Nytt år, nya möjligheter – eller hur är det man säger? Nyåret skålades i alla fall in med champis i år, mest för att pommacen helt enkelt inte hann köpas i tid. Årets fondue fick dessutom vänta till nyårsdagen, men ärligt talat känns mys som något som aldrig riktigt kan komma för sent. Det dyker upp precis när det ska.
Vad som åkte ner i fonduegrytan i år då? Rostbiff, paprika, lite god korv, någon ost – och så förstås ett gäng såser, som sig bör. Gött? GÖTT. Och därmed är 2026 officiellt välkomnat.
Julen då? Den blev faktiskt ovanligt mysig. Alla verkade nöjda – inklusive katten. Det är nog ändå den bästa känslan som finns, att få se andra bli glada, och just det lyckades julen leverera i år. Farsan myser i sin värmefilt, mamma i sina krämer och syrran blev genuint glad för sina små kristaller. Där fick magkänslan styra, med stenar som kändes som henne – och det visade sig bli helt rätt.
Som för det mesta när det vankas fest här blev det heller inga större mängder alkohol. Dels finns en känsla av att det dricks mer än tillräckligt ändå i världen, dels är det helt enkelt lite… meh. Socker däremot har det inte sparats på – men någon måste ju bidra till sockerkonsumtionen också. Med det sagt händer det visst att det finns alkohol med, men det är inget självskrivet.
Årets nyårslöften är kanske mer att se som en liten bunt än ett enda stort. Ett av dem är att i möjligaste mån undvika negativ energi. Dramaroyalties är en kategori som ofta går att styra bort från, åtminstone till viss del. Mindre sociala medier, mer lugn och ro – och ja, såklart också lite mer träning.
Årets julhandel blev förvånansvärt strategisk. Starten gick tidigt, lagom för att hinna få i sig lite lunch, och därefter låg fokus nästan helt på mat. En hel plommonspäckad karré fick följa med hem och visade sig räcka i princip hela julhelgen – ett riktigt bra fynd.
Bland hyllorna dök också ett surdegsbakat rågbröd upp med det smått fantastiska namnet Sur-Rut. Den där Rut har ju alltid haft rykte om sig att vara en aning sur, så även om brödet inte fick följa med hem kändes det ändå viktigt att föreviga fyndet.
För köttvarornas del bar det av till Willys, som faktiskt kvalar in på listan över butiker med stadens bästa kött – åtminstone för den som uppskattar ordentliga bitar. Målet var revben med rejält med kött på, och det målet uppnåddes.
Själv blev det en stunds läsning och virkning under tiden. Koftprojektet, som det varnats för skulle bli rätt drygt, lever verkligen upp till sitt rykte. Det har till och med krävts parallella projekt för att hålla motivationen uppe. Men trots det – eller kanske just därför – är det svårt att klaga. Vissa serier stickar, andra mediterar. Här är det virkning som gäller.
Nästa stopp: Kandyz, för julgodisets skull. Där och då kändes det också som om kroppen hade tappat ungefär all vätska, så det blev en del dricka som fick följa med hem. Bland annat en lycheedryck med stora bitar kokosgelé – lite som Mogu-mogu, fast grövre. Gelén gjorde faktiskt smaken mer autentisk, nästan som att tugga på riktig lychee.
Hemvägen bjöd på rejäl halka på sina ställen, men isen gav åtminstone något tillbaka i form av speglingar av den rosa vinterhimlen. Inne i stan hade det däremot grusats och saltats ordentligt, så inga ben behövde brytas och inga muskler sträckas. Tur det – halkan har trots allt varit rätt rekordartad den här gången. Och positivt med att åka tidigt och julhandla (förutsatt att det finns möjlighet till det) är att det inte är så många ute och handlar på förmiddagarna och då slipper man ju trängas och bli irriterad över det. -Klokt? -Jag tycker det 😉
Och som sagt: hello crochet, my old friend! När vi var på Coop plockades lite garn med hem, mest i fall bilresan skulle kännas lång. Den blev det inte, så istället fick det bli en snabb mandala hemma. Ett par piggar här och där – och fan, om inte det här är bland det fränaste jag virkat på länge.
Det blev en liten solrosmandala som egentligen skulle fungera som grytlapp, men alla tycker den är för fin för det. Nu får den mest agera liten duk under något, ännu snyggare när den är struken. Och ja, strykbar är den, eftersom den ändå ska tåla värme.
Snart är det bara ärmarna kvar på koftan innan inslagen ska virkas på – spännande att se om slutresultatet blir fult eller inte. Troligen något mitt emellan den här gången.
Ja, Und die Weihnachtsgeschenke 🎄
Julklappar blev det även i år, och tomten verkar ha bedömt snällheten som tillräcklig! Syrran hade fixat en necessär fylld med Rituals Yozakura-produkter – en doft som verkligen uppskattas, och dessutom perfekt när man är ute och badar. Farsan bidrog med schampo, som redan har kommit till användning.
Dessutom ordnade syrran en gul Kånken, precis en sådan som länge stått på önskelistan men ännu inte blivit inköpt. En gul eller okrafärgad har varit eftertraktad länge, och gåvan kändes både omtänksam och påkostad. Stjärnan på väskan, från Gotland, är också en present från henne.
Nu finns även en större Grizzly-rygga som ska lagas lite så att den kan användas för saker som kånkens storlek inte riktigt räcker till.
Till samlingen kom även en ny Teddy, så att gamla Björne inte behöver känna sig ensam längre. Han har varit trogen sedan september – nästan som en extra liten bostad – och det verkar som om familjen lagt märke till hur väl de där buffkläderna används.
-Här är nyansen på den nya Teddyn, den är väl fin?
Under Jamtli Julmarknad besöktes Yarn Over Jämtland, där de tillverkar de här otroligt läckra vantarna med Storsjöodjur på. En lite mer edgy variant med inslag av rosa efterfrågades, och även om det inte fanns färdiga exemplar, erbjöds ett par skräddarsydda vantar som senare kom hem med posten strax efter jul.
Och ja, varför dyker en brysselkål upp på den andra bilden? Jo, på norska heter de rosenkål – och öppnar man upp en rå brysselkål på det här sättet, liknar den faktiskt en liten ros. Den finns där just för det visuella, inga andra anledningar behövs. -Men den är FUL! Nej den är INNOVATIV, låt bli att mobba den... Och den ska vara rå när man gör det här, annars blir den för blöt.
Sedan dök självklart ett nytt virkprojekt upp – varför nöja sig med bara ett? Och varför bara väva på vävstol när man kan väva med virknål? (Corona var upptagen och vem orkar dra till ateljén när man är upptagen med att ligga på arslet?)
Sagt och gjort! Fram med den minsta virknålen i virkväskan och garnmattvarp – dags att sätta igång. Till en början verkade vilket garn som helst kunna fungera, men det slits lätt och bandet håller inte lika bra, så valet föll på garnmattvarp. Samma mattvarp som getingboet är gjort av, för den som minns det projektet.
Den här lilla skapelsen är tänkt att hålla telefonen på plats i väskan eller fickan när man är utte och skuttar rev åt Jansson – praktiskt och charmigt på samma gång. Första pannkakan tenderar att bli lite ful och dum, så det här bandet har väl lite kinks som jag personligen tycker ser lite dass ut, men det är jag, det var roligt att testa även om garnmattvarp är jäkligt hårt att jobba med.
Resten av mellandagarna går väl åt till att försöka få in projektarbetet och städa upp lite i kåken, det ser lite ut som att Taz haft raveparty här inne... -Det kanske han har också, jag har inte hört mig för! Men det ska inte se ut så i alla fall.
Sköt om er nu, så ses vi när vi råkas!
format(webp).webp)
