina föräldrar har hjälpt mig förstå en del men det har ändå varit de där fröknarna som stått där och bit för bit förstört min tillit till min egen hjärna när det gäller det här ämnet. Detta med en enda förbannad mening: "Du kan ju inte sitta och tänka!" 

Men jag lär mig just genom att "sitta och tänka" så vems rövhål drog du det där ur undrar jag, det luktar i alla fall illa! ... Nä nu blev det lite väl...
Jag menar att du som lärare har ett visst ansvar att inte förstöra elevers förväntningar på ämnet du lär ut. Tycker eleverna att ämnet du lär ut är tråkigt uppstår en utmaning som lärare älskar -att motbevisa fördomen! Om du inte älskar detta, då är du ingen lärare, då är du en jävla FRÖKEN och ska inte jobba med undervisning! 

Jag blir ofta förargad, för att inte säga rent av förbannad, när jag tänker på hur många barn som fått sin skoltid förstörd av fröknar av olika slag. Påminn mig om att om mina barn någonsin får en "fröken" och inte en riktig lärare så ska den "fröken" avskedas utan appell och sker inte det ska högre instans inkopplas. Är du inte intresserad av problemlösning ska du inte jobba med barn och ungdomar och absolut inte undervisa i matematik som kräver att du ÄR intresserad av problemlösning. Hör jag någonsin "du kan inte sitta och tänka" igen, då kommer jag att se till att den som sa det får sina fiskar varma, kanske brända! 

Men det här var många år sedan, så jag har faktiskt lyckats plåstra om Mattecentrat lite i skallen, men de där "fröknarna" kommer ibland, tillsammans med klasskamrater och sätter sig intill mitt öra för att berätta för mig hur tråkigt matematik är och hur ovärt det är att ta upp det. Jag har böckerna hemma, så jag får väl göra det jag just sa att jag skulle göra: Avskeda mina inre fröknar och slänga ut mina inre mobbare, jag hatade dem ändå alltid. Nu ska jag intala mig en sak - Matte kan vara stenkul om jag bara tar det på rätt sätt, och det ska jag fan i mig göra! 

Sedan har jag planerat in betygsgrundande kurser nu till våren, än så länge är jag uppe i 3 sådana. Om nu COVID19 brutit nacken av sig tills dess lär jag göra klart allt till våren. Tills dess får jag nöta på med det jag kan nöta på med. I morgon ska jag till exempel ta tag i lite Tyskajobb jag ska lämna in i September. Jag börjar tro att det kommer att gå någon vart. Sedan ska jag avskeda de där jävla fröknarna, de stör bara! Ha det fint!

 

Ett par moment kvar!

Idag gör jag ett ordentligt ryck, jag vet ju vad jag siktar på!

Snart är Svenska 2 klart och jag är jättenervös inför tentan, det beror säkert på att jag fick ett oförtjänt F förra gången och inte vill gå igenom samma pers igen alltså. Okej att det varit lärorikt att ta om kursen igen, men jag börjar faktiskt att tröttna på alla gamla arbeten som bara ligger och skvalpar och inte blir av. 

Idag ska jag i alla fall försöka göra en hyfsat bra filmanalys om bara otrevlighetskommitén kan sluta att bråka inne i skallen min hela tiden.

En jobbig natt med plågoandar.

I natt plågades jag av mardrömmar igen. Jag satt i en bil tillsammans med en gammal klasskamrat från tiden som inte får nämnas och hon gjorde det hon gör bäst -berättade för mig hur oduglig jag var, hur ful jag var och så vidare. Egentligen all lies, men upprepar man en lögn tillräckligt ofta tror lyssnaren till slut att det är sant. Jag trodde väl aldrig på den här bruden, men hon är en del av mitt stora problem ärligt talat. Mest för att hon var lite som en personifiering av skolan som inte får nämnas. 

Nu ska rätt vara rätt, jag älskade verkligen Palmcrantzskolan, den hade den där "PC-andan" som man egentligen bara kunde hitta där. Man var trevlig mot varandra, hjälpte varandra och så hade de de där "må bra-dagarna" som jag tycker att alla borde ha, inte bara Palmcrantzskolan. 

Det jag däremot hatade med stället var den där avdelningen där avskrapet fanns, avskrapet som undervisade stackare som behövde hjälp alltså. PC-andan fanns inte alls där, det var snarare CP-andan, att alla var lika störda oavsett diagnos och att alla skulle behandlas lika (illa).
Att jag med mina 113 IQ skrevs in på denna förbannade plats, och sedan inte tilläts avregistrera mig eftersom det var fel, är inget annat än en skandal. Det som gör ondast att veta är att jag inte var ensam, att fler skrivs in i det här utan att någonsin få upprättelse för det, knappt ens en ursäkt... I ett land som Sverige under 2000-talet. Betänk det!
Jag vet att många håller med mig, att säkert vissa politiker i Stockholm också håller med mig, men det är inte kun och enbart medhåll jag vill ha, jag vill ha action också, håll inte bara med, gör något åt problemet i stället, de förstör människor här och ni vet det säkert. 
Själv hoppas jag att mina studier inte påverkas av dessa men, det har hänt förr att jag fastnat på grund av att jag tvivlat på min egen förmåga, men jag ska se till att dessa plågor inte får mer bränsle än de fått. 

Upprättelse hjälper säkert inte.
Det är klart, många av oss skulle säkert bli glada över ett rejält skadestånd, över ett riktigt riksdagsbeslut som säger att de här stackarna ska ha det lika bra som oss andra stackare... Japp, jag sa OSS andra stackare eftersom jag faktiskt lyckats byta sida nu även om jag slitit röven av mig för att komma dit. Även om CP-andan förmodligen gett mig PTSD, som säkert är anledningen till att jag idag undviker allt som har med det där stället att göra. Jag umgås inte med samma människor som då, mycket för att många av dem hade kontakt med "avskrapet" på ett eller annat vis. Det avskrap jag aldrig mer vill kännas vid. Det här kan vara varför jag tror att upprättelse ensamt inte hjälper, vi måste få till ett ordentligt riksdagsbeslut som säger att 1. Lär du ut till barn och ungdomar med särskilda behov ska du inte bara ha lärarutbildning för grundskolan, som avskrapet hade. Och så 2. Lär du ut till barn med särskilda behov är det minsta man kan begära att du ska förstå varje individ och inte döma efter saker du hört om varje individs "diagnos" intesant? Jag yrkar alltså på att man ska gå en speciell utbildning som innebär att du måste genomgå en del tester för att sedan kunna få ett lämplighetsintyg som bevisar att du kan lära ut till elever med särskilda behov utan att diskriminera eller förlöjliga eleverna. Du ska inte behöva dra dig för att gå till skolan ens om du har grava mentala problem, skolan ska lyfta upp, inte trycka ner.  Det är allt!

Stävja ilskan med lite Hitler!

And now for something completely different!

Idag ska jag äntligen ta tag i filmanalysen av mina två krigsfilmer. Båda två riktigt härliga filmer som jag verkligen rekommenderar er att se!

Och det är de här två filmerna jag valt och temat är Norge under andra världskriget, ett ämne jag aldrig kommer att tröttna på då det finns så mycket att analysera i det. I kongens valg, eller Kongens nei som den också heter, följer vi kung Håkons flykt från tyskarna under kriget, inkluderande det historiska momentet där tyskarnas fartyg Blücher sänktes i Oslofjorden och Hitler blev skogstokig och ställde diverse ultimatum på den norske kungen. "Antingen gör du som jag säger, eller så blir det KRIIIG!" Sa Hitlern. "Näe, jag skiter i bägge!" Sa kungen och sen börjar eländet. Kungen slutar dock inte att slåss för sitt land, på sitt eget vis. 

Sedan har jag så klart valt Max Manus. För er som inte vet vem han var: Max Manus var alltså motståndsman under kriget och under ockupationen blev han också krigshjälte tackvare att han varit en av de ledande krafterna bakom den sabotageverksamhet som bedrevs framgångsrikt under många år. Ganska badass med andra ord. En annan serie jag ska se på det här temat, även om det inte ingår i filmanalysen blir ju "kampen om tungvattnet" som också den handlade om sabotörer som med hjälp av det räddade Norge och kanske många andra, undan Hitlers klor. 
Men Max Manus var i alla gall en av de ledande krafterna bakom den norska sabotageverksamheten och Hitlers män ville mer än en gång ha tag på karln, men han kom ideligen undan. Lite som Kung Håkon då, även om det är osäkert om kungen var sabotör i den meningen, men han tyckte ju knappast om Hitler, det kan man ju lugnt säga. 

Så det här ska jag alltså göra en filmanalys om, helst ska det väl låta som de där nissarna på kulturnyheterna som jag egentligen tycker är ganska töntiga, men jag får vara lite töntig med Niklas nu till veckan och så får ni i uppgift att hålla tummarna! Ha det.

När ditt mentala Harry Potter-ärr börjar värka.

Ni vet redan vem jag är. Jag är "flickan som överlevde." Ändå värker ärret stundom lika illa som det värkte när det kom till...

Jaha folket, då var vi där igen... Mardrömmar, ångest och annat som får mig att inte vilja gå och lägga mig, obehagliga minnen, traumatiska saker som stör min studieteknik. Ett huvud fyllt av tvekan på om man faktiskt räcker till, om man duger, om dementorerna faktiskt hade rätt...

Min hjärna svämmar över av obesvarade frågor, traumatiska minnen och andra saker jag egentligen bara vill ska försvinna, men hur tusan gömmer man en elefant? Den här gången kom elefantspöket och jagade mig efter att jag städat en bokhylla och hittat ännu ett minne från tiden jag helst inte minns. -Den traumatiska tiden mellan 2004-2007. 

Min tid på grundskolan var långt ifrån perfekt, jag plågades av olika former av kränkningar som jag idag hade kunnat polisanmäla, men jag hade inte samma pondus på den tiden så det rann bara ut i sanden. Idag har jag hunnit längre än de flesta av dem, så jag låter den epoken vara. Den värsta tiden kom ändå efter grundskolan...

Jag skulle sluta nian och jag och min bästa väninna hade varit på besök på olika gymnasieskolor. Vi hade massor av förhoppningar och framtidsplaner men till slut mynnade det ändå ut i att i alla fall jag ville gå en musiklinje. Jag fick göra en audition som såg väldigt lovande ut. Dock fanns det elaka människor som inte ville att jag skulle hamna i en vanlig skola. Man gick så långt att man till och med ljög om mig. Min skolkurator hade lagt märke till att mitt beteende var "avvikande" och att jag därför skulle passa bra i en särskola. Något hon beskrev som "samma som komvux och individuella linjen" för mig och mina föräldrar som, fårskalligt nog, trodde på henne precis då. Än idag mår vi dåligt över att ha gått på hennes lögner. Mitt avvikande beteende kom sig nämligen av en depression som utlösts av många år av mobbning. Något hon själv deltagit i tillsammans med andra ur skolpersonalen. 

När så sommaren kom tänkte jag inte mer på att hon ljugit om mig, jag hade ändå ansökt till musiklinjen, min dröm om att bli musiker skulle äntligen uppfyllas...Då kom ett brev.

Välkommen till gymnasiesärskolan 

Känslan som kom över mig när jag stod där med brevet i handen var den värsta jag känt någon gång. Jag blev inte ens så ledsen när tidigare nämnda kurator ljög ihop att jag var kär i en lärare som jag egentligen bara tyckte synd om eftersom folk mobbade även honom. Vanlig empati alltså. Jag mådde väldigt dåligt över placeringen men trots detta gick jag dit.

Det ångrar jag idag.

Det första jag ser när jag kommer in i korridoren som kallas "korridor B" eller "särkorridoren" var horder av gravt handikappade människor. Folk som ibland kämpade med att ens andas själva. De som såg normala ut visade sig med tiden vara lågbegåvade och inte särskilt intressanta för en med 109 i IQ att försöka samtala med. Klasskamraterna var enkelspåriga och den viktigaste frågan var huruvida man hade haft samlag eller hade pojkvän. Något jag inte var det minsta intresserad av att dela med mig av med någon som enbart skulle använda den informationen till att skvallra. 

Ingen av eleverna var dock så skrämmande som "skolpersonalen" som jag från och med nu kommer att referera till som "dementorerna." Förklaringen till det kommer!

Dementorerna försökte på olika förnedrande sätt att skola in oss elever i tron om att vi var hopplösa eller värdelösa människor som aldrig kunde nå en "normal" människas nivå då vi alla var "utvecklingsstörda." Något man alltså häver ur sig utan att ens ha kollat vad eleverna har för IQ. Dementorerna ägnade sig också åt att skamlöst slå sönder drömmar och kränka medmänniskor. Detta systematiska beteende fick mig att strunta i att gå dit och i stället dagdriva i stadskärnan där jag lärde känna olika typer av människor som än idag faktiskt är människor jag umgås med. Självklart gick telefonen hemma varm då dementorerna ville ha tag i mig och mina föräldrar för diverse "konferenser." Min far jobbade på den här tiden som brandman och jourade i grannkommunen vilket gjorde det svårt för honom att bara blåsa in på någon låtsaskonferens men det här sket dementorerna i, de satt sig bara och väntade på oss i sitt infisna kontor. Legenden säger att de fortfarande sitter där och torrväntar. 

Dock dök jag upp två gånger men det var för att dementorerna faktiskt kom med fina lockbeten. En gång tog vi oss till Trondheim och den staden är väldigt stor och enkel att gå vilse i, enligt dementorerna. Det var nu jag bestämde mig för att gå ifrån dem!

Ni vet regeln, man åker inte till Trondheim utan att hälsa på Domen, då blir Olaf arg! Den här dagen tog jag hjälp av den väldiga kyrkan för att komma undan dementorena!

Den här kåken är med sina 98 meters höjd en av nordens största domkyrkor! Bred är den också så det tar tid att gå runt den. Det var här jag lurade dementorerna! När jag var barn var vi mycket i Trondheim och på något sätt hade jag lyckats komma ihåg hur stadskärnan såg ut, som om jag varit där jämt. Det första jag gör är att titta upp mot den stora gröna kyrkspiran när en av dementorerna säger "Dit är det högt!" Jag nickar och säger "Ah nästan 100 meter. Du vet om att det ligger en liten farbror under domen också va?" Dementorn fattar inte att jag menar Olaf Digre och går surt därifrån. Här får jag för mig att gå runt katedralen som jag alltid gjorde när jag var liten. Först gick jag in i kyrkan och sedan gick jag runt den. Efter ett tag hade mycket riktigt dementorerna tappat bort mig och jag går ner till midtbyen för att köpa en födelsedagspresent till min bästis, mitt egentliga ärende till Trondheim! Väl där köpte jag också denna väldigt speciella snöglob som fungerar som en kombination mellan tavla och snökula.

Den kom senare att bli min ikoniska tronheimssnöglob som idag är mycket omtyckt av familjen.
Idag förstår jag varför jag hittade så lätt. Det beror så klart på kyrktornet som syns över nästan hela midtbyen och därmed funkar bra som riktmärke. Du är en smart fyr, Trond och du räddade mig från dementorerna den här dagen. När de hittade mig på stationen såg de ut som den här farbrorn:

En arg dementor kommer emot mig och vrålar "Var har du varit ditt mongo!?" Jag rycker på axlarna och säger "I Trondheim din trähatt." Dementorn börjar gräla och jag går för att köpa läsk, jag har trots allt inte tid med dem. Sedan tar vi tåget hem där vi satt och åt fyrklöverchoklad och själv njöt jag av mitt äventyr. Idag har vi setts mer, Trond. Nu känner vi varandra.

En annan skolresa bar av till Sundsvall som jag känner skapligt väl då jag har släkt där. Dock är jag sällan där då jag inte är jätteförtjust i Sundsvall. Men idag var vi dit och jag tänkte att jag skulle kollra bort dementorerna också här. Enkelt att göra inne på IKEA, det finns många ställen att leta på och det är inget dementorer är bra på. Expecto Patronum!
Dock sov vi över där och jag minns inte så mycket mer av resan... Dessa två resor är det enda bra jag minns från den här tiden.

Back to the track!

Varför är det så att det här hänger sig kvar efter över 10 år utan dem? Jag har ju faktiskt varit både i Sundsvall och Trondheim utan dementorerna och klarat mig bra. Sanningen att säga har jag kommit längre än någon av de där dementorerna någonsin trodde att jag skulle komma. Jag är alltså inte längre där, likt förbannat jagar elefantspöket mig än idag. Jag ber inte om hjälp ens när jag behöver den, jag litar inte på någon längre. Det är troligen så att jag är traumatiserad av allt det här, ett "handikapp" jag fått tackvare min gamla skolkurator med umgänge.

Så tack alla som hjälpt mig komma dit jag är idag. Skolkuratorn, elevassistenten, mentorn och dementorerna kunde inte stoppa mig från att se till att nå mina mål och innan året är slut är jag godkänd i alla gymnasiets grundläggande ämnen! Sedan är saken klar. Vad har jag nu lärt mig av detta? Jo att jag inte ska lyssna på folk som påstår att jag inte kan något utan snarare överbevisa dem. Det tänker jag göra varje gång en sådan person dyker upp. Med det sagt blir det en F-prövning i December, F är inte det betyg jag skulle ha i Svenska 2. Tack för mig!

Ibland känner jag mig som Amelda från Yu-gi-oh!

Idag när jag gick igenom några lådor med gammalt skit hittade jag ett gammalt smycke jag ofta bar under den här tiden. Jag förstod när jag höll det i handen hur bitter jag måste ha blivit. Jag bar det alltid med mig, lite som Amelda med sin brors trasiga Dinodude, bara det att det här inte ens var ett minne av något, det var bara ett halsband som jag gillade men inte resten av skolkamraterna. Fast egentligen känns den biten ganska lugn jämfört med andra saker. Jag bryr mig inte så mycket om dem längre, de brydde sig inte då och lär inte bry sig nu när jag kommit upp mig heller. Det är helt okej för mig, deras värde har inte förändrats speciellt mycket.

Min Dinodude är snarare mina jobbiga minnen från en svunnen tid. Ameldas Dinodude var ett minne av hans bror som han sett dö under ett krig. Det är en ganska stor skillnad även om också mobbning lämnar djupa sår i själen.

Amelda med sin brors halvbrända leksak i handen.

När så grundskolan tagit slut stod jag där på kyrktrappan och var lättad över att det här var över. Jag hade delat ut rosor till dem jag tyckt hjälpt mig känna mig som en bättre människa och jag tror att jag var ganska nöjd med vad jag åstadkommit även om mina mattebetyg såg ut som ren skit.

Jag hade ansökt till Estetmusiklinjen på gymnasiet och gick hela sommaren och hoppades på att jag skulle bli intagen. När så brevet kom, var det verkligen inte det jag hade längtat efter. Det var inte "välkommen till Estetmusiklinjen" som stod i brevet. Det stod "välkommen till Gymnasiesärskolan"...

Det här var ett förfärligt brev att få. Jag slängde det från mig med gråten i halsen och sa till min mamma som var i närheten att jag verkligen inte ville gå dit.
Till slut tog jag ändå tjuren vid hornen och gick dit. Något jag verkligen ångrar att jag gjorde!
Horder av ungdomar med Downs syndrom, Cpskador och allmänt låg IQ satt i bänkarna och glodde på det som skulle föreställa skolans personal. En personal som inte ens verkade förstå enkel svensk grammatik men trots detta tyckte sig vara priviligierade till att visa sin så kallade "överhet" mot de studerande... Om man nu ens kan kalla det de tvingades göra för att studera.

Nu säger du som läser säkert: "men hoppa av då, du passade inte ens in!"

Amelda?

"DU TROR DET ÄR SÅ JÄKLA ENKELT VA!? SKA JAG KASTA EN HANDGRANAT PÅ D..."
Luuugn!
Amelda: Okej då -.-''

Okej, back to the track!

Varför hoppade jag inte bara av? För det första gjorde jag det, efter två veckor i det här helvetet. Det fanns dock ett problem -Personalen! Kom ihåg vad jag sa tidigare, stackarna var totalt efterblivna och reagerade med:

Nu måste jag själv erkänna att det var ett korkat drag av mig att faktiskt ge dem mitt telefonnummer från första början, men jag hade verkligen inget skinn på näsan på den här tiden.
Resultatet?

I veckotal!!

Människan som kallade sig min "mentor" vägrade att ta in att jag hoppat av och slängde sig dagligen på telefonen för att spy galla över min "frånvaro" som han sa. Han påpekade även hur illa det skulle gå för mig om jag inte omedelbart slutade "skolka" och åkte tillbaka.
Jag svarade då att jag hoppat av och han svarade "det har inte dina föräldrar sagt!" Jag kom aldrig tillbaka och de ansåg säkert fortfarande att det här var skolk. Jag anser att det var överlevnadsinstinkt.

Det enda bra jag minns från den här skolan var när jag 1. kollrade bort mina lärare i Trondheim för att de trodde att jag inte hittade i en stad jag spenderat ett par somrar i som barn.
och 2. Gjorde samma sak i Sundsvall. Ibland funderar jag på om det inte var personalen på det där stället som var efterblivna. Fast det är kanske dumt att tro att andra människor är dummare än de är, man kan ju gå och bli bortkollrad i storstäderna om man gör det.

Idag har jag, trots min PTSD, lyckats värva Svenska 1 och snart också Svenska 2. Jag känner att jag uppnår mina livsmål om än i miniatyrformat och det kanske jag måste vara nöjd med. En sak tänker jag dock inte vara nöjd med och det är att leva med mardrömmar än idag, många år efter hela den här skiten. Jag tänker inte fortsätta älta allt det här, det här är förmodligen det sista ni hör från mig om det. Nu åker det här på gravhögen.

Farväl Du  djävul, vik hädan ur mitt liv.
Förr fick du jaga mig, men nu är det färdigjagat. Vik hädan du djävul.

Nu skall jag återgå till något som faktiskt betyder något, nämligen studierna.