Att förstå sina trauman.

 Hejsan! Bofinken här.
Du vet säkert inte vem jag är, gör du det kanske du ändå inte vet vem jag är, för du kanske bara tror det. En sak vet du säkert efter att ha läst det här - Jag är bofinken som överlevde en sträng vinter.

Här kommer ett jobbigt inlägg som kanske får dig att se ut såhär efteråt. Stackars Stewie, ge honom en kram va!

Du kommer aldrig att tro mig, men jag har PTSD. Jag ska vara helt ärlig och säga att det är en mild, men ändå väldigt irriterande form av det jag har. Gamla trauman som fortfarande jagar mig och ställer mitt liv på ända på ett eller annat vis. 

Ibland går jag och dubbelkollar mina fönster för att se efter så att ingen står och tittar in på mig när jag går omkring i bara mässingen. Andra gånger undviker jag folkmassor eftersom jag vet att människor i regel är opålitliga varelser, djur är i alla fall ärliga! Att jag inte litar på människor har också fått som följd att jag sårat många människor i mitt liv. Er vill jag be om ursäkt, många av er har säkert varit änglar, och ni som inte bara gav upp, utan stod kvar när jag var som jobbigast - Ni betyder mycket för mig, mer än ni anar. Ni som faktiskt fått min tillit och kan säga att ni är mina kompisar i vått och torrt. Ni förstår i alla fall lite vad jag varit med om. 

Nu ska jag berätta:

När jag gick i småskolan var jag en ganska stökig elev, jag hade hjälplärare eftersom jag fått höra att jag inte hade några möjligheter att lära mig skriva om inte någon gjorde det åt mig, något jag senare fått klart för mig att det inte stämde. Jag tycker ändå att folk var snälla mot mig i småskolan, de ville leka med mig, ingen var direkt elak. Problemet kom när jag började årskurs 7 och hamnade på den förbannade Anders-Olofskolan! 

Än idag går det kalla kårar efter ryggraden på mig när jag ens ser en bild av den här skolan som under tre långa år utsatte mig för diverse hemskheter.
Mobbning finns överallt, men Anders-Olofskolan är känd för en sak och det är för att förneka och mörka att det finns mobbning. I mitt fall gick det så långt att en av lärarna kom hem till mig när jag fått stryk och bad mig att dra tillbaka polisanmälan eftersom mobbaren i fråga "höll på Timrå precis som läraren." Det här kan man tycka är ett jävla tilltag, men tro mig, det stoppade inte där. Samma lärare insisterade på att sprida diverse rykten om mig så att mobbningen skulle eskalera. Hans motivering var dock att "det blir mycket bättre för dig om det hela kommer ut!" Det är klart att det är en klassiker att mobbare aldrig erkänner att de är mobbare. Det är som att säga "jomen jag är våldtäktsman" eller "jag är faktiskt seriemördare" eller varför inte "Jag är en mobbare." Ingen vill vara något dåligt, men den här skolan har sannerligen gått så långt att den blivit något så dåligt att stämpeln är svår att få bort. Jag kommer aldrig låta mina barn gå på den här skolan, aldrig i helvetet. 

A-O ställde till med mycket, men jag trodde väl att i och med att jag slutat 9:an var det här över. Glöm det! Mobbarna kom hem till mig i båtar och skrek saker, men då hade de inte längre några lärare bakom ryggen och var säkert inte beredda på den utskällning de fick, för de kom aldrig mer tillbaka. Likt förbannat står de än idag utanför mitt köksfönster på nätterna, även om de inte gör det.
En annan sak denna piss-skola ställde till med var att de fullkomligt förstörde min gymnasietid genom att låta skolkuratorn och några till fiffla med lite papper, vilket resulterade i det som verkligen satte igång min PTSD. Jag placerades nämligen i en gymnasiesärskola. 

När jag ansökte till gymnasiet var min dröm att komma in på Estetiska musikprogrammet, jag gick och myste över det här hela sommaren, enda tills det damp ner ett kuvert i min brevlåda med texten "välkommen till gymnasiesärskolan." Jag minns att jag var så otroligt ledsen när det här beskedet kom, jag visste ju att allt var förstört nu, att jag skulle vara märkt för livet. Jag gick visst dit, men det var på mina villkor, alltså jävligt sällan om alls. Det jag såg när jag kom dit var nog insidan på djävulens skalle eller något liknande. Människor som satt längs väggarna med hängande huvuden och saliv rinnande ur mungiporna, folk som betedde sig som primater och vissa som satt och grät och ville därifrån. Det var inte Frösökliniken men ibland känner jag att det finns saker som kan jämföras med hur det gick till.

"pedagogerna" som jobbade på särskolan var fruktansvärda. De körde med regelrätta kränkningar som "vad fan gör du ditt satans DAMP-barn" eller "du är utvecklingsstörd och kommer aldrig att komma någonstans!" Allt för att låsa fast dig vid tanken att du var värd lika lite som det där blöta som blir kvar i sophinken när man burit ut soporna. Och tro mig, jag blir så fruktansvärt arg på folk som ska trycka ner andra människor tills de tror att de inte är värda mer än skit! Blir så trött att jag inte vet var jag ska he mig någonstans.

Många tror ju på vad idioter säger, och då är det klart att man hamnar där man hamnar. Kriminalitet, missbruk, Soc eller Daglig verksamhet. Det är också det som är särskolans mål. Grattis Gy-sär, mig misslyckades ni med, och jag är jävligt glad att slänga den ruttna tomaten i ansiktet på er. Dock fick särskolan mig att tro att jag var dummare än andra, enda tills det kom folk och sa motsatsen. 

Ni som är mina verkliga vänner, mina riktiga stöttepelare. Ni som verkligen funnits där när det varit kaos och total panik på kontoret. Jag är er evigt tacksamma och ni ska veta en sak. För att få min tillit krävs det mycket, men när du har den, då har du den. Ni som hjälpt mig på olika sätt, ni är bevis på att det finns änglar som är nedstigna på jorden för att hjälpa den som behöver hjälp. Egentligen är det kanske bara jag som trott att jag inte behövt någon hjälp... Förrän nu alltså. 

Idag vet jag att Skrik och Panik hade totalt fel om mig. De trodde båda två att jag var en lågbegåvad människa, som led av en utvecklingsstörning och därför inte var värd en plats i samhället. Det kanske vore en idé att följa skollagen i stället för att gå på vad man själv i sin enfald tror. Den IQ som krävs för att klassas som "utvecklingsstörd" ligger under 70 och det är också ett av huvudkraven för att du ska kvala in på en särskola. Jag gjorde för några år sedan ett IQtest som visade på mellan 104-113 beroende på vilken uppgift jag ska göra. De här siffrorna säger egentligen, svart på vitt: "Bofinken är normalbegåvad, kanske rent av överbegåvad när det kommer till vissa saker!" Så nu, vad i hela friden hade jag på den där särskolan att göra? Jag gjorde EN bra grej där och det var när jag kollrade bort dem i stora stygga Trondheim. High-five till den stan för alla underbara genvägar! Kung Nidaros!!

Men nu ska jag vara rättvis. Det största tacket någonsin ska ändå min egen stad ha. Lilla Östersund som faktiskt tog mig i håret och ryckte upp mig från marken. Det började med att de på arbetsförmedlingen spärrade upp ögonen och sa "men alltså, du har så jäkla mycket kompetens, se till att skaffa den där grundläggande behörigheten så ska du få se på fan!" Och jag vill se på fan, så jag tänker att jag nog får ta tag i allt nu när Corona ger sig. 

Snart kanske jag har ett jobb ändå, men det retar mig att det skulle komma så mycket skit på vägen dit. 

Du som orkade läsa allt det här, bara så du vet. Du är 💖

Nu till vad jag måste göra nu!

Stolthet väger bly och den som tror att "heder" bara är något muslimer och Buddhister håller på med kan gott tänka om. Denna Kristna/Wicca/hednatös har mer stolthet och heder än hon behöver. Ibland undrar jag varför jag inte erkänner saker ens för mig själv, exempelvis att jag behöver hjälp. Eller varför undra när alla som sagt att de ska "hjälpa" mest förstört för mig. Tills nu då. Nu har jag hittat en terapeut och en kurator som faktiskt verkar villiga att hjälpa mig förstå och kanske lindra traumana. Jag måste bara säga såhär: Inte en dag för tidigt. Klarar ni av att få ut dessa helvetesgargyler ur min skalle, då är ni i sanning magiker, superhjältar och stjärnor på min himmel. Och du som läser det här, om du varit med om ens skuggan av samma sak som jag ska du veta en sak -Det är alltid för sent att ge upp, det finns änglar på jorden, faktiskt fler än djävlar, så fokusera på änglarna och låt djävlarna stanna i sitt helvete. Tack för att du läste, jag lovar att försöka ta mig ur allt det här så fort jag bara kan. Kanske med hjälp av wonderwoman här, men också med min egen hjälp. Nu får ni ha det så bra så hoppas jag att jag inte skrämde ihjäl någon. 

💗💋💋💗